662. Före jul och julafton ...

Det var ett tag igen sedan jag skrev här. Har varit rätt omtumlande, och en del svårigheter.

Lycka är i alla fall, att jag blev farmorsmor till en lite flicka, 30 oktober 2015. Mitt äldsta barnbarn blev far, nu är de en lycklig familj, med en liten tös, och katter och hästar, har de också.

Sedan har jag inte mått så värst bra i höst, det går upp och ned med hälsan, andningsbesvär men mest denna enorma trötthet och ingen ork. Dessutom, mina ryggbesvär och yrsel. Var till läkaren, och skickades på röntgen, men nåt annat har inte hänt. Jo då, det syns på röntgen, atros i ryggkotor och så hoptryckta diskar. Och det i sin tur, ger yrseln, påstår läkaren. Jag har gått hos sjukgymnasten och fått massage varje vecka, ända tills jul och skall fortsätta efter jul.

Nåväl, jag är en jul toka, fejar och grejar och pyntar, försöker att minska ner, för att jag egentligen inte orkar allt. Men men... svårt när man gillar julpyntet, allt det röda, de varma färgerna, som ger en ombonad värme, i det mörka, gråa vädret som vi har, knappt någon snö alls, bara blöta, smutsiga vägar och halka.

Tände förstås mina ljus, hos min älskade dotter, på hennes och hennes sambos viloplats. Känner så stor sorg, över att mitt barnbarn förlorat båda sina föräldrar, alldeles för tidigt. Saknaden efter min dotter är enorm och ännu svårare den här tiden på året, Livet är märkligt och har ingen logik. 

Min mor är 94 år fyllda och hon lever ett rätt bra liv. Fick en infektion några veckor före jul, så det blev sjukhus några dagar. Det blev rätt snurrigt för oss syskon, vi blev naturligtvis oroliga. Jag är inte beredd att släppa henne än. Men hon klarade detta också. Så klart, hon är spröd och svag i kroppen men inte i huvudet, bara synd att hon både ser sämre och hör sämre men det är ju trots allt, inte så konstigt i den åldern.

Julafton kom och mitt barnbarn, hon som är föräldralös, kom hit till mig, tillsammans med sin sambo på lite kaffe med bröd och julskinka. Nu väntar de sitt första barn den 25 januari 2016, så det blir spännande. Jo då, de vet att de skall få en flicka. Jag ser verkligen fram emot det.

På eftermiddan var det dags, ta bilen och köra till sonen med familj och fira resten av julafton med

dem. Så roligt att få vara med, och se de yngsta barnbarnen, full av förväntan inför tomtens besök,

och glada ögon när de får sina julklappar.

Klockan 20.30 då var jag fullkomligt slut, tung andning och enormt trött. Dags för mig att åka hem.

Var hemma klockan 21.00. Jag lade mig direkt på sängen och somnade, sov till 24.00. Vaken några timmar men sedan somnade jag igen, resten av natten och halva juldagen, jag var så väldigt trött.

Idag, juldagen, har jag inte gjort ett enda dugg, bara vilat, orkar inget, behöver inte göra nåt heller, måste helt enkelt vila och få tillbaka lite kraft.

Tiden den går fort snart har vi ett nytt år igen. Bara ta en dag i sänder, det som skall hända kan man påverka särskilt mycket. Jag har lärt att några mirakel sällan inträffar, men visst önskar man ändå att de sker. Det som skall ske det sker. Min önskan är ändå att allt blir ett lugnt och fridfullt år med glädje och ro i själen för oss alla.

GOD JUL och GOTT NYTT ÅR

    
Mitt jul röda kök                   och min lilla julgran

661. Hurra it is a girl

Nu har det hänt, jag har blivit farmorsmor. En liten söt flicka föddes på Fredag morgon den 30 oktober 2015. Jag är så glad, allt har gått bra. Jag hade ju förstås köpt lite babykläder förut och förberett.

