När jag uppsökte läkaren några månader efter hennes bortgång gick vi igenom journalen, en jättetjock bunt och hon satt med mig i 2 timmar och hon sa att de verkligen hade tyckt om Carola, att hon var vacker, hade ett underbart hår innan hon förlorade det och att hon hade intrigitet och att de var mycket berörda över hennes öde. Jag hade fått sitta där längre om jag ville men kände att jag orkar inte mer. Jag bara grät. Inget förändrades, jag fick inte tillbaka min dotter, vad jag än gjorde.
Carola har en mycket stark personlighet med intrigitet och var psykiskt stark. Hon gjorde ett starkt intryck på andra som person och så vacker. Hon är min dotter, så älskad och saknad.
21 Februari till kyrkan 2005
Min vän diakonissan har hjälpt mig att få komma in i kyrkan och vara där ensam en stund.
Jag frågade själv om jag fick, så hon ordnade det. Kände ett behov av att få gå dit.
Tända ett ljus och se att inget fanns där från begravn, känna lugnet och bara sitta alldeles ensam där. Be en bön för min dotter.
Satt där i en halvtimma.
söndag 30 mars 2008
lördag 29 mars 2008
28. Att leva i en mardröm
Tiden efter allt, är den verklig? Nej, den är så fylld med smärta,ångest och saknad.
Inget fungerar som förr. Det är galenskap, fullkomlig kaos.
Rädslan att gå utanför dörren. Att inte kunna skriva sitt namn ens, för händerna darrar okontrollerat.
Att tappa kontrollen fullkomligt. Apatisk. Inte förstå meningen med detta meningslösa.
All energi går åt att orka existera, att inte våga köra annat än invanda sträckor och då vara över 100% procent skärpt för att inte tappa kontrollen över känslorna. Tröttheten, den eviga tröttheten, att hålla masken i vissa sällskap eller situationer, att känna ensamheten i sin sorg, den är ju så personlig.
Att hålla huvudet ovanför vattenytan, fast man bara vill sjunka ner och få glömma allt. Ibland önskar man att man skall drabbas av minnesförlust från allt som gör så ont, för man vill inte att denna mardröm skall vara sann.
Att få vakna och allt är som det skall vara, en hel familj med alla mina barn kvar här. Det är den enda önskan man har.
Men trots att jag är medveten om det som hänt måste jag låssas att det är som förr, fly från verkligheten en stund för att stå ut.
Ingenting är enkelt längre, så mycket sår och så sårbar man är.
Vem mer än de som själva mist sitt barn, som jag själv, kan förstå.
Ingen kan föreställa sig detta, det kunde inte jag heller, även om jag kunde tänka hur klarar de att mista sitt barn, hur överlever man. Det går bara inte men har nu blivit min verklighet också. Jag vet inte, vet bara att jag överlevt de här åren.
Visst ändrar sorgen karaktär men det gör fortfarande lika ont och det tar lång tid, mycket lång tid dit, för mig flera år och pågår fortfarande, saknaden finns alltid närvarande. Det är min tid som gäller.
Jag kämpar hårt, det tar kraft, det är min ensamma kamp, den ger bestående men, kroppsligt och mentalt.
Förståelse efter en tid, tja, en del förstår inte allts, borde tiga istället för att komma med kommentarer, men har man inte upplevt detta kan man inte förstå, det vet jag också. Men det kommer nya vänner in i ens liv. Jag måste välja bort det som tar energi från mig, tills jag orkar igen.
En helt ny framtid, inte alls som den borde vara, för ett av mina barn kommer alltid att saknas här på jorden.
Det tog närmare ett år efter, innan jag började skriva dagbok. Jag sökte på Internet efter allt om sorg, om att förlora barn. Så hittade jag personer som förlorat barn, så hittade jag sidor som FEBE, VSFB och Vimil. Så fick jag så småningom, efter över ett och ett halvt år kontakter med personer som jag kunde ”prata” med via detta forum. De visste vad det handlade om.
Det är en kamp för ett annat liv varje dag, att inte förstå varför, att ständigt känna detta som är så overkligt, så orimligt, som gör så ont.
Inget fungerar som förr. Det är galenskap, fullkomlig kaos.
Rädslan att gå utanför dörren. Att inte kunna skriva sitt namn ens, för händerna darrar okontrollerat.
Att tappa kontrollen fullkomligt. Apatisk. Inte förstå meningen med detta meningslösa.
All energi går åt att orka existera, att inte våga köra annat än invanda sträckor och då vara över 100% procent skärpt för att inte tappa kontrollen över känslorna. Tröttheten, den eviga tröttheten, att hålla masken i vissa sällskap eller situationer, att känna ensamheten i sin sorg, den är ju så personlig.
Att hålla huvudet ovanför vattenytan, fast man bara vill sjunka ner och få glömma allt. Ibland önskar man att man skall drabbas av minnesförlust från allt som gör så ont, för man vill inte att denna mardröm skall vara sann.
Att få vakna och allt är som det skall vara, en hel familj med alla mina barn kvar här. Det är den enda önskan man har.
Men trots att jag är medveten om det som hänt måste jag låssas att det är som förr, fly från verkligheten en stund för att stå ut.
Ingenting är enkelt längre, så mycket sår och så sårbar man är.
Vem mer än de som själva mist sitt barn, som jag själv, kan förstå.
Ingen kan föreställa sig detta, det kunde inte jag heller, även om jag kunde tänka hur klarar de att mista sitt barn, hur överlever man. Det går bara inte men har nu blivit min verklighet också. Jag vet inte, vet bara att jag överlevt de här åren.
Visst ändrar sorgen karaktär men det gör fortfarande lika ont och det tar lång tid, mycket lång tid dit, för mig flera år och pågår fortfarande, saknaden finns alltid närvarande. Det är min tid som gäller.
Jag kämpar hårt, det tar kraft, det är min ensamma kamp, den ger bestående men, kroppsligt och mentalt.
Förståelse efter en tid, tja, en del förstår inte allts, borde tiga istället för att komma med kommentarer, men har man inte upplevt detta kan man inte förstå, det vet jag också. Men det kommer nya vänner in i ens liv. Jag måste välja bort det som tar energi från mig, tills jag orkar igen.
En helt ny framtid, inte alls som den borde vara, för ett av mina barn kommer alltid att saknas här på jorden.
Det tog närmare ett år efter, innan jag började skriva dagbok. Jag sökte på Internet efter allt om sorg, om att förlora barn. Så hittade jag personer som förlorat barn, så hittade jag sidor som FEBE, VSFB och Vimil. Så fick jag så småningom, efter över ett och ett halvt år kontakter med personer som jag kunde ”prata” med via detta forum. De visste vad det handlade om.
Det är en kamp för ett annat liv varje dag, att inte förstå varför, att ständigt känna detta som är så overkligt, så orimligt, som gör så ont.
torsdag 27 mars 2008
26. Ord till minne av Carola från nära o kära
En dotters känslor, till minne av sin mamma
They say that memories are goldenwell
maybe that is true
I never wanted memories
I only wanted You
A million times I needed You a million times I cried
If love alone could have saved You
You never would have died
In life I loved You dearly in death I love You still
In my heart You hold a place no one ever could fill
If tears could build a stairwayand heartaches make a lane
I´d walk the path to heaven and bring You back again
Our family chain is broken and nothing seems the same
But as God calls us one by one the chain will link again
Okänd förf.
Till Minne av Carola
När vi ser upp mot himlens sky, visar dess lyster de själar som lever kvar bland oss.
Ett oändligt avstånd men ändå så nära att man kan känna närvaron.
En känsla av godhet, utan dig skulle världen inte stå i balans.
Det sägs att när ett hjärta är tungt är det fyllt med tragedi,
men olika religioners tro har visat att det företräder
de goda gärningar man åstadkommit i livet. Det sägs att varje gång en stjärna tänds får en ängel sina vingar.Du var livets låga som egentligen aldrig slocknat.
De vackra minnen vi alla delar med dig är det som håller gnistan vid liv.
Syster, svåger, syskonbarn, Bror o svägerska
MIN LILLASYSTER
Aldrig anade jag att tiden kunde vara begränsad
När vi var små verkade den oändlig.Vår tid ihop som systrar skulle vara tills vi hamnade på ålderdomsvården ihop.
Aldrig mer kan jag ringa dig och prata om vardagens glädjeämnen eller förtret. Aldrig mer kan vi dela våra gemensamma tankar och minnen.Vart tog du vägen?
Man säger att den Gud älskar kallar han hem tidigt. Är det där du är?Sitter du någonstans i en bättre värld och betraktar oss?
Tycker du synd om oss som måste traggla vidare med våra liv? Småler du åt våra patetiska vardagsbekymmer?
Ditt lidande är över och du har fått lugn och ro, det ofattbara har skett, du lämnade oss.
Jag inbillar mig att du finns i varje träd som vajar eller fågel som kvittrar, att du skickar en hälsning genom solens varma strålar.
Att du tröstar oss genom en vinds varma smekning på vår kind.
Livet är fullt av smärta och glädje, ditt är en smärta svår att uthärda.
Våra minnen lever alltid kvar både sorgliga och roliga. För tidigt har du gått vidare.
Så småningom ses vi igen. Vi blir i vår sorg påminda om att livet är skört.
Låt oss ta vara på livets gåva.Vi älskar och saknar dig för alltid.
DIN SYSTER
Min älskade dotter Carola
Så tung är sorgen så ont gör smärtan
Det tomrum du lämnat kan ingen ta de är bara ditt.
Mitt hjärta är förkrossat och mina tankar ständigt hos dig.
På frågan "Varför" finns inget svar.
Mitt hopp och min tro är att du nu har funnit ditt paradis.
Där ingen smärta finns där ljuset och lugnet och glädjen bor.
Du har fått vissheten om en bättre värld.
Vi som är kvar, vi som led med dig och hoppades och bad
Vi vet inget, vi önskar att det finns så vi får mötas igen, när
Vår tid är kommen.
Tills dess är ingen evighet, i evigheten skall vi vara tillsammans vi alla.
MAMMA
They say that memories are goldenwell
maybe that is true
I never wanted memories
I only wanted You
A million times I needed You a million times I cried
If love alone could have saved You
You never would have died
In life I loved You dearly in death I love You still
In my heart You hold a place no one ever could fill
If tears could build a stairwayand heartaches make a lane
I´d walk the path to heaven and bring You back again
Our family chain is broken and nothing seems the same
But as God calls us one by one the chain will link again
Okänd förf.
Till Minne av Carola
När vi ser upp mot himlens sky, visar dess lyster de själar som lever kvar bland oss.
Ett oändligt avstånd men ändå så nära att man kan känna närvaron.
En känsla av godhet, utan dig skulle världen inte stå i balans.
Det sägs att när ett hjärta är tungt är det fyllt med tragedi,
men olika religioners tro har visat att det företräder
de goda gärningar man åstadkommit i livet. Det sägs att varje gång en stjärna tänds får en ängel sina vingar.Du var livets låga som egentligen aldrig slocknat.
De vackra minnen vi alla delar med dig är det som håller gnistan vid liv.
Syster, svåger, syskonbarn, Bror o svägerska
MIN LILLASYSTER
Aldrig anade jag att tiden kunde vara begränsad
När vi var små verkade den oändlig.Vår tid ihop som systrar skulle vara tills vi hamnade på ålderdomsvården ihop.
Aldrig mer kan jag ringa dig och prata om vardagens glädjeämnen eller förtret. Aldrig mer kan vi dela våra gemensamma tankar och minnen.Vart tog du vägen?
Man säger att den Gud älskar kallar han hem tidigt. Är det där du är?Sitter du någonstans i en bättre värld och betraktar oss?
Tycker du synd om oss som måste traggla vidare med våra liv? Småler du åt våra patetiska vardagsbekymmer?
Ditt lidande är över och du har fått lugn och ro, det ofattbara har skett, du lämnade oss.
Jag inbillar mig att du finns i varje träd som vajar eller fågel som kvittrar, att du skickar en hälsning genom solens varma strålar.
Att du tröstar oss genom en vinds varma smekning på vår kind.
Livet är fullt av smärta och glädje, ditt är en smärta svår att uthärda.
Våra minnen lever alltid kvar både sorgliga och roliga. För tidigt har du gått vidare.
