5. 2002 i Dec

Min dotterdotter, Carolas dotter, hade skolavslutning och uppträdande inför julen och vi var där, Carola, jag och några fler.

Sambon körde, det var kallt men hon var envis, ville jag skulle sitta fram för att inte frysa. Hur orkade hon, vilken kraft hon ändå hade.
Julen firande vi som vanligt här hos mig, Carola med dotter o pojkvän och några fler.

Håret började växa ut men så fick hon åter börja en annan ny cellgiftbehandling och tappade håret igen. Det var mycket svårt för henne med allt detta, så många förluster och så mycken smärta. Men hon bar det tåligt. Carola var psykiskt stark, det sa hon själv också.

Men den här gången mådde hon inte lika illa efter behandlingarna. Den strålbehandling hon skulle haft efter första behandlingen blev alltså inte av. Som förut körde jag och stannade med henne där varje gång. Min känsla var att allt måste bli rätt från min sida, jag ville vara med henne så mycket som det bara gick.

Nu fick hon behandling i nästan ett år (15 ggr)och svarade lite bättre på den men hon fick röda
märken ovanför operations ärret vilket inte är bra, något pågick. Efter denna behandling och under april, maj 2003 fick hon åka till Umeå för att få strålbehandling , 2 ggr dagen och i drygt 5 veckor. Hon kom hem på helgerna. De röda utslag hon fått gick bort och hon var piggare men trött. Vi hade hoppet om att hon skulle få vara så här bra nu. För hennes dotter blev det ju en väldigt osäker tid och tung att behöva se sin egen älskade mamma gå igenom detta.
Den här tiden var mycket intensiv och tidsbegreppen är suddiga i kanten och hur skall de kunna vara annat.

2002 bjöd Carola och hennes bror, mig och sin far på resturang i stan och efter det bio.
Mot sommaren 2003 bjöd de ännu en gång på resturang, då satt vi ute men under tak.

4. Börja om igen

Bild fått låna av Karin L. dk

Men tyvärr visade det sig att hon inte svarat som väntat på behandlingen utan fått flera tumörer och måste åter in för operation och denna gång tog de hela bröstet, enligt min åsikt borde de gjort det första gången eftersom de redan från början visste att detta inte var någon snäll och vanlig cancertyp och inte hormonell. Läkaren sade till oss senare, unjefär 1 person drabbas vart annat år av denna typ av tumörer.

Jag skjutsade in henne igen till operation och väntade tills hon blev inropad. Åter igen ångestfull väntan och ringande till operation för att höra hur det gått och sedan besök på sjukhuset där hon fick stanna 3 dar med dränering i såren. Vid första besöket mådde hon väldigt dåligt och kräktes, när hon blev piggare så envisades hon med att jag och pojkvännen skulle se ärret där de tagit bort bröstet.

Hennes äldre syster, som bor långt ifrån, kom hem en vecka och hjälpte henne hemma. Under denna tid arbetade jag heltid för jag måste ju försörja mig men tog ledigt när hon behövde mig. De var mycket förstående på mitt arbete.

3. Tuffa behandlingar

Det var en plåga för henne och gråten kommer när jag tänker på det och jag ser framför mig hur hon mår av alla dessa tuffa behandlingar, jag satt med henne varje gång, de timmar det tog med behandlingarna. Jag körde henne dit och hem och jag fanns där för henne hela tiden.

Vi hade väldigt fina stunder, bara hon och jag, jag ville ju vara med henne och hon ville ha mig, sin mor hos sig, jag är så tacksam för dessa stunder mitt i allt lidande hon fick utstå.
Efterverkningarna var svåra, det tog 4 dar varje gång innan hon kunde äta riktigt och började må bättre men då var det nästan dags igen för nästa behandling. De dagarna ville hon vara ifred.
Jag arbetade heltid och började tidigare på mornarna för att kunna ta ledigt och vara med henne för det tog en halv dag varje gång hon behandlades hon var tvungen att ta blodprover före varje behandling på labb och jag var ju med då med.

Min älskade duktiga flicka klagade aldrig. För mig blev hon åter mitt lilla barn, inte den vuxna kvinnan. Men jag måste behandla och respektera henne som den vuxna kvinna hon var, jag önskade och bad varje dag att jag fick ta över.
Behandlingen pågick i ett halvår. Sedan skulle det bli strålning.

Sommaren 2002 var vi mycket tillsammans vi solade och jag firade min födelsedag. På min 60 årsdag juni 2002 kom hela släkten, hon hade då en behandling kvar på första omgången och hade tappat allt sitt vackra hår. Det led hon för men hon ville inte ha på sig den peruk som hon hade, gillade inte ha den utan hade virkade mössor som hennes syster gjort och som dessutom var på mode.