Så på måndag gjorde jag i ordning paketet, med ett kort med små bilder och en fin dikt som jag gjorde själv Skickade det med posten kl 15 och dagen efter, vid 13 tiden hade de redan fått paketet. De bor 76 mil ifrån mig så jag kan tyvärr inte åka och titta på den lilla. Men kort fick jag.

Det är verkligen underbart och stort, att min familj växer och det dröjer ju inte så länge, tills jag skall bli mormorsmor också. I januari blir det, ännu en babyflicka, som kommer till världen. Det är barnbarnet, som min dotter och hennes sambo, aldrig får se. Så Sorgligt. Tänk att sorg och glädje kan gå hand i hand, så blev det för mig, för samma helg var det också Alla helgons dag och gravsmyckning som det heter.

Så vackert på kyrkogården, där alla våra saknade anhöriga vilar, där blir pyntat med granris och vackra kransar, inför helgen och vintern, att se alla dessa ljus som lyser i lyktor och gravljusen på marken. Det är så vackert, trots att det gör ont.

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
4 nov 2015

Idag har jag varit och tagit min influensa vaccination och varit till sjukgymnasten, för massage av nacke och rygg. Röntgade mig den 23 oktober och fick svar att jag hade artros i halsrygg och diskkotor som är hoptryckta. Jag går en gång i veckan nu, hos sjukgymnast. Känns bra.

Ja vi är inne i november månad men det är sol och varmgrader. Har varit nån natt med lite frosthalka på morgonen, men inte en enda snöflinga än. Vi får se, när den riktiga vintern kommer. Veckorna går fort, och det är inte lång till jul igen. Nä, jag längtar inte efter julen, men tycker om julpyntet  och alla ljusen i fönster och balkonger och stora julgranarna ute, lite överallt.

660. Ett år har gått

Snart har ett år gått, sedan min dotters och hennes sambo återförenades. Men mitt barnbarn blev föräldralös. Ett år av saknad och svåra minnen för henne, mycket har hänt och mycket finns kvar att göra. När någon går bort skall allt tas reda på och utredas, bodelning och så mycket annat.
Det är sorgligt och svårt, att bli utan sin allra närmaste familj, sina föräldrar i unga år.

Den 25 oktober 2015 är det ett år, sedan mitt barnbarn även miste sin far. Han gick bort hastigt, 10 år efter hon mist sin mor, min dotter. Saknad, älskad, aldrig glömd.

659. Vad gör man nu

För att inte falla för djupt i sin deppiga period så försöker man hitta vägar där tankarna inte vandrar iväg till det mörka utan tillbaka till det ljusa, det som ändå fanns då, de ljusa minnen och de levande minnen man har. Trots allt måste man leva här och nu, några andra val finns inte, för jag har trots allt flera att leva för. Familjen förändras. I mitt fall så kommer snart 2 nya medlemmar till världen. Mina första barnbarnsbarn att glädjas åt.
Sedan har jag precis som så många andra fått vänner i www. vänner som vet och upplevt de jag upplever både att förlora sitt barn och sjukdom. Det är faktiskt värdefullt att få veta att de finns flera som också mår som jag i sin saknad och smärta, för tiden läker inga sår, men tiden hjälper oss att finna sig i att så här blev livet, så här blir fortsättningen av mitt liv, inget man glömmer, det vore ju befängt att tro att man någonsin skulle glömma sitt eget barn.
Sedan det här med Kol, där får man också mycket värdefull information av vänner som själva har Kol i olika stadier, det som skrivs av läkare eller forskare är bara en bråkdel av vad som är verklighet. Både medicinskt och hur och vad man klarar. Det är ju inte en sjukdom som varit särskilt känd, i alla fall för allmänheten, jag själv visste inget för några år sedan. Det är en dödlig sjukdom men det går att leva med den i flera år men den är också väldigt oförutseende och tar väldigt mycket energi o kraft. Alla är olika, alla mår inte lika bra eller dåligt i de nivåer man är i. Det finns 4 nivåer står det i info. Jag har nivå 3 och jag mår ganska bra men många andra kan må väldigt dåligt. Man får finna sig i att ta det lite lugnare, få folk att förstå jag är inte lika stark som förr eller som andra i min ålder, vissa dagar är väldigt jobbiga, tröttheten och väderleken kan vara och är ett problem och vila är ett måste. Men det finns dagar då man orkar mycket och då gör man allt man kan, trots man vet att nästa dag kanske jag inte orkar upp ur sängen utan bara vill sova. Man de är oerhört starka personer som lever och gör mycket men det måste bli på deras egna villkor och ork. I vår grupp kan vi prata om de jobbiga, det svåra, de hinder som finns, de oförstående andra och i sjukvården. Dagar då man går med en stor sten på bröstet och måste verkligen jobba för att få luft och syre. Säg aldrig ni får skylla er själva för ingen visste om detta på den tiden jag började röka, visste inte ens det var farligt på nåt vis alls. Sedan kom varningar men som vanligt som med annat också, de händer inte mej, liksom olyckor det händer inte mej, intalar man sig. Många kan inte ens erkänna att de kanske har Kol de vägrar helt enkelt att kontrollera sig.
Det var inte svårt att sluta röka den dagen jag fick beskedet och jag är trots allt ganska bra och jag är inte ung utan över 70, finns så många som är från 40 och uppöver, även under 40. Finns de som inte ens har rökt men ändå fått Kol.