Så småningom ses vi igen. Vi blir i vår sorg påminda om att livet är skört.
Låt oss ta vara på livets gåva.Vi älskar och saknar dig för alltid.
DIN SYSTER
Min älskade dotter Carola
Så tung är sorgen så ont gör smärtan
Det tomrum du lämnat kan ingen ta de är bara ditt.
Mitt hjärta är förkrossat och mina tankar ständigt hos dig.
På frågan "Varför" finns inget svar.
Mitt hopp och min tro är att du nu har funnit ditt paradis.
Där ingen smärta finns där ljuset och lugnet och glädjen bor.
Du har fått vissheten om en bättre värld.
Vi som är kvar, vi som led med dig och hoppades och bad
Vi vet inget, vi önskar att det finns så vi får mötas igen, när
Vår tid är kommen.
Tills dess är ingen evighet, i evigheten skall vi vara tillsammans vi alla.
MAMMA
27. Bunden i ett känslomässigt fängelse av smärta
Tiden efter tacklade jag av ytterligare, en grå skugga av mig själv, med hjärta, hjärna och kropp så fylld av smärta och en vilsenhet så stor en enda mardröm. Jag fick muskelinflammation överallt. Ville inte tro det som hänt, vandrade dag och natt fram och åter här hemma, sov inte stod natt efter natt och tittade upp mot himlen mot stjärnorna, är det där hon är. Är det den stjärnan som lyser så starkt, är det hon. Jag orkade ingenting kände ingen hunger alls. Så ont som det gör går inte i ord beskriva. Måste uppsöka läkare få hjälp för svimningsanfallen jag fick. Läkaren var en kvinna och hon var mycket förstående, jag fick en kurator att gå till. Hos henne kunde jag berätta, gång på gång hur jag mådde och hur jag våndades för min dotterdotter också. Där gick jag nästan 2 år.
Fick veta att min dotterdotter var orolig för mig och min hälsa vi hade nära kontakt med varandra. Hon tog hand om mig, jag var med henne så mycket som möjligt.
De på min arbetsplats kontaktade mig efter allt hänt och bjöd ut mig och mina närmaste arb.kamr. så vi skulle träffas mera privat innan jag kom tillbaka. Jag accepterade och bad dem inte säga något utan bara ge mig en kram när vi träffades och det fungerade.
Fyra månader efter började jag arbeta 25% och sedan 50% mitt eget val.
Fick veta att min dotterdotter var orolig för mig och min hälsa vi hade nära kontakt med varandra. Hon tog hand om mig, jag var med henne så mycket som möjligt.
Jag åkte till kyrkogården praktiskt taget varje dag, där satt jag i timmar stirrade, läste vad som stod på stenen men fattade ändå inte vad där stor. Dit åkte jag också mitt i natten och sent på kvällarna i alla väder. Har ingen rädsla för mörkret, eller tystnaden där, är inte rädd för döden längre. Men det ordet säger jag aldrig, kan bara inte. Stängde av allt. Där finns ju bara andras nära och kära. Och sörjande människor som besökte dem.
Efter några månader när jag gått hos läkaren för täta kontroller av blodtryck osv, sa läkaren, jag trodde ett tag att du inte skulle klara det här. Men för min dotterdotter och mina barn och barnbarn måste jag ju kämpa de är ju det bästa och käraste jag har.
Jag är bunden i ett känslomässigt fängelse av sorg , smärta, hemska minnen, tankar på hur kände min dotter och var finns hon. Varför.
Allt spelas upp i mitt huvud dagarna i ända, varje dag och natt. Instängd i detta sjukrum under flera år.
Kyrkan skickade en person till mig som även hon förlorat ett barn. Hon blev ett stort stöd och vi har fortsatt vår kontakt privat.
När jag blev sjukskriven för mina medicinska och framförallt min dotter när hon var sjuk fick jag detta mail från en person på personal på mitt arbete.
Jag är bunden i ett känslomässigt fängelse av sorg , smärta, hemska minnen, tankar på hur kände min dotter och var finns hon. Varför.
Allt spelas upp i mitt huvud dagarna i ända, varje dag och natt. Instängd i detta sjukrum under flera år.
Kyrkan skickade en person till mig som även hon förlorat ett barn. Hon blev ett stort stöd och vi har fortsatt vår kontakt privat.
När jag blev sjukskriven för mina medicinska och framförallt min dotter när hon var sjuk fick jag detta mail från en person på personal på mitt arbete.
De på min arbetsplats kontaktade mig efter allt hänt och bjöd ut mig och mina närmaste arb.kamr. så vi skulle träffas mera privat innan jag kom tillbaka. Jag accepterade och bad dem inte säga något utan bara ge mig en kram när vi träffades och det fungerade.
Fyra månader efter började jag arbeta 25% och sedan 50% mitt eget val.
Så många kom och gav mig en kram när jag återvände till jobbet men fanns även de somvände sig bort. Visste troligen inte hur de skulle bete sig och en del kände inte till vad som hänt. En del kom in på mitt rum och undrade hur jag mådde. Det var svårt men gick bra ändå.
Så fick jag förfrågan om jag kunde tänka mig att ta Avgångspension eftersom de skulle dra in personal, det hade hänt många gånger förr med indragningar och även senare men jag har aldrig fått den frågan förr och jag var ett par år över 60 medan andra inte ens fyllt 60.
Jag accepterade.
De fyra månader jag arbetade var både bra och jobbigt, varje dag jag kom innanför dörren hemma brast allt. Men jag har fina arbetskamrater och jag har en hel del av dem kvar ännu.Vi håller kontakten.
Så fick jag förfrågan om jag kunde tänka mig att ta Avgångspension eftersom de skulle dra in personal, det hade hänt många gånger förr med indragningar och även senare men jag har aldrig fått den frågan förr och jag var ett par år över 60 medan andra inte ens fyllt 60.
Jag accepterade.
De fyra månader jag arbetade var både bra och jobbigt, varje dag jag kom innanför dörren hemma brast allt. Men jag har fina arbetskamrater och jag har en hel del av dem kvar ännu.Vi håller kontakten.
tisdag 25 mars 2008
24. Begravningsdagen
21 maj 2004 kl.15:00 i stora kyrkan
Min son körde mig till kyrkan, där sitter redan alla andra, vi familjen, går in när kyrkans klockor börjar ljuda, ledda av den kvinnliga prästen som Carolas dotter valt. Som en dimma är allt, jag skakar som i frossa, gråter, förstår inte vad som händer, ser inte, hör inte. Sitter där på bänken, gråter, tårarna flödar oavbrutet. Prästen stöder mig när jag går fram, hon håller min hand och sitter vänd mot mig när hon inte talar. Min svärson håller mig i hand hela tiden och min son mina axlar. Min äldsta dotter är som förstenad. Allt är i dimma. Det kan inte vara min dotter, det är en mardröm, den värsta tänkbara.
Alla dessa människor, en vit kista och ett hav av blommor. Det händer inte, är inte verkligt. Går fram till kistan glider ner på knä med händerna på kistan prästen fattar tag i mig, jag tar min dotterdotters hand, hon gråter så. Varför händer allt detta? Jag gråter hejdlöst hela tiden.
Inledning spelades Chess Sång av solist
Som en bro över mörka vatten
Tears in heaven
CD Always on my mind med Elvis
Psalmer
Var inte rädd för mörkret
Att mista en vän
Som liljan på sin äng
Avslut ”Air” i D.dur av J S Bach
Kistan Dekorerad med: vinröda rosor, vita gerbera, vita lövkojor och grönt.
En strid ström av människor som går fram till kistan, vuxna män som gråter öppet.
Alla dessa är Carolas familj, släkt, skolkamrater och vänner. Tystnad, högen av rosor växer till ett berg. Förutom alla blommor på golvet runt om, så väldigt många.
Den sista vilan
Bilfärd till Berglunda skogskyrkogård 16:30 vi allra närmaste till Carola i rad och vi själva sänker hennes kista till sista vilan på den plats hon fått och som ligger nära hennes hem.
En speciell plats som hennes dotter valt där bara hon ligger det första året.
Släpper ned vår andra ros där. Den första lade vi på kistan i kyrkan. Faller åter på knä där, någon tar och håller i för att jag inte skall ramla ned.
Samling i församlingshemmet för alla med kaffe och smörgåstårta det blev fullt där också liksom i kyrkan, så mycket blommor, så många telegram, en hel tjock pärm och så många människor. Så åter samling vid graven som nu inte är ett stort hål, där ligger nu alla dessa blommor.Vet inte riktigt var jag skall ta vägen.
Men den här dagen tar också slut och på något sätt kommer jag hem men med vem minns jag inte än idag.
23. Annonser i tidningarna
En hel sida med annonser, förutom minnes runan, finns i tidningarna den 12 maj, 2004, 9 stycken från familjen, släkt, vänner och arbetsplatsen i båda tidningarna, lika många. Detta är bara 2 av dem. Publicerar inte dem av hänsyn till alla de namn som finns där, liksom den stora familje annonsen.
22. Den sista gången jag såg dig, gör så ont, så ont
Dagarna fram till bisättningen finns inte. Den dagen minns jag, visste inte om jag skulle våga eller vilja se henne i en kista. Tvekade hela tiden men beslöt ändå att se henne denna sista gång, prästen och Carolas bästa vän stod med mig där, kunde inte se henne riktigt men smekte hennes kalla kind den var så hård, höll hennes hand och arm en stund, sedan låste prästen kistan och gav nyckel till Carolas dotter. De andra hade redan sett. Så överlämnade vi hennes kropp till evigheten, själen var ju redan där, aldrig skall vi ses igen på denna jord. Så ofattbart, sån smärta, sliter mig i bitar. Hur kan man överleva? Efteråt lade jag den synen längst bak i huvudet, för den kan jag inte handskas med, den är inte sann. Min hjärna och mitt hjärta kan inte ta in den. Vill inte ha den, vill inte se henne så. Vill inte minnas men en dag skall vi ses. Jag är förvissad om det. Måste tro för att finna nån slags mening, för jag kan inte finna nån mening med detta, att vi skall överleva våra barn. Min underbara dotter, mitt vackra Änglabarn. Varför?
söndag 23 mars 2008
21. Skrivet av Carolas vänner på hennes hemsidan
10:53:40 05/06/04 Thu I dag… 6 maj 2004
Så kom den där dagen som ingen av oss ville se och sommaren kom men det blev så fruktansvärt tomt här på jorden ändå jag vill skicka min omtanke respekt stöd kärlek till hela Carolas familj och orden mäktar ingenting men en stor kram, en snäll puffande nos - och många tankar till er alla / Å, G, L, C - och "lilla hertiginnan von Grozzo" (hunden, som inte alls förstår varför vi går omkring och gråter...)
09:39:14 05/07/04 Fri (maj 2004)
Mötas och skiljas hör till livets väg.Men minnena finns kvar och värmer mitt hjärta. Och nu när våra vägar Carola aldrig kommer att korsas igen så hoppas jag på ett kärt återseende vid det slutliga målet. /Kramar från A,G och Hester (hund)
10:53:40 05/06/04 Thu (maj 2004)
Vi saknar dig alla. När jag första gången träffade dig var du som en liten ängel. Jag kommer alltid ihåg din vackra och ärliga blick,vi har varit vänner i många år och om nån kommer upp till himmlen så är det du Carola.Du har varit modig ,när vi skrivit till varandra har du aldrig klagat alltid försökt se det positiiva i allt. Vi har mycket att lära oss av dig. Din dotter A, var stolt över att du hade en sån underbar mamma som vi alla saknar. /Marianne Theresia Kauko. Finland
Ps. Tack Å för att du meddelade mig . ( PS. Ett år senare lämnade även Marianne denna värld)
05:08:03 05/07/04 Fri (maj 2004)
Tänkte skriva något vettigt, men kan inte komma på något. Är bara ledsen... Saknar dig lilla gumman. /M
22:58:55 05/06/04 Thu (maj 2004)
Också vårt djupaste deltagande i sorgen efter en mycket god vän. Vi tänker på er inom familjen.. Carola, Du saknas hos oss! Det blir aldrig detsamma... /Med vänlig hälsning T o M
08:01:39 05/08/04 Sat (maj 2004)
Tack för att Du har funnits, Vi saknar Dig!