Nu nåt trevligare. Jag roar mig med att pyssla tar tillvara tomma champoo flaskor av plast och gör fjärilar och små blommor av dem. Dem behöver man inte ens måla de finns ju i olika färger.

Så här kan dom bli några knappar lite klister stark tråd och så mall för att klippa ut blommor från ex champoo flaskor går ju bra med andra också förstås.

Sedan har jag roat mig lite med att gör lite olika fotobilder finns ju program som är fulla av olika möjligheter.

 Originalbild ovan

Jaa så kan man också roa sig.

PS. Lite växlande väder idag, hörde nyss det låter som om åskan mullrar. Dags att avsluta för idag. Ta hand om er och varandra. Livet är skört och världen är ett enda kaos. Varför? Vad händer? Usch nu brakar åskan blir nog ett rejält åskväder tror jag.

658. Nu är det snart höst igen...

Sommaren går fort förbi, vi här fick sommaren i augusti månad i år många soliga dagar, värmen har hållit sig på omkring +20- 25 gr så den var inte som i fjol. Söderöver i Sverige har det varit varmare än här i mitten Sverige.
En jobbig sommar trots jag mått rätt bra i min Kol, men fick Kristallsjukan och då snurrar allt som en karusell och jag blir så illamående att jag måste kräkas flera gånger under natten. Kan inte stå på benen. En natt och en dag varade det, en av de värre gångerna. Ok det gick över men så fick jag istället ryggskott och det varade i över en vecka innan de värsta var över. Då gäller det att försöka röra sig inte ligga stilla så det gör jag och dessutom lite försiktiga stretch rörelser. Även nu påverkar det benen. Jag har haft känningar i ryggen hela sommaren före ryggskotts anfallet och jag har fortfarande känningar.
Sedan har vi det där med mediciner som man tar för sin sjukdom Kol. Finns en som heter Spiriva och den är nog bra men oj så benen sväller och så torr huden blir att man fjällar hela tiden går inte att smörja bort med krämer. Jag gjorde en egen koll, tog helt enkelt och slutade ta Spiriva i en vecka och genast blev benen bättre. svullnade inte och huden blev normal. ingen torr hud. Och Inte blev jag sämre i andningen men jag blev så otroligt trött, ville bara sova hela dagarna hade svårt komma upp. Så började jag igen med Spiriva och benen svullnar igen men nu efter en vecka så har jag inte fått så torr hud, vi får se hur det utvecklas. Inte lika trött. Måste nog prata med en läkare om att få någon annan medicin som inte har så stora biverkningar.
I övrigt så händer inte mer än det vanligt. Gravstenen har kommit på plats. Jag trodde inte att det skulle påveka mig så mycket som det gjorde, att se bådas namn där men det gjorde det.
Känner att jag faller tillbaka till den svåra tiden, då jag miste min dotter, blir så depremerad vill inget.
Men det finns inget man kan göra för att ändra den situation som är nu och för alltid. Hjärtat gråter och saknar varje dag.