/Å & M o Titan, Gizmo
14:29:23 05/08/04 Sat (maj 2004)
Våra tankar går till Carolas familj. Tack för att vi fick lära känna dig och för att du var den du var. Under den tid vi lärde känna varandra så hann vi dela både glada och dåliga nyheter. Du var en verklig vän .Du kommer att lämna ett stort tomrum efter dig. Hoppas du har det bra där du är nu !! /H m familj
13:48:53 05/10/04 Mon (maj 2004)
Är tacksam för att vi fått lära känna Dig. Du kommer alltid finnas kvar i våra tankar och i våra hjärtan. Saknar Dig! /P & Smulan(Grozzos Helga).
17:16:24 05/12/04 Wed (maj 2004)
Ville skicka våra varma, stödjande tankar till Carolas familj! Vi tänker på er och beklagar sorgen. Carola hoppas att du har det bra där du är nu!!!
Med vänliga hälsningar: /M, M och Grozzos Exil-Existence (Gizmo)
04:08:26 05/14/04 Fri (maj 2004)
Carola,ett sånt positivt intryck Du gjorde på alla Du mötte. Jag kände Dig inte så väl men saknaden finns i min själ....
Varmt deltagande med Din dotter och övriga familj i er sorg / D
12:24:05 05/14/04 Fri (maj 2004)
Saknar...... S&Exi
Datum: Söndag den 23 maj 2004 0.40 (skrivet i gästbok av en vän till Carola) 15:03:20 05/22/04 Sat
Meddelande:
"Tänd ett ljus för allt du tror på för den här planeten vi bor
på tänd ett ljus,för Jordens barn... Jag såg en *stjärna*
falla det var inatt när alla sov jag tror jag önskade att du
var nära för en minut sen brann den en sekund sen
försvann den var det bara jag som såg, på radion sjöng
dom om fred på jorden jag ville tro dom slitna orden...
Tänd ett ljus och låt det brinna låt aldrig hoppet försvinna
Det är mörkt nu men det blir ljusare igen" /Triad/ Saknar dej..... /T
08:36:21 05/23/04 Sun
Kära alla ni tvåbenta vänner i denna stora saknad! I mitt huvud ringer till och från Sinnesrobönen. Kanske kan den vara till stöd för någon mer...? Om den kan hjälpa någon enda av alla Carolas vänner så vill jag dela med mig av orden:
"Gud, ge mig SINNESRO att acceptera det jag inte kan förändra
MOD att förändra det jag kan... och FÖRSTÅND att inse skillnaden."
Kramar, Å med två- och fyrbent flock.
08:49:20 05/29/04 Sat
Regnet strilar över vår fjärrdirigeringsträning mellan kossor och fårskallar änglarskaran gråter
- ändå har de henne hos sig...! (Men kanske har hon fullt upp med alla himmelens hundar?)
Vaknar på morgonen och slås av vetskapen;
Vår älskade "Mater Grozzo" skulle firat 41 år idag. Citerar - som för att hålla ihop inombords...
–Isak-Manne-Lurvans flockars formulering i annonsen:
"Sorgen känns förlamande.
Varför just du?
Varför just nu?"
Tusen kramar och vänliga nosbuffanden till er alla syster - bröder - medhundar i den stora saknaden. Hoppas vi snart kan mötas...! /Grozzos Hertans matte
14:20:13 06/09/04 Wed
Oavhjälpligt kommer jag alltid in på denna sida.....för egentligen är du inte borta,du finns med oss i all evighet. /Marianne (PS Året efter är även Marianne borta. Hon som var orolig för sin mans hjärta)
2006 från Carolas hemsida
Mariannes dotter skriver 11:25:03 01/18/06 Wed i Carolas gästbok
Hoppas alla Grozzoz ägare och hundar mår bra.
Tiden har gått....men jag kommer alltid inte glömma dig Carola du som ska vara där med min kära Mamma M...Jag saknar dig och hoppas att du A ska ha det lite bättre, du hadde så fint fint Mamma!! Tänker Er alla - med ett stort kram,/ Th-från Finland
Hoppas många tittar in här på boarden med hälsningar litet längre...som min Mamma skrivit sista år.../ Th från Finland
2006
10:08:14 04/15/06 Sat Efter nästan 2 år skrivs det på hemsidan
Det går inte en dag utan att en tanke går till Carola, saknar henne oerhört mycket. Det vi kan göra för att Hedra henne är att ta hand om våra hundar och älska dem och ge dem ett bra hem, precis som Carola hade velat. Hoppas det är bra med alla mattar/hussar och hundar :)/kramar S och Exi
12:31:18 04/23/06 Sun
Besöker denna sida regelbundet än idag trots att så lång tid gått. Denna sida har på ngt sätt känts som en kontakt till Carola. Kan inte förstå att så lång tid gått och att saknaden ännu är så stor.Tänker på och saknar min vän varje dag./ H med familj
Så kom den där dagen som ingen av oss ville se och sommaren kom men det blev så fruktansvärt tomt här på jorden ändå jag vill skicka min omtanke respekt stöd kärlek till hela Carolas familj och orden mäktar ingenting men en stor kram, en snäll puffande nos - och många tankar till er alla / Å, G, L, C - och "lilla hertiginnan von Grozzo" (hunden, som inte alls förstår varför vi går omkring och gråter...)
09:39:14 05/07/04 Fri (maj 2004)
Mötas och skiljas hör till livets väg.Men minnena finns kvar och värmer mitt hjärta. Och nu när våra vägar Carola aldrig kommer att korsas igen så hoppas jag på ett kärt återseende vid det slutliga målet. /Kramar från A,G och Hester (hund)
10:53:40 05/06/04 Thu (maj 2004)
Vi saknar dig alla. När jag första gången träffade dig var du som en liten ängel. Jag kommer alltid ihåg din vackra och ärliga blick,vi har varit vänner i många år och om nån kommer upp till himmlen så är det du Carola.Du har varit modig ,när vi skrivit till varandra har du aldrig klagat alltid försökt se det positiiva i allt. Vi har mycket att lära oss av dig. Din dotter A, var stolt över att du hade en sån underbar mamma som vi alla saknar. /Marianne Theresia Kauko. Finland
Ps. Tack Å för att du meddelade mig . ( PS. Ett år senare lämnade även Marianne denna värld)
05:08:03 05/07/04 Fri (maj 2004)
Tänkte skriva något vettigt, men kan inte komma på något. Är bara ledsen... Saknar dig lilla gumman. /M
22:58:55 05/06/04 Thu (maj 2004)
Också vårt djupaste deltagande i sorgen efter en mycket god vän. Vi tänker på er inom familjen.. Carola, Du saknas hos oss! Det blir aldrig detsamma... /Med vänlig hälsning T o M
08:01:39 05/08/04 Sat (maj 2004)
Tack för att Du har funnits, Vi saknar Dig!
/Å & M o Titan, Gizmo
14:29:23 05/08/04 Sat (maj 2004)
Våra tankar går till Carolas familj. Tack för att vi fick lära känna dig och för att du var den du var. Under den tid vi lärde känna varandra så hann vi dela både glada och dåliga nyheter. Du var en verklig vän .Du kommer att lämna ett stort tomrum efter dig. Hoppas du har det bra där du är nu !! /H m familj
13:48:53 05/10/04 Mon (maj 2004)
Är tacksam för att vi fått lära känna Dig. Du kommer alltid finnas kvar i våra tankar och i våra hjärtan. Saknar Dig! /P & Smulan(Grozzos Helga).
17:16:24 05/12/04 Wed (maj 2004)
Ville skicka våra varma, stödjande tankar till Carolas familj! Vi tänker på er och beklagar sorgen. Carola hoppas att du har det bra där du är nu!!!
Med vänliga hälsningar: /M, M och Grozzos Exil-Existence (Gizmo)
04:08:26 05/14/04 Fri (maj 2004)
Carola,ett sånt positivt intryck Du gjorde på alla Du mötte. Jag kände Dig inte så väl men saknaden finns i min själ....
Varmt deltagande med Din dotter och övriga familj i er sorg / D
12:24:05 05/14/04 Fri (maj 2004)
Saknar...... S&Exi
Datum: Söndag den 23 maj 2004 0.40 (skrivet i gästbok av en vän till Carola) 15:03:20 05/22/04 Sat
Meddelande:
"Tänd ett ljus för allt du tror på för den här planeten vi bor
på tänd ett ljus,för Jordens barn... Jag såg en *stjärna*
falla det var inatt när alla sov jag tror jag önskade att du
var nära för en minut sen brann den en sekund sen
försvann den var det bara jag som såg, på radion sjöng
dom om fred på jorden jag ville tro dom slitna orden...
Tänd ett ljus och låt det brinna låt aldrig hoppet försvinna
Det är mörkt nu men det blir ljusare igen" /Triad/ Saknar dej..... /T
08:36:21 05/23/04 Sun
Kära alla ni tvåbenta vänner i denna stora saknad! I mitt huvud ringer till och från Sinnesrobönen. Kanske kan den vara till stöd för någon mer...? Om den kan hjälpa någon enda av alla Carolas vänner så vill jag dela med mig av orden:
"Gud, ge mig SINNESRO att acceptera det jag inte kan förändra
MOD att förändra det jag kan... och FÖRSTÅND att inse skillnaden."
Kramar, Å med två- och fyrbent flock.
08:49:20 05/29/04 Sat
Regnet strilar över vår fjärrdirigeringsträning mellan kossor och fårskallar änglarskaran gråter
- ändå har de henne hos sig...! (Men kanske har hon fullt upp med alla himmelens hundar?)
Vaknar på morgonen och slås av vetskapen;
Vår älskade "Mater Grozzo" skulle firat 41 år idag. Citerar - som för att hålla ihop inombords...
–Isak-Manne-Lurvans flockars formulering i annonsen:
"Sorgen känns förlamande.
Varför just du?
Varför just nu?"
Tusen kramar och vänliga nosbuffanden till er alla syster - bröder - medhundar i den stora saknaden. Hoppas vi snart kan mötas...! /Grozzos Hertans matte
14:20:13 06/09/04 Wed
Oavhjälpligt kommer jag alltid in på denna sida.....för egentligen är du inte borta,du finns med oss i all evighet. /Marianne (PS Året efter är även Marianne borta. Hon som var orolig för sin mans hjärta)
2006 från Carolas hemsida
Mariannes dotter skriver 11:25:03 01/18/06 Wed i Carolas gästbok
Hoppas alla Grozzoz ägare och hundar mår bra.
Tiden har gått....men jag kommer alltid inte glömma dig Carola du som ska vara där med min kära Mamma M...Jag saknar dig och hoppas att du A ska ha det lite bättre, du hadde så fint fint Mamma!! Tänker Er alla - med ett stort kram,/ Th-från Finland
Hoppas många tittar in här på boarden med hälsningar litet längre...som min Mamma skrivit sista år.../ Th från Finland
2006
10:08:14 04/15/06 Sat Efter nästan 2 år skrivs det på hemsidan
Det går inte en dag utan att en tanke går till Carola, saknar henne oerhört mycket. Det vi kan göra för att Hedra henne är att ta hand om våra hundar och älska dem och ge dem ett bra hem, precis som Carola hade velat. Hoppas det är bra med alla mattar/hussar och hundar :)/kramar S och Exi
12:31:18 04/23/06 Sun
Besöker denna sida regelbundet än idag trots att så lång tid gått. Denna sida har på ngt sätt känts som en kontakt till Carola. Kan inte förstå att så lång tid gått och att saknaden ännu är så stor.Tänker på och saknar min vän varje dag./ H med familj
20. Dagar där tid och rum inte finns
Handlöst tappar jag fotfästet och hamnar djup ner i mörkret och dimman, djup inne i min Glasbubbla, där bara dimman är mitt sällskap och den fruktansvärda smärtan, mardrömmen. Jag behövdes inte längre och det kan jag inte förstå. Min älskade dotter var finns du. Hur är det möjligt att du inte är här, nåt är fel.
Den första natten sov min lillasyster hos mig, det vet jag. Min äldsta dotter tog hand om Carolas dotter, mitt barnbarn. Det kom blommor och kort från släkt och vänner. Vad jag gör vet jag inte, kan inte minnas. Faller ihop, kan knappt hålla kroppen upprätt, tappar kilon, ansiktsfärgen är grå. Vem är jag?
Äter jag, dricker jag, vem är det i så fall som ger mig det, jag är inte hungrig, kan inte sova.
Jag vet inte, kommer inte ihåg.
Det värsta som kan hända har hänt. Min dotter förlorade kampen, jag har förlorade min dotter.
Jag vet inte, kommer inte ihåg.
Det värsta som kan hända har hänt. Min dotter förlorade kampen, jag har förlorade min dotter.
En dotter har förlorade sin mor, syskon har förlorade sin syster. Kaos.
lördag 22 mars 2008
19. Farväl mitt hjärta. Var finns du nu?
.jpg)
Efter 2 år och 4 mån. kamp,lämnade hon oss, en 16 årig dotter , mig och syskon och många fler.
Detta barn (hennes dotter) fick en gåva, nämligen, hon sa till sin mor " Jag älskar dig mamma" och fick till svar, "jag älskar dig också" från Carola, det är deras sista ord till varandra kärleksord, det är inte alla som får tillfälle till det och jag är tacksam för det. Dottern är hennes största kärlek, de stod varandra mycket nära . Jag står nära mina 3 barn, den jag förlorat till en annan värld och de 2 barn jag har kvar på jorden. De är alla 3 en bit av mig. Jag förblir mamma till mina 3 barn alltid.
Detta barn (hennes dotter) fick en gåva, nämligen, hon sa till sin mor " Jag älskar dig mamma" och fick till svar, "jag älskar dig också" från Carola, det är deras sista ord till varandra kärleksord, det är inte alla som får tillfälle till det och jag är tacksam för det. Dottern är hennes största kärlek, de stod varandra mycket nära . Jag står nära mina 3 barn, den jag förlorat till en annan värld och de 2 barn jag har kvar på jorden. De är alla 3 en bit av mig. Jag förblir mamma till mina 3 barn alltid.
Min äldsta dotters kärlekshandling för sin syster var att hon ville tvätta sin systers kropp och klä henne. Det gjorde hon, så starkt och modigt och så vackert gjort av henne, det värmer mig i djupet av mitt hjärtat.
Min son som befann sig i USA hann inte hem innan hon gick bort, där satt han i ett plan med vetskapen om att hans syster var på väg bort från oss. Man kan bara gissa hans tankar, skulle han hinna. När han kom gick de två syskonen tillsammans in och tog farväl av sin syster.
Själv gick jag gång på gång in till henne, pratade, smekte hennes hår, kysste hela hennes ansikte och lovade göra det bästa jag kunde för hennes dotter, mitt barnbarn. Alltid finnas där för henne när hon behöver mig.
Jag bara grät och sprang runt, i ett förlamande tomrum, irrande, oförstående.
Många vänner och släkt kom och tog farväl, men jag ville inte alls lämna henne där ensam, jag hade ju lovat, det kändes som jag svek henne när vi efter 4 timmar måste gå. Då förlorade jag också den kroppsliga person som var hon, den som var synlig för ögat. Det går inte beskriva med ord de känslorna.
Själv gick jag gång på gång in till henne, pratade, smekte hennes hår, kysste hela hennes ansikte och lovade göra det bästa jag kunde för hennes dotter, mitt barnbarn. Alltid finnas där för henne när hon behöver mig.
Jag bara grät och sprang runt, i ett förlamande tomrum, irrande, oförstående.
Många vänner och släkt kom och tog farväl, men jag ville inte alls lämna henne där ensam, jag hade ju lovat, det kändes som jag svek henne när vi efter 4 timmar måste gå. Då förlorade jag också den kroppsliga person som var hon, den som var synlig för ögat. Det går inte beskriva med ord de känslorna.
Nu upprepar jag mig igen, det vet jag men det är så det blir.
Kl. 08,23 torsdag 6 maj 2004 fann hon sin plats, som jag hoppas och tror sitt paradis, där smärtan är borta och glädje och ro finns. Jag fanns där hela tiden och jag såg när hon lämnade oss. Det blev så tomt, så tyst, så overkligt, hon bara försvann och jag letar efter henne varje dag, för hon måste ju finnas nånstans.
Jag hade så svårt att lämna henne där, för jag hade ju lovat att vara med henne.
Jag har en del minnesluckor från allt detta, den vilda förtvivlan man har men ändå hoppet om att hon skulle återvända, fast jag vet att de inte är möjligt. Jag hamnade i en glasbubbla där tid och rum försvann, där fanns bara en oändlig smärta och vilsenhet för jag visste ju inte var hon fanns. Jag kan inte sova, inte äta, vandrar hela nätterna fram och åter och bara gråter och ropar efter henne. Dörren är stängd, jag kan inte ta mig ut från det rum där allt hände och där befinner jag mig över ett år innan jag kunde öppna dörren lite på glänt. Hur skulle jag orka, vad skulle jag göra av mig själv, jag ville inte leva mera, inte utan min dotter. Tankarna fanns på att hoppa från balkongen där jag stod, natt efter natt och tittade upp mot himlen. Men det kunde jag inte göra för mina barn och barnbarns skull, inte göra dem mer illa, de lider ju också. En av dem har ju förlorat sin älskade mor. Så fel , så fel hon behöver ju sin mor, mer än nåt annat.
18. Torsdag morgon 08.23 6 maj 2004 Carola lämnar oss.
Solen gick upp stor och röd torsdag morgon kl 05.00, det var lugnt och fåglarna kvittrade fönstret var öppet och jag berättade för Carola om solen och våren, den första riktiga vårdagen vet inte om hon hörde mig. Jag hoppas det. Jag nynnade sakta en ordlös sång och smekte hennes hår.
Sista gången hon satte (hostade) sig upp torsdag morgon kl. 06.45 och då satte sig hennes syster bakom henne och höll henne i famn och stöttade henne och jag satte mitt huvud mot hennes och torkade bort grå slem som hon hostade upp, jag trodde hon skulle gå ifrån oss då, hennes syster sa då till henne att om hon inte orkade mer så hade hon tillåtelse att gå. Jag ville skrika nej, nej, men vad kunde jag göra, var ju tvungen att ge mitt ja, hon hade ju kämpat så hårt och tåligt hela denna långa tid och jag förstod ju trots allt att hon inte klarade mer. Fick veta efteråt att hon sagt till min äldre dotter att hon var ute och flög men inte visste vart hon skulle kliva av.
Så kom då den stunden, sambon var i korridoren, jag låg i sängen mittemot Carola och tittade på henne, en sköterska satt bredvid mig, hennes syster satt i en fåtölj bredvid Carola och höll hennes arm, så plötsligt såg jag Carola slå upp ögonen och stirra rakt på mig och jag vinkade och sa ”Hej Carola, det är mamma”, jag trodde hon vaknade upp men just då hörde jag henne dra sitt sista andetag. Jag ropade, åh nej, åh nej och rusade fram till henne, hennes syster vaknade och vi ropade på sambon, hon tog bara ett andetag till, sedan var allt över, hon lämnade oss, det blev så tyst, så fruktansvärt tomt. Ljuset i henne kropp och ögon slocknade och läpparna blev vita. Hon lämnade oss.
Sambon slöt hennes ögon, hon var inte kvar längre. Det kändes så tydligt att hon inte var där.
Jag ville ändå inte tro att det hände. Jag rasade ihop fullkomligt, gick in i en annan värld, stängde dörren innifrån, från övriga världen, bara hon och jag blev kvar där nu, gick in i min bubbla.
Som jag vandrat fram och åter denna natt och den ångesattack jag fick kvällen före då jag inte kunde andas, där fanns en sköterska och Carolas vän då och hjälpte mej det var förfärligt allt. Sköterskan satt där med oss den sista timman när Carola gav upp.Carolas vän hade åkt hem till sin familj kvällen före.
Sista gången hon satte (hostade) sig upp torsdag morgon kl. 06.45 och då satte sig hennes syster bakom henne och höll henne i famn och stöttade henne och jag satte mitt huvud mot hennes och torkade bort grå slem som hon hostade upp, jag trodde hon skulle gå ifrån oss då, hennes syster sa då till henne att om hon inte orkade mer så hade hon tillåtelse att gå. Jag ville skrika nej, nej, men vad kunde jag göra, var ju tvungen att ge mitt ja, hon hade ju kämpat så hårt och tåligt hela denna långa tid och jag förstod ju trots allt att hon inte klarade mer. Fick veta efteråt att hon sagt till min äldre dotter att hon var ute och flög men inte visste vart hon skulle kliva av.
Så kom då den stunden, sambon var i korridoren, jag låg i sängen mittemot Carola och tittade på henne, en sköterska satt bredvid mig, hennes syster satt i en fåtölj bredvid Carola och höll hennes arm, så plötsligt såg jag Carola slå upp ögonen och stirra rakt på mig och jag vinkade och sa ”Hej Carola, det är mamma”, jag trodde hon vaknade upp men just då hörde jag henne dra sitt sista andetag. Jag ropade, åh nej, åh nej och rusade fram till henne, hennes syster vaknade och vi ropade på sambon, hon tog bara ett andetag till, sedan var allt över, hon lämnade oss, det blev så tyst, så fruktansvärt tomt. Ljuset i henne kropp och ögon slocknade och läpparna blev vita. Hon lämnade oss.
Sambon slöt hennes ögon, hon var inte kvar längre. Det kändes så tydligt att hon inte var där.
Jag ville ändå inte tro att det hände. Jag rasade ihop fullkomligt, gick in i en annan värld, stängde dörren innifrån, från övriga världen, bara hon och jag blev kvar där nu, gick in i min bubbla.
Som jag vandrat fram och åter denna natt och den ångesattack jag fick kvällen före då jag inte kunde andas, där fanns en sköterska och Carolas vän då och hjälpte mej det var förfärligt allt. Sköterskan satt där med oss den sista timman när Carola gav upp.Carolas vän hade åkt hem till sin familj kvällen före.
17. Och så kom den dagen vi åkte till sjukhuset
En lördag 1 maj, vid 18.00 tiden åkte vi in. Hon i ambulans, hon var helt slut och hade så svårt med andningen.
Jag efter med bil efter till akuten. Hon blev inlagd, jag fanns där hos henne hela tiden. Hennes särbo kom strax innan hon fick åka upp till avd. Han stannade en stund skulle åka väg på arbete flera dagar och frågade om det var ok. Carola sa åk, vi trodde ju alla att efter en lungtömning skulle hon må bättre igen och få komma hem.
Jag efter med bil efter till akuten. Hon blev inlagd, jag fanns där hos henne hela tiden. Hennes särbo kom strax innan hon fick åka upp till avd. Han stannade en stund skulle åka väg på arbete flera dagar och frågade om det var ok. Carola sa åk, vi trodde ju alla att efter en lungtömning skulle hon må bättre igen och få komma hem.
Vi pratade lörd.sönd. månd. där på sjukhuset. Måndag var jag med henne till röntgen, hon fick röntgas i sin säng för hon hade ingen ork, och jag fick vänta och följa med upp till salen igen, den dagen hämtades också den sista kullen valpar som alla blev sålda. Min dotter och jag i telefon från sjukhuset, de andra hennes vänner, som hjälpte till där hemma. Tisdag lungtömmning . Just då var jag inte där för jag visste inte när och vilken tid det skulle hända men en vän till Carola var där, jag hade inte sovit och hade en läkartid att passa just den dagen. Men jag åkte givetvis in till henne så fort det gick. Aldrig att jag skulle tillåta att min dotter skulle kvävas eller drunkna av vatten i lungorna, det hade jag lovat mig själv det skulle inte få hända. Det är vad som skulle hända om hon stannat hemma.
Carolas resaMina tankar går ständigt tillbaka till Carolas sista dagar på sjukhuset. Jag kan inte komma ut från rummet och jag funderar ständigt på hur hon kände och tänkte. Visste hon, var hon rädd, plågades hon. Jag vet att hon inte ville vara ensam, inte ville bli lämnad, ensam på sjukhuset, och naturligtvis lovade jag henne det och hon behövde inte vara ensam utan mig (oss) jag höll mitt löfte, hon sa att det kändes som vid nyår 2003-2004 att livet rann ut genom armarna, jag ville inte tro det då, och inte nu heller, nyår hade hon sett sig själv från ovan, där hon låg i sängen på sjukhuset, fick jag veta senare.
Jag vakade dag och natt med undantag när jag var tvungen åka hem och byta kläder på dagen och försöka sova någon timma men då var någon annan där av oss. Det hände 2 ggr.