Här vilar min dotter Carola och hennes sambo Christer. Båda alldeles för tidigt. En dotter har de tillsammans, mitt barnbarn, som blev utan båda sina föräldrar i förtid. Det är en väldigt stor sorg för henne och för mig o övriga i familjen.

Okänd författare

657. Sommar ja men inte som förväntad

Jag hoppades ju att det skulle bli en varm och solig sommar. Men så blev det inte. Solen har tittat fram, men inte varje dag och inte med mycket värme heller. Det är omkring 15-20 + gr varmt varje dag utom en enda vecka i början av juli om jag minns rätt, då var det faktiskt några dagar som det var mellan 25-30 +. Men sedan var det slut på den värmen. Regnat har de gjort, en hel del, en liten skur varje dag nästan. Just nu denna vecka, när vi är på väg in i augusti så är det växlande väder, om än solen tittar fram någon timma då och då så är det väldigt hög luftfuktighet och det är inte bra för oss flesta som har astma och sjukdomen Kol. Jag har båda. Astma sedan födseln och Kol diagnos för snart 3 år sedan, började nog känna av året innan men sommaren 2012 förstod jag det inte var normalt med min andning som jag då trodde berodde på min astma. Den dagen jag fick diagnosen att jag hade kol, nivå 3, slutade jag röka tvärt från ena dagen till andra och har inte rökt en enda cigarett sedan dess, har ingen lust heller att prova för jag vet att det aldrig skulle gå och jag plågas ju inte speciellt av att avstå, längtar inte ens efter en cigarett även om jag kan känna ett sug ibland så går det snabbt över. Men jag vet att det finns flera som har Kol och är sämre än jag och ändå kan ta ett bloss.
Jag mår relativt bra mot många andra som är i nivå 3, för det största problemet är konstigt nog medicinerna som ger så mycket biverkningar och har man då andra mediciner sedan förut som ex. för blodtryck och sköldkörtel så sammantaget måste de ju bli en förstärkning av biverkan kan jag tänka mig. De är vad jag tror.
Men som sagt det är denna ständiga trötthet och de svullna under benen mot kvällen och kroppen som värker och att inte kunna göra allt man vill, inte lyfta tunga saker, ja inte lyfta alls. Men jag har mina bra dagar och då ger jag allt, gör så mycket jag bara kan. Resultat=nöjd med mig själv. Men sedan rasar energin och jag sover och sover flera dar helt utmattad. Det är ingen sjukdom som syns utanpå så många förstår inte hur jobbigt det kan vara att inte få i sig tillräckligt syre vid ansträngningar och dålig luft.
Jag är med i en grupp där vi alla har Kol i olika stadier och de är fantastisk bra att de finns och vi kan prata fritt om hur vi mår och jämföra våra mediciner och biverkningar och kunna ge varandra bra råd, råd fån personer som vet vad det handlar om och hur det känns. Inte många läkare förstår sig på det här och ger inte mycket hjälp eller information. Den är dödlig, visst vi dör alla men som jag erfarit en del alldeles för tidigt men det är så olika på hur vi reagerar på mediciner och mående fast vi är på samma nivå. Man kan klara sig rätt bra i många år och med hjälpmedel som rullator eller rullstol. Jag behöver inget av det. Tar min bil och åker och handlar själv, vill klara allt själv.
Tittar just nu ut genom mitt fönster ser att det blåser och himlen har blivit grå och regn är på väg igen. Suck, ja, jag behöver inte gå ut idag har redan handlat. Handlar och allt annat gör jag själv och hoppas kunna göra det många år ännu.
I övrigt tja, man träffar familjen, mor, pratar med syskon, ringer barnbarn och så är det födelsedagar och morsdagar.
Och så skall jag bli farmorsmor i oktober, 5:e generation, blev så otroligt glad när min dotterson ringde och berättade. Det tråkiga är att det bor över 70 mil ifrån där jag bor och mot norska gränsen så det blir tvärs över landet men lite mer söderöver.
Stenen på min dotters viloplats är hämtat för att ingravera hennes sambos namn och den kommer inte på plats förrän i augusti nån gång. Det känns väldigt konstigt och känslosamt och förvirrande allt.
Deras dotter har nu inte kvar någon av sina föräldrar. 10 år 2014 efter min dotter gick bort så lämnar även hennes far jordelivet så det blir snart 1 år i oktober sedan det hände. Hur skall man kunna förstå. Och varför skulle hon som enda dotter till dem förlora båda. Hon är en vuxen kvinna nu och är förlovad men ändå det gäller att vara stark när man mister sina nära kära så tidigt i livet, både hennes liv och deras liv. Jo jag finns men det är ju ändå föräldrarna som är de viktigaste, den fasta punkten.