Hon behövde aldrig vara ensam. Tidigt onsdag morgon kom hennes sambo-särbo.
De sista dygnen sov jag inte, åt inte, drack inte, kände ingen hunger, inte ens törst kände jag, precis som hon. Sista ggn hon åt var måndag och det var bara någon sked.
Hon behövde aldrig vara ensam. Tidigt onsdag morgon kom hennes sambo-särbo.
De sista dygnen sov jag inte, åt inte, drack inte, kände ingen hunger, inte ens törst kände jag, precis som hon. Sista ggn hon åt var måndag och det var bara någon sked.
Onsdag Jag kallade hem hennes storasyster på onsdag förm, hon sa när vi pratade i telefon ”mamma säg att det är en mardröm", jag svarade, ”det är en mardröm” samt min son som var i USA genom sitt jobb. De försökte på alla vis på hans jobb att ordna hemresan så fort det gick, det är 6 timmars skillnad också. Min äldsta dotter kom samma dag vid 17 tiden med flyget.
Jag sa till Carola, att din dotter kommer, men först ville jag tala med min dotterdotter i enrum.
Jag talade om för min dotterdotter att mamma var väldigt dålig, att jag alltid skulle finnas där för henne även om vi skulle råka i luven på varandra. Flickan såg förstod sin mors lidande, någon hade sagt att hon var döende, hon ville ju inte se sin mamma plågas, jag sa, - ”gå in till mamma, säg att du älskar henne”, det vet hon, sa hon, ”säg det ändå”, det gjorde hon. Hon och Carola kramades, flickan sa ”jag älskar dig mamma” och Carola sa ”jag älskar dig också”, till sin dotter. Så fruktansvärt att ta adjö av sin mor för alltid, de som var så hårt sammansvetsade, så väldigt nära varandra. Kärleken mellan en mor och barn är den störst som finns. Så känner jag också för mina barn. Och givetvis till mina barmbarn. Gode Gud, varför skulle det behöva bli så här.
Min son hade 22 tim. restid så han kom inte i tid. Kanske bäst så för honom, jag vet inte, bara en känsla jag har. Han sa att när han reste på fredag såg han hur sjuk hon var när han hälsade på henne den dan och han hade inte packat upp sin väska när han kom fram till USA på lördag. Kände att det var något.
Jag talade om för Carola att storasyster skulle komma och lillebror och hennes dotter och att jag var där och sambon/särbon.
Sambon kom till sjukhuset onsdag morgon kl.07.00, Carolas väninna kom sedan, hon var verkligen ett stöd för mig, jag var hem för att byta kläder men fick återvända för hon var så dålig. Jag fick en panikatack. Sköterskan och Carolas väninna hjälpte mig att andas för jag kunde inte.
Före fem onsdag em kom mina 2 systrar och en systerdotter dit men hon kände inte igen dem för hon kunde inte se. Hon ville hem, sa hon, innan hennes syster kom, jag bad henne vänta till hennes storasyster kom. Hon sa ja. Min äldsta dottern kom vid 17 tiden med flyg. Hennes pappa kom.
Det var förfärligt att se hur hon bröts ned, hela hon tappade kontrollen över sin kropp, hon kunde inte sitta själv och hålla upp sitt huvud eller öppna ögonen och knappt tala, hela kroppen var som en trasdocka, utan styrsel men ändå sån kraft, hon försökte sätt sig upp, gång på gång, ville sitta i fåtöljen, och vi hjälpte henne dit stöttade henne. Hon kämpade emot allt hon orkade. Hon ville hålla glaset själv och dricka men det var inte möjligt hon såg inget, jag vägledde henne och höll min hand under glaset så hon trodde hon höll det själv.
Innan min dotter gick in i koman och inte längre kunde prata så sade hon till sin syster dessa ord."Jag är ute och flyger men jag vet inte var jag skall kliva av". Hon gick in i dvala (onsdag kväll o natt) och vaknade till emellanåt och satte sig upp.
16. 2004 Blandade minnen
Nu fick hon blod inför varje behandling och måste åka ambulans till och från sjukhuset och övernatta för behandling . Som förr åkte jag efter i min bil. Var in nästa dag åkte innan ambulansen skulle komma för att köra henne hem.
Carola sa till mig att hon kände när hon fick flera cancer knölar därför att det sved och gjorde ont, hon berättade detta för läkaren och läkaren trodde på henne. Så var det ju också. Carola var rak och ärlig. Läkaren trodde på henne och tyckte om henne och respekterade henne.
Carola sa till mig att hon kände när hon fick flera cancer knölar därför att det sved och gjorde ont, hon berättade detta för läkaren och läkaren trodde på henne. Så var det ju också. Carola var rak och ärlig. Läkaren trodde på henne och tyckte om henne och respekterade henne.
15. April 2004
Carola och jag badade valparna tillsammans, hon satt och jag bar fram valp efter valp och så badade vi dem, de sa inte ett pip. Carolas dotter var med oss också. Vi hade en så fin närhetsstund där tillsammans.
Tårarna kommer vid alla dessa minnen, så tungt, så oändligt svårt. I badrummet här hemma faller jag alltid i gråt, en förfärlig tung och häftig gråt, allt kommer tillbaka varje sekund av detta.
Hon fick några bra veckor i början april. Men sedan blev hon sämre.
Påskafton tillbringade hon, jag och hennes pappa tillsammans med henne.
Carola och jag satt och pratade en dag i april 2004. Jag gick omkring och städade och hon låg på soffa i rummet.
Så säger hon till mig, "jag kan se dig framför mig, när du är gammal och går omkring och pysslar". Sedan säger hon plötsligt, "jag blir aldrig 50 år". Jag blev fullkomligt tagen satte mig ner, sade, "ge aldrig upp lova", "nej, sa hon, jag ger inte upp så klart". Så låg vi två huvud mot huvud i soffan.
Tårarna kommer vid alla dessa minnen, så tungt, så oändligt svårt. I badrummet här hemma faller jag alltid i gråt, en förfärlig tung och häftig gråt, allt kommer tillbaka varje sekund av detta.
Hon fick några bra veckor i början april. Men sedan blev hon sämre.
Påskafton tillbringade hon, jag och hennes pappa tillsammans med henne.
Carola och jag satt och pratade en dag i april 2004. Jag gick omkring och städade och hon låg på soffa i rummet.
Så säger hon till mig, "jag kan se dig framför mig, när du är gammal och går omkring och pysslar". Sedan säger hon plötsligt, "jag blir aldrig 50 år". Jag blev fullkomligt tagen satte mig ner, sade, "ge aldrig upp lova", "nej, sa hon, jag ger inte upp så klart". Så låg vi två huvud mot huvud i soffan.
fredag 21 mars 2008
14. En valpkull ett sätt att kämpa för att överleva
I början av Mars 2004 kom den sista kullen valpar 6 st (egentligen 7 men en dog), som min dotter skulle föda upp, med hjälp av oss, mor, far, sambo, dotter och vänner, eftersom hon inte var så stark, vi hade knutit en ring runt henne efter all kaos som blev när hon var så sjuk vid nyårstiden, vi hade alla vår egen uppgift, jag som mamma, laga mat, städa, se till hushållet, köra henne till behandlingarna, vara med henne så mycket som möjligt, nu måste allt bli rätt. Telefon ringde ständigt. Vänner erbjöd sin hjälp, hon fick besök när hon orkade.
Andra handlade, gick ut med hundarna, eldade mm. Och så hjälptes vi åt med valparna.
Andra handlade, gick ut med hundarna, eldade mm. Och så hjälptes vi åt med valparna.
Men sedan gick det utför igen, hon blev svagare och svagare fick propp i benet, feber, hon åkte in på sjukhus igen några dar, jag var med in på akuten och tills hon fick sängplats det blev rätt sent på kvällen, det visade sig att proppen gått ända upp till ljumskel, fick ta sprutor för proppbildning, kom hem igen fick själv ta sprutorna hemma och hon fick blod omkr.5 ggr hemma för att klara behandlingarna, vid den här tidpunkten hade redan hon fått ASIH=Avancerad sjukvård i hemmet, för att klara behandlingen. Morfin och alvedon och cortison mm.
Men inget hjälpte.
Men inget hjälpte.
Början-april 2004
Hon blev piggare igen. Vi två, hon och jag tillsammans var och köpte hamburgare.
Vi två tog en promenad i april, hon med syrgastuben med och vi gick mot kyrkogården som hon ville och som ligger i närheten där hon har sitt villa, men inte ända fram. Jag ville inte gå närmare och jag var rädd för att hon skulle anstänga sig för mycket. Nu efter undrar jag varför hon ville det, för hon var inte så stark.
Vi satt ute i solen och drack kaffe början av april, jag byltade på henne kläder.
Hon blev piggare igen. Vi två, hon och jag tillsammans var och köpte hamburgare.
Vi två tog en promenad i april, hon med syrgastuben med och vi gick mot kyrkogården som hon ville och som ligger i närheten där hon har sitt villa, men inte ända fram. Jag ville inte gå närmare och jag var rädd för att hon skulle anstänga sig för mycket. Nu efter undrar jag varför hon ville det, för hon var inte så stark.
Vi satt ute i solen och drack kaffe början av april, jag byltade på henne kläder.
13. 2004 Glömmer aldrig
En tid efter Carola kommit hem från sjukhuset efter lunginflammationen och hon blivit lite piggare så skulle hon en dag av någon anledning hämta något i bokhyllan som var på nedersta hyllan så hon satte sig ned och skulle kliva upp men kunde inte, hon var för svag och orkeslös. Hon behövde min hjälp. Jag ställde mig på alla fyra, på knä, och hon fick luta sig över min rygg och sakta reste jag mig upp som en hävstång och fick upp henne på fötterna. Käre gud så ont det gjorde att se hur svag hon var och sån vilja hon ändå hade att klara saker. Det är svårt att förklara hur det känns att se sin dotter sån, som en gång var en frisk, glad och aktiv person.
Hennes syster kom hem en vecka för att var med henne, så glad hon blev, för vi berättade inte att hon skulle komma, utan det fick bli en överaskning.
Några veckor efter detta hade hon samlat lite mer krafter för jag lagade maten varje dag så hon skulle äta riktigt för hon hade blivit så mager och tunn och såg ut som hon inte orkade hålla upp kroppen Hon som alltid var så rak i ryggen. Mars- april. Då fick hon ett par veckor då hon mådde riktigt bra och kunde gå ut och till och med körde hon sin dotter med bilen. Det var omkr. slutet mars tror jag. Det är inte så lätt att komma ihåg exakta tidpunkten för allt var så svårt och jag var så rädd. Men för hennes skull försökte jag visa mig stark. Och det kändes som att nu får hon vara så här bra, det går åt rätt håll.
Hennes syster kom hem en vecka för att var med henne, så glad hon blev, för vi berättade inte att hon skulle komma, utan det fick bli en överaskning.
Några veckor efter detta hade hon samlat lite mer krafter för jag lagade maten varje dag så hon skulle äta riktigt för hon hade blivit så mager och tunn och såg ut som hon inte orkade hålla upp kroppen Hon som alltid var så rak i ryggen. Mars- april. Då fick hon ett par veckor då hon mådde riktigt bra och kunde gå ut och till och med körde hon sin dotter med bilen. Det var omkr. slutet mars tror jag. Det är inte så lätt att komma ihåg exakta tidpunkten för allt var så svårt och jag var så rädd. Men för hennes skull försökte jag visa mig stark. Och det kändes som att nu får hon vara så här bra, det går åt rätt håll.
torsdag 20 mars 2008
12. Hur mår min kropp då?
Ja, finns bara ett svar "dåligt".
Sensommaren 2003 började jag få fjärils fladder i bröstet förstod så småningom att nåt var fel.
Tog kontakt med läkare och fick besked att jag hade alldeles för högt blodtryck och att min sköldkörtel mådde dåligt, låg för lågt. Efter diverse prov av olika mediciner så blev det något bättre, men allt efter tiden gick fick jag ännu mera ångest och jag blev darrig och förlorade vikt.
Blodtrycket ville inte bli bättre och ångesten steg så jag blev sjukskriven från november 2003 och för att jag skulle kunna ta hand om min sjuka dotter.
Samma höst bodde min mor hos mig i 8 veckor för de skulle göra rördragningar, stambyte, i den lägenhet hon bor. Men det var inga problem, det gick bra.
Men aldrig att jag skulle överge min dotter om jag så skall stupa själv, allt måste bli rätt. All tid var hennes, all min kraft var hennes.Talade ständigt om hur mycket jag älskade henne, jag älskar dig också mamma, sa hon. Mitt hjärta brister, för att aldrig bli helt igen.
De andra då, jo, jag älskar alla mina barn och barnbarn de har alla var sin bit i mitt hjärta. Alltid.
Det är en svår tuff tid för Carolas dotter, allt kretsar runt hennes mor och hon är bara ett barn som från att ha haft en frisk och aktiv mamma har Carola inte kraften att ens stå på sina ben alla dagar men dottern har alltid kommit i första hand för Carola.
Inget barn skall behöva vara med och se hur mamman blir sämre och sämre i så unga år, allt förändras.
Sensommaren 2003 började jag få fjärils fladder i bröstet förstod så småningom att nåt var fel.
Tog kontakt med läkare och fick besked att jag hade alldeles för högt blodtryck och att min sköldkörtel mådde dåligt, låg för lågt. Efter diverse prov av olika mediciner så blev det något bättre, men allt efter tiden gick fick jag ännu mera ångest och jag blev darrig och förlorade vikt.
Blodtrycket ville inte bli bättre och ångesten steg så jag blev sjukskriven från november 2003 och för att jag skulle kunna ta hand om min sjuka dotter.
Samma höst bodde min mor hos mig i 8 veckor för de skulle göra rördragningar, stambyte, i den lägenhet hon bor. Men det var inga problem, det gick bra.
Men aldrig att jag skulle överge min dotter om jag så skall stupa själv, allt måste bli rätt. All tid var hennes, all min kraft var hennes.Talade ständigt om hur mycket jag älskade henne, jag älskar dig också mamma, sa hon. Mitt hjärta brister, för att aldrig bli helt igen.
De andra då, jo, jag älskar alla mina barn och barnbarn de har alla var sin bit i mitt hjärta. Alltid.
Det är en svår tuff tid för Carolas dotter, allt kretsar runt hennes mor och hon är bara ett barn som från att ha haft en frisk och aktiv mamma har Carola inte kraften att ens stå på sina ben alla dagar men dottern har alltid kommit i första hand för Carola.
Inget barn skall behöva vara med och se hur mamman blir sämre och sämre i så unga år, allt förändras.
11. 2004 På sjukhuset Carolas fråga till läkaren
.gif)
Efter nyåret och lunginflammation och under en behandl.några månader senare sa Carola att hon ville blir frisk eller åtminstonde starkare, sa läkaren till min dotter, att hon var mycket sjuk. Jag satt där med henne hörde allt. Då frågade Carola om hon nu inte blev frisk vad händer då? Om hon kunde kvävas av vatten i lungorna. Läkaren sa, att endera kvävs el drunknar du eller så får du ett propp i hjärtat eller hjärtat orkar inte mer.
Käre gode gud, jag satt bredvid och hörde allt, de var fruktansvärt, min dotter sa inget. Sedan ville hon aldrig höra mer, hon ville inte veta mer. Men vad tänkte hon, vad kände hon. Det får jag aldrig veta för hon pratade aldrig om den möjligheten, hon såg ändå framåt, men det syntes i hennes ögon.Hon pratade aldrig om detta igen. Inte med någon av oss.
Att höra detta, min gud....hur hårt är inte det för henne .. kan knappt skriva om det, får svårt att andas, de är alltför hemskt att minnas men finns ständigt där i mina tankar. Allt kommer tillbaka i fragmentbitar, minnen som jag är tvungen att skriva ner, gode gud så ont det gör..att höra...att minnas...att se..men det finns ingen annan väg.. jag måste få det ut mig och ner det i skrift.
Carola, Carola hur kände du, du sa aldrig något mer om det här, du fortsatte att planera, du kämpade vidare....efter detta också, ända tills...din kropp sa ifrån. Du ville leva.
Du pratade aldrig med mig om möjliheten om att du inte skulle få leva, du sa aldrig ett ord till mig om att du inte skulle klara det här utan att du skulle kämpa. Om du pratade med någon annan det vet jag inte för ingen sa nåt till mig. Och vem pratade med Carolas dotter om allt, till mig sa hon alltid att det här sköter jag själv med min dotter, det är jag som pratar med henne om det är nåt.
Käre gode gud, jag satt bredvid och hörde allt, de var fruktansvärt, min dotter sa inget. Sedan ville hon aldrig höra mer, hon ville inte veta mer. Men vad tänkte hon, vad kände hon. Det får jag aldrig veta för hon pratade aldrig om den möjligheten, hon såg ändå framåt, men det syntes i hennes ögon.Hon pratade aldrig om detta igen. Inte med någon av oss.
Att höra detta, min gud....hur hårt är inte det för henne .. kan knappt skriva om det, får svårt att andas, de är alltför hemskt att minnas men finns ständigt där i mina tankar. Allt kommer tillbaka i fragmentbitar, minnen som jag är tvungen att skriva ner, gode gud så ont det gör..att höra...att minnas...att se..men det finns ingen annan väg.. jag måste få det ut mig och ner det i skrift.
Carola, Carola hur kände du, du sa aldrig något mer om det här, du fortsatte att planera, du kämpade vidare....efter detta också, ända tills...din kropp sa ifrån. Du ville leva.
Du pratade aldrig med mig om möjliheten om att du inte skulle få leva, du sa aldrig ett ord till mig om att du inte skulle klara det här utan att du skulle kämpa. Om du pratade med någon annan det vet jag inte för ingen sa nåt till mig. Och vem pratade med Carolas dotter om allt, till mig sa hon alltid att det här sköter jag själv med min dotter, det är jag som pratar med henne om det är nåt.
10. Hemma igen
Efter nån vecka var hon så pass bra att hon kunde åka hem men med ambulans för hon var så mager och slut. Kunde bara gå korta bitar, hemma fick syrgas installerad med en slang som räckte ända ut och även bärbara tuber. Hennes syster kom hem igen och tog hand om henne i en vecka för att avlasta mig lite och få rå om sin syster, först nu började nog hennes syster förstå att det var allvar. Ingen av oss ville ju släppa tanken på att det ändå skulle gå bra.
Jag och min ex. bestämde tid hos läkaren för samtal i jan. 2004 och frågade hur det verkligen stod till.
Läkaren sa, hon är mycket, mycket sjuk och det finns inte mycket att göra, bara försöka hålla tillbaka, vi frågade hur lång tid hon hade men han svarade, det kan jag inte säga, för det kan gå fort, det kan gå år, men 70 blir hon aldrig. Väldigt konstigt svarat. När vi berättade att hon planerade framåt hela tiden och hade planerat till augusti, blev han väldigt förvånad, men det var ju bra. Han berättade också att till nyår så hade de trott hon inte skulle klara sig men att hon svarat på behandlingen mot lunginflammation.
Vi var in till vår dotter efteråt och hon berättade att läkaren sagt detta om nyår till henne och att hon inte varit medveten själv om att det varit så nära trots att hon hade haft en upplevelse om att hon svävade ovanför sängen och såg sig själv ligga där, men hon klarade det den gången. Hon fick 4 mån till.
onsdag 19 mars 2008
9. Julen 2003
Trots sitt dåliga tillstånd ville hon fira julafton här hem hos mig fast jag sa, vi kan flytta den till henne.Vilken kämpe, hon skulle bums gå själv i trappan hit till mig fast hon knappt orkade men hon var med vid julbordet men fick ligga i sängen hos mig resten av kvällen, både jag och hennes dotter låg där tillsamman med henne på min säng, det brukade vi göra, och hon stannade länge här hemma julaftonskvällen. Min mor var här, Carolas dotter och särbo som han egentligen var. Men han fanns i alla fall med. Dottern och särbon åkte hem tidigare och Carola var kvar här med mig och min mor ett tag till.
Mellandagarna var jag hos henne lagade mat och hjälpte till med det som behövdes.
Mellandagar och inför nyåret.
När jag låg jag över där på soffan beslöt jag att ringa till avdelningen, med hennes tillåtelse och fråga vad jag skulle göra, de ville att hon skulle komma in, med ambulans om hon ville.
Jag lyckades övertala henne fast hon sa: -de kan inget göra-, men hon skulle absolut åka med mig så jag bad dem ställa ut en rullstol i sjukhusgaraget, det visade sig att hon hade fått lunginflammation.
Hon fick intensiv behandling och jag var hos henne i timmar och nyårsafton 2003-2004 tillbringade hon och jag där på sjukhuset, hon fick syrgas, antibiotika, cortison och andra behandlingar och morfin mm. Jag hjälpte henne med andnings masken.
Hon sa till mig att det kändes som livet rann ut genom armarna, jag ville inte tro på det, men sa inget utan jag frågande om jag fick ge henne lite massage, fötter och axlar, armar, så det gjorde jag och jag bad tyst för mig själv:
”Ta bort det onda, hela henne, ta bort det ond” hela tiden, då tittade hon på mig som hon läste mina tankar och sa plötsligt ” jag vet vad du försöker göra, mamma”.
Mitt huvud känns som det skall sprängar i tusen bitar när jag skriver detta, tårarna rinner oavbrutet och det gör så hemskt ont i hjärtat, i hela kroppen.
Mellandagarna var jag hos henne lagade mat och hjälpte till med det som behövdes.
Mellandagar och inför nyåret.
När jag låg jag över där på soffan beslöt jag att ringa till avdelningen, med hennes tillåtelse och fråga vad jag skulle göra, de ville att hon skulle komma in, med ambulans om hon ville.
Jag lyckades övertala henne fast hon sa: -de kan inget göra-, men hon skulle absolut åka med mig så jag bad dem ställa ut en rullstol i sjukhusgaraget, det visade sig att hon hade fått lunginflammation.
Hon fick intensiv behandling och jag var hos henne i timmar och nyårsafton 2003-2004 tillbringade hon och jag där på sjukhuset, hon fick syrgas, antibiotika, cortison och andra behandlingar och morfin mm. Jag hjälpte henne med andnings masken.
Hon sa till mig att det kändes som livet rann ut genom armarna, jag ville inte tro på det, men sa inget utan jag frågande om jag fick ge henne lite massage, fötter och axlar, armar, så det gjorde jag och jag bad tyst för mig själv:
”Ta bort det onda, hela henne, ta bort det ond” hela tiden, då tittade hon på mig som hon läste mina tankar och sa plötsligt ” jag vet vad du försöker göra, mamma”.
Mitt huvud känns som det skall sprängar i tusen bitar när jag skriver detta, tårarna rinner oavbrutet och det gör så hemskt ont i hjärtat, i hela kroppen.
8. Händelser hösten 2003
Nov-dec 2003 hon var så svag och jag förstår inte var hon fick krafterna från.
Hon blev inte bättre men hon ville åka och handla nya gardiner till julen och jag körde , hon var så slut så hon fick sätta sig ner på en bänk och de klippte till gardinlängderna i affären och jag skulle sy dem, vilket jag också gjorde, innan jul. Själv orkade hon inget hade besvärligt med andningen vi pratade med läkaren om att få syrgas hem och de måste ansöka om det verkade det som. Ju närmare julafton ju värre blev hon. En stor plåga för henne och en plåga för mig att se mitt barn i detta tillstånd. Så klart plågsamt för alla att se hennes lidande. Men som hon kämpade för att gå trappan upp till övervåningen där sovrummet låg. Ett trappsteg, vila och så ett trappsteg till, vila, hela vägen upp. Men hon ville ligga i sitt sovrum. Och ingen hjälp ville hon ha att gå. Så oerhört tapper, vi vakade alla nära över henne så gott det gick, för hon ville inte vara sjuk inte tappa greppet, ville allt skulle vara som förut. Telefonen ringde hela dagarna från vänner som ville hälsa på eller höra hur det var, hon orkade inte prata alla gånger. Så oerhört hjälplös man är, det skär i modershjärtat att se, så mycket man skulle vilja ta på sig men inte kan.
Hon blev inte bättre men hon ville åka och handla nya gardiner till julen och jag körde , hon var så slut så hon fick sätta sig ner på en bänk och de klippte till gardinlängderna i affären och jag skulle sy dem, vilket jag också gjorde, innan jul. Själv orkade hon inget hade besvärligt med andningen vi pratade med läkaren om att få syrgas hem och de måste ansöka om det verkade det som. Ju närmare julafton ju värre blev hon. En stor plåga för henne och en plåga för mig att se mitt barn i detta tillstånd. Så klart plågsamt för alla att se hennes lidande. Men som hon kämpade för att gå trappan upp till övervåningen där sovrummet låg. Ett trappsteg, vila och så ett trappsteg till, vila, hela vägen upp. Men hon ville ligga i sitt sovrum. Och ingen hjälp ville hon ha att gå. Så oerhört tapper, vi vakade alla nära över henne så gott det gick, för hon ville inte vara sjuk inte tappa greppet, ville allt skulle vara som förut. Telefonen ringde hela dagarna från vänner som ville hälsa på eller höra hur det var, hon orkade inte prata alla gånger. Så oerhört hjälplös man är, det skär i modershjärtat att se, så mycket man skulle vilja ta på sig men inte kan.
7. Bakslag 2003
Carola och jag hjälpte till med en flyttstädning på hösten för hennes sambo skulle flytta till en annan lägenhet och var bort rest så vi ordnade också i den nya lägenheten, hur hon orkade vet jag inte och vi var inne i oktober, röntgen visade vatten i lungorna och spridning av tumörer i lungan, jag satt med henne hos läkaren när hon fick beskedet, vi grät båda och till och med läkaren.
Hon fick göra tömning av lungan flera gånger och jag var med då också. Jag jobbade fortfarande heltid men började känna att kroppen inte var i balans och det visade sig att jag fått för högt blodtryck och sköldkörteln börjat krångla. Så det var bara börja medicinera. I mitten november 2003 blev jag sjukskriven för läkaren ansåg att jag inte kunde både jobba och hjälpa min dotter så mycket som jag ville och orkade.
Carolas stackars dotter var helt vilsen hon förstod nog inte då, liksom jag hur illa det blev.
En dag sa hon till mig, -nu vet jag hur det är att ha astma-, jag, hennes mor har nämligen astma.
Vad svarar man, som jag, inte mycket, för vad skall jag säga, jag sa inget. I alla fall kommer jag inte ihåg. Huvudet är tömt på vissa minnen, men de börjar glimta till då och då. Men allt i detalj är omöjligt att komma ihåg, jag kämpade med min rädsla och bad ständigt. Varför var det inte jag som blev drabbad, jag är ju mycket äldre, det borde vara jag och jag önskar att det varit jag. Kära älskade dotter, du har det mycket värre än jag, du har feber och svårt att gå och svårt att andas, för mig finns går det ju mediciner och det går över och det är inte så svår att leva med, för dig är den en daglig plåga utan slut.
Så fruktansvärt tungt och så jobbigt för henne. Tyvärr blev det inte bättre fast hon fick börja nya behandlingar, denna gång med tabletter. Jag satt med henne när läkaren berättade om vad de skulle göra. Hon blev inlagd och de gjorde en lungtömning och klistring av lunga- lungsäck vilket gjorde henne ännu dåligare och med feber men hon fick komma hem efter en vecka igen. Denna starka kvinna, jag fattar inte att hon aldrig klagade.
Nya mediciner igen men hon tappade inte håret denna gång så det växte ut rätt bra. Jag hjälpte till att städa, lagade mat och tvätta när hon kom hem liksom de andra hjälpte till med andra saker som behövde göras.
Vi var flera där fast inte alltid samtidigt.
Hon fick göra tömning av lungan flera gånger och jag var med då också. Jag jobbade fortfarande heltid men började känna att kroppen inte var i balans och det visade sig att jag fått för högt blodtryck och sköldkörteln börjat krångla. Så det var bara börja medicinera. I mitten november 2003 blev jag sjukskriven för läkaren ansåg att jag inte kunde både jobba och hjälpa min dotter så mycket som jag ville och orkade.
Carolas stackars dotter var helt vilsen hon förstod nog inte då, liksom jag hur illa det blev.
En dag sa hon till mig, -nu vet jag hur det är att ha astma-, jag, hennes mor har nämligen astma.
Vad svarar man, som jag, inte mycket, för vad skall jag säga, jag sa inget. I alla fall kommer jag inte ihåg. Huvudet är tömt på vissa minnen, men de börjar glimta till då och då. Men allt i detalj är omöjligt att komma ihåg, jag kämpade med min rädsla och bad ständigt. Varför var det inte jag som blev drabbad, jag är ju mycket äldre, det borde vara jag och jag önskar att det varit jag. Kära älskade dotter, du har det mycket värre än jag, du har feber och svårt att gå och svårt att andas, för mig finns går det ju mediciner och det går över och det är inte så svår att leva med, för dig är den en daglig plåga utan slut.
Så fruktansvärt tungt och så jobbigt för henne. Tyvärr blev det inte bättre fast hon fick börja nya behandlingar, denna gång med tabletter. Jag satt med henne när läkaren berättade om vad de skulle göra. Hon blev inlagd och de gjorde en lungtömning och klistring av lunga- lungsäck vilket gjorde henne ännu dåligare och med feber men hon fick komma hem efter en vecka igen. Denna starka kvinna, jag fattar inte att hon aldrig klagade.
Nya mediciner igen men hon tappade inte håret denna gång så det växte ut rätt bra. Jag hjälpte till att städa, lagade mat och tvätta när hon kom hem liksom de andra hjälpte till med andra saker som behövde göras.
Vi var flera där fast inte alltid samtidigt.
6. Födelsedag
Carola firade sin 40 årsdag i slutet på Maj 2003 med släkt och vänner. Vi fick en fin sommar tillsammans, hon målade inomhus och så putsade vi två lite på våra bilar.
Men så i slutet augusti började hon bli så trött och hängig fick antibiotika men hon fick inte komma på någon röntgen förrän sex veckor efter hon pratat med läkaren om det.
Denna långa tid från 2 januari 2002 när Carola fick sitt besked, bröstcancer.
Elakartad har jag hela tiden känt att det inte skulle gå så bra, jag vet inte varför.
Men jag ville att hon skulle klara det, att dom skulle kunna hjälpa henne. Så klart trodde jag ändå att allt skulle gå bra.
Hon blev opererad först en tårtbit sedan hela bröstet och denna tuffa behandling som
gjorde henne så svag och sjuk illamående och tappade allt hår. Sedan en ny behandling där hon åter tappade håret men inte blev lika sjuk. Sedan drygt 5 veckors strålbehandling 2 ggr om dagen i Umeå i drygt 5 veckor. Över 20 mil hemifrån.
Sommaren 2003 mådde hon bra, håret började växa tillbaka. Hon firade sin 40 årsdag 29 maj 2003 med släkt och många vänner, hennes äldre syster hjälpte henne och jag bidrog också med maten. Dagen var varm och solig och vi kunde vara ute alla. Hoppet var återställt, nu skulle hon få må bra flera år framåt, kanske t.o.m bli frisk. Det var vad hon själv tänkte också.
Men så i slutet augusti började hon bli så trött och hängig fick antibiotika men hon fick inte komma på någon röntgen förrän sex veckor efter hon pratat med läkaren om det.
Denna långa tid från 2 januari 2002 när Carola fick sitt besked, bröstcancer.
Elakartad har jag hela tiden känt att det inte skulle gå så bra, jag vet inte varför.
Men jag ville att hon skulle klara det, att dom skulle kunna hjälpa henne. Så klart trodde jag ändå att allt skulle gå bra.
Hon blev opererad först en tårtbit sedan hela bröstet och denna tuffa behandling som
gjorde henne så svag och sjuk illamående och tappade allt hår. Sedan en ny behandling där hon åter tappade håret men inte blev lika sjuk. Sedan drygt 5 veckors strålbehandling 2 ggr om dagen i Umeå i drygt 5 veckor. Över 20 mil hemifrån.
Sommaren 2003 mådde hon bra, håret började växa tillbaka. Hon firade sin 40 årsdag 29 maj 2003 med släkt och många vänner, hennes äldre syster hjälpte henne och jag bidrog också med maten. Dagen var varm och solig och vi kunde vara ute alla. Hoppet var återställt, nu skulle hon få må bra flera år framåt, kanske t.o.m bli frisk. Det var vad hon själv tänkte också.
tisdag 18 mars 2008
5. 2002 i Dec
Min dotterdotter, Carolas dotter, hade skolavslutning och uppträdande inför julen och vi var där, Carola, jag och några fler.
Sambon körde, det var kallt men hon var envis, ville jag skulle sitta fram för att inte frysa. Hur orkade hon, vilken kraft hon ändå hade.
Julen firande vi som vanligt här hos mig, Carola med dotter o pojkvän och några fler.
Håret började växa ut men så fick hon åter börja en annan ny cellgiftbehandling och tappade håret igen. Det var mycket svårt för henne med allt detta, så många förluster och så mycken smärta. Men hon bar det tåligt. Carola var psykiskt stark, det sa hon själv också.
Julen firande vi som vanligt här hos mig, Carola med dotter o pojkvän och några fler.
Håret började växa ut men så fick hon åter börja en annan ny cellgiftbehandling och tappade håret igen. Det var mycket svårt för henne med allt detta, så många förluster och så mycken smärta. Men hon bar det tåligt. Carola var psykiskt stark, det sa hon själv också.
Men den här gången mådde hon inte lika illa efter behandlingarna. Den strålbehandling hon skulle haft efter första behandlingen blev alltså inte av. Som förut körde jag och stannade med henne där varje gång. Min känsla var att allt måste bli rätt från min sida, jag ville vara med henne så mycket som det bara gick.
Nu fick hon behandling i nästan ett år (15 ggr)och svarade lite bättre på den men hon fick röda
märken ovanför operations ärret vilket inte är bra, något pågick. Efter denna behandling och under april, maj 2003 fick hon åka till Umeå för att få strålbehandling , 2 ggr dagen och i drygt 5 veckor. Hon kom hem på helgerna. De röda utslag hon fått gick bort och hon var piggare men trött. Vi hade hoppet om att hon skulle få vara så här bra nu. För hennes dotter blev det ju en väldigt osäker tid och tung att behöva se sin egen älskade mamma gå igenom detta.
Den här tiden var mycket intensiv och tidsbegreppen är suddiga i kanten och hur skall de kunna vara annat.
Nu fick hon behandling i nästan ett år (15 ggr)och svarade lite bättre på den men hon fick röda
märken ovanför operations ärret vilket inte är bra, något pågick. Efter denna behandling och under april, maj 2003 fick hon åka till Umeå för att få strålbehandling , 2 ggr dagen och i drygt 5 veckor. Hon kom hem på helgerna. De röda utslag hon fått gick bort och hon var piggare men trött. Vi hade hoppet om att hon skulle få vara så här bra nu. För hennes dotter blev det ju en väldigt osäker tid och tung att behöva se sin egen älskade mamma gå igenom detta.
Den här tiden var mycket intensiv och tidsbegreppen är suddiga i kanten och hur skall de kunna vara annat.
2002 bjöd Carola och hennes bror, mig och sin far på resturang i stan och efter det bio.
Mot sommaren 2003 bjöd de ännu en gång på resturang, då satt vi ute men under tak.
4. Börja om igen
Bild fått låna av Karin L. dk
Men tyvärr visade det sig att hon inte svarat som väntat på behandlingen utan fått flera tumörer och måste åter in för operation och denna gång tog de hela bröstet, enligt min åsikt borde de gjort det första gången eftersom de redan från början visste att detta inte var någon snäll och vanlig cancertyp och inte hormonell. Läkaren sade till oss senare, unjefär 1 person drabbas vart annat år av denna typ av tumörer.
Jag skjutsade in henne igen till operation och väntade tills hon blev inropad. Åter igen ångestfull väntan och ringande till operation för att höra hur det gått och sedan besök på sjukhuset där hon fick stanna 3 dar med dränering i såren. Vid första besöket mådde hon väldigt dåligt och kräktes, när hon blev piggare så envisades hon med att jag och pojkvännen skulle se ärret där de tagit bort bröstet.
Hennes äldre syster, som bor långt ifrån, kom hem en vecka och hjälpte henne hemma. Under denna tid arbetade jag heltid för jag måste ju försörja mig men tog ledigt när hon behövde mig. De var mycket förstående på mitt arbete.
Jag skjutsade in henne igen till operation och väntade tills hon blev inropad. Åter igen ångestfull väntan och ringande till operation för att höra hur det gått och sedan besök på sjukhuset där hon fick stanna 3 dar med dränering i såren. Vid första besöket mådde hon väldigt dåligt och kräktes, när hon blev piggare så envisades hon med att jag och pojkvännen skulle se ärret där de tagit bort bröstet.
Hennes äldre syster, som bor långt ifrån, kom hem en vecka och hjälpte henne hemma. Under denna tid arbetade jag heltid för jag måste ju försörja mig men tog ledigt när hon behövde mig. De var mycket förstående på mitt arbete.
3. Tuffa behandlingar
Det var en plåga för henne och gråten kommer när jag tänker på det och jag ser framför mig hur hon mår av alla dessa tuffa behandlingar, jag satt med henne varje gång, de timmar det tog med behandlingarna. Jag körde henne dit och hem och jag fanns där för henne hela tiden.
Vi hade väldigt fina stunder, bara hon och jag, jag ville ju vara med henne och hon ville ha mig, sin mor hos sig, jag är så tacksam för dessa stunder mitt i allt lidande hon fick utstå.
Efterverkningarna var svåra, det tog 4 dar varje gång innan hon kunde äta riktigt och började må bättre men då var det nästan dags igen för nästa behandling. De dagarna ville hon vara ifred.
Jag arbetade heltid och började tidigare på mornarna för att kunna ta ledigt och vara med henne för det tog en halv dag varje gång hon behandlades hon var tvungen att ta blodprover före varje behandling på labb och jag var ju med då med.
Min älskade duktiga flicka klagade aldrig. För mig blev hon åter mitt lilla barn, inte den vuxna kvinnan. Men jag måste behandla och respektera henne som den vuxna kvinna hon var, jag önskade och bad varje dag att jag fick ta över.
Behandlingen pågick i ett halvår. Sedan skulle det bli strålning.
Sommaren 2002 var vi mycket tillsammans vi solade och jag firade min födelsedag. På min 60 årsdag juni 2002 kom hela släkten, hon hade då en behandling kvar på första omgången och hade tappat allt sitt vackra hår. Det led hon för men hon ville inte ha på sig den peruk som hon hade, gillade inte ha den utan hade virkade mössor som hennes syster gjort och som dessutom var på mode.
Vi hade väldigt fina stunder, bara hon och jag, jag ville ju vara med henne och hon ville ha mig, sin mor hos sig, jag är så tacksam för dessa stunder mitt i allt lidande hon fick utstå.
Efterverkningarna var svåra, det tog 4 dar varje gång innan hon kunde äta riktigt och började må bättre men då var det nästan dags igen för nästa behandling. De dagarna ville hon vara ifred.
Jag arbetade heltid och började tidigare på mornarna för att kunna ta ledigt och vara med henne för det tog en halv dag varje gång hon behandlades hon var tvungen att ta blodprover före varje behandling på labb och jag var ju med då med.
Min älskade duktiga flicka klagade aldrig. För mig blev hon åter mitt lilla barn, inte den vuxna kvinnan. Men jag måste behandla och respektera henne som den vuxna kvinna hon var, jag önskade och bad varje dag att jag fick ta över.
Behandlingen pågick i ett halvår. Sedan skulle det bli strålning.
Sommaren 2002 var vi mycket tillsammans vi solade och jag firade min födelsedag. På min 60 årsdag juni 2002 kom hela släkten, hon hade då en behandling kvar på första omgången och hade tappat allt sitt vackra hår. Det led hon för men hon ville inte ha på sig den peruk som hon hade, gillade inte ha den utan hade virkade mössor som hennes syster gjort och som dessutom var på mode.
måndag 17 mars 2008
2. Så började det
År 2001 i november kände Carola en knöl i vänster bröst och uppsökte läkare, denne sa, det är nog inget farligt för du är så ung men du skall ändå få tid till mammografi.
4 Januari 2002 fick hon tid för mammografi hennes pojkvän följde med, beskedet där blev direkt, du har bröstcancer och Mammografi-läkaren sa, att den är allvarlig. Det skulle tas prover på den på sjukhuset.
När min dotter ringde mig på jobbet och berättade trodde jag först att hon skojade med mej men så var det inte, hela min värld rasade ihop , liksom hennes, jag kände genast av någon anledning att detta är inte bra, allt blev kolsvart mörker i mina tankar och jag kände redan då att det här skulle aldrig bli bra. Varför jag kände så vet jag inte eftersom jag hade motsatt känsla året efter, när min syster fick sitt besked. För min syster har det gått bra. Hon är "frisk" idag.
Det togs prover och beskedet var inte bra. Men det tog ändå flera veckor innan hon fick komma in för operation och ytterligare provtagning och så väntan på svar.
Det visade sig vara en elakartad tumör och hon fick tid för operation, där skulle de ta en tårtbit och avlägsna så mycket som möjligt och ta bort körtlar. Detta med tårtbit anser jag vara ett stort misstag eftersom hennes diagnos var så allvarlig redan från början. De visste ju läkarna.
Dagen kom och jag körde henne in till operation och led alla kval tills jag fick besked hur det gått.
Jag ringde och frågade hur det gått och för att fråga när jag fick komma.
Jag hämtade hem henne och efter en tid började hennes cellgift behandling, vilken fruktansvärd
behandling detta är, blodprovstagning inför alla behandlingar, väntan på svaren och sedan ligga där medan giftet droppar in i kroppen och sedan illamåendet, trots tabletter, tröttheten,
orkeslösheten och redan efter någon vecka börjar håret lossa. Då tog denna tuffa tjej och rakade bort sitt långa, tjocka, vackra hår.
4 Januari 2002 fick hon tid för mammografi hennes pojkvän följde med, beskedet där blev direkt, du har bröstcancer och Mammografi-läkaren sa, att den är allvarlig. Det skulle tas prover på den på sjukhuset.
När min dotter ringde mig på jobbet och berättade trodde jag först att hon skojade med mej men så var det inte, hela min värld rasade ihop , liksom hennes, jag kände genast av någon anledning att detta är inte bra, allt blev kolsvart mörker i mina tankar och jag kände redan då att det här skulle aldrig bli bra. Varför jag kände så vet jag inte eftersom jag hade motsatt känsla året efter, när min syster fick sitt besked. För min syster har det gått bra. Hon är "frisk" idag.
Det togs prover och beskedet var inte bra. Men det tog ändå flera veckor innan hon fick komma in för operation och ytterligare provtagning och så väntan på svar.
Det visade sig vara en elakartad tumör och hon fick tid för operation, där skulle de ta en tårtbit och avlägsna så mycket som möjligt och ta bort körtlar. Detta med tårtbit anser jag vara ett stort misstag eftersom hennes diagnos var så allvarlig redan från början. De visste ju läkarna.
Dagen kom och jag körde henne in till operation och led alla kval tills jag fick besked hur det gått.
Jag ringde och frågade hur det gått och för att fråga när jag fick komma.
Jag hämtade hem henne och efter en tid började hennes cellgift behandling, vilken fruktansvärd
behandling detta är, blodprovstagning inför alla behandlingar, väntan på svaren och sedan ligga där medan giftet droppar in i kroppen och sedan illamåendet, trots tabletter, tröttheten,
orkeslösheten och redan efter någon vecka börjar håret lossa. Då tog denna tuffa tjej och rakade bort sitt långa, tjocka, vackra hår.
1. Kampen för livet. Till minne av Carola. Saknaden, smärtan.
Denna blogg skapas till minne av min dotter Carola som lämnade oss 6 maj 2004 i bröstcancer.
En slags dagbok om hennes kamp för sitt liv, mina tankar och sorgen, saknaden,tomrummet .
Det är så svårt att skriva detta men jag känner att jag måste om inte annat så för att få andra att
förstå lite av vad det innebärde att förlora sitt älskade barn. Bara de som själva upplevt att förlora sitt barn vet hur det känns. Jag har följt min dotter från den dag hon växte i min mage, och jag födde henne, gav henne liv och hon är mitt barn och som alla föräldrar följer vi våra barn genom livet alla år vi får vara här till den dag jag skall lämna denna plats, men det var jag (vi) som förlorade henne och nu har hon en sten på kyrkogården. Där står fel namn, det borde vara mitt namn men ordningen blev fel, en länk bröts.
Det är svårt att förstå för mig.
Hon skall inte glömmas eller gömmas och många förstår inte hur svårt det är för en mor och
efterlevande, hur det känns att förlora ett av sina barn. En sådan enorm smärta och hjälplöshet man har och känner som förälder, att mista sitt barn oavsett orsak och ålder.
Och som hon sa till mig en dag, mamma navelsträngen har aldrig gått av mellan oss, det gör den
aldrig om än den blivit tunnare på grund av avståndet, så finns den kvar.
Inga böner hjälpte, böner som jag ständigt bad, låt mig få ta över sjukdommen, hennes lidande, snälla hela henne, ge henne av all den energi och kraft jag har och kan uppbringa .
En slags dagbok om hennes kamp för sitt liv, mina tankar och sorgen, saknaden,tomrummet .
Det är så svårt att skriva detta men jag känner att jag måste om inte annat så för att få andra att
förstå lite av vad det innebärde att förlora sitt älskade barn. Bara de som själva upplevt att förlora sitt barn vet hur det känns. Jag har följt min dotter från den dag hon växte i min mage, och jag födde henne, gav henne liv och hon är mitt barn och som alla föräldrar följer vi våra barn genom livet alla år vi får vara här till den dag jag skall lämna denna plats, men det var jag (vi) som förlorade henne och nu har hon en sten på kyrkogården. Där står fel namn, det borde vara mitt namn men ordningen blev fel, en länk bröts.
Det är svårt att förstå för mig.
Hon skall inte glömmas eller gömmas och många förstår inte hur svårt det är för en mor och
efterlevande, hur det känns att förlora ett av sina barn. En sådan enorm smärta och hjälplöshet man har och känner som förälder, att mista sitt barn oavsett orsak och ålder.
Och som hon sa till mig en dag, mamma navelsträngen har aldrig gått av mellan oss, det gör den
aldrig om än den blivit tunnare på grund av avståndet, så finns den kvar.
Inga böner hjälpte, böner som jag ständigt bad, låt mig få ta över sjukdommen, hennes lidande, snälla hela henne, ge henne av all den energi och kraft jag har och kan uppbringa .
Sådan var hon
Carola som barn
Carola föddes som mitt andra barn av 3. En liten tös på 2.850 gr och 48 lång. En söt, glad, charmig tös.
Carola var en tuff och rak tjej med en dröm, att köra motorcyckel, vilket hon också gjorde och att skaffa hund när hon flyttat hemifrån och även det gjorde hon.
Hon förälskade sig i rasen rottweiler och köpte sin först valp, en hanne, när hon var omkr. 19 år och allt sedan dess fortsatte hon med den rasen och började som uppfödare -Grozzos kennel – vid omkr. 25 års ålder efter sin egen dotters födelse -88, hennes enda barn.
Den första tiken hon hade fick endas ett par valpar. Men så skaffade hon sig en ny valp, tiken Kessy. Kessy fick 10 valpar i sin första kull och i den andra kullen 9 st, men hon tog inga fler efter Kessy.
Hon skaffade även en yngre tik Lurvan (Olivia)) en lugn och underbar tik och när hon blev gammal nog tog hon 2 valpkullar efter henne, i den första blev det 6 valpar och den andra kullen födda mars 2004, 6 valpar, , tyvärr blev det den sista kullen för Carola som uppfödare Hennes egna 3 hundar och valparna fick nya hem och finns fortfarande kvar när jag skriver detta.
Hon var mycket seriös och strikt när det gällde valpköpare och sålde inte om hon ansåg att de inte passade för rasen m.m. Carola följde upp sina valpar efter försäljning, gav råd och tips. Skapade genom sitt intresse för hundar en stor bekantskapskrets med många vänner.
En del valpar med framgång, bl.a en av Lurvans valpar Nova som nu är assistenhund till sin matte som är beroende av hjälp för sitt handikapp på grund av att hon blivit förlamad när en
åder i nacken brast.
En del hundar har blivit hemvärnshundar m.m.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Carola1+t%C3%B6s3_1_22.jpg)