Carola Westin 1963-2004 och Christer Wisén 1955-2014

Carola till höger och Christer till vänster. Där finns ingen sten där just nu, bara den lilla gran jag planterade bakom stenen 2005, den blir inte större än så men passar in.

Nu är de på samma plats, men inte de själva deras själ, det är jag övertygad om, den finns där i livet efter. 

Jag sätter mina egna gjorda fjärilar i granen för de är så vackert med fjärilar. Fjärilarna tål vind och vatten fast solen bleker färgen lite men den går att förbättra. Ser på andras platser att de också sätter fjärilar hos sina barn nu och kära. Så bra och vackert att vi kan göra det, förstår inte varför det behöver vara så stelt och tomt på en kyrkogård, som tur är förändras tiderna, inte alla kyrkogårdar kanske tillåter att man pyntar lite men de kanske måste ändra sig de med, det måste ju skötas också av någon anhörig, finns ingen sån eller de missköter graven så skall kyrkan ha rätt att ta bort saker när en viss tid har gått. Det är så vackert där på kyrkogården alla dessa blommor som finns och som lyser så vackert och alla dessa människor som kommer och går för att se till sina anhörigas viloplats.

Min far som gick bort 1997 ligger på en annan kyrkogård (mor lever blir 94 i aug) den ligger unjefär på samma avstånd som min dotters plats men åt andra hållet. Där har vi syskon gjort så att vi har ett år var då vi sköter graven så den ser prydlig och fin ut. 

Livet måste ju levas vidare hur kämpigt det än är att mista och hur jobbigt det än är att själv bli äldre och bli sjuk. En sjukdom som inte syns men som en del tycker du får skylla dig själv. Jo visst men jag visste inte att man kunde få den här sjukdommen och dessutom kommer antalet drabbade att öka genom åren delvis på grund  av okunskapen och tanken de där det drabbar inte mej. Känns det igen? Jo visst är det så men vem som helst kan drabbas av vad som helst. Det är Livets hårda skola.

Här står vi från vänster, en mor (jag), en bror (min son) och en dotter (min dotterdotter) vid graven den dagen Carola lämnade oss för 11 år sedan 6 maj 2015.

Dessa kort har min dotterdotter lagt ut på sina föräldrar de är några år sedan korten togs men de var båda så vackra.

Jag själv juli 2015 tittar ut genom köksfönstret 

656. Idag lugnt i morgon lite fest

Det tar ett tag innan man fått iordning alla program och överfört allt från gamla datorn till den nya. Nu ska jag skryta lite, jag har gjort ALLT själv utan hjälp och allt fungerar som det skall. Återstår webbkamera och skrivare. Men jag har ingen brådska för jag använder fortfarande den äldre och det blir nog så ett bra tag till, växlar mellan dem. Den gamla är fullt funktions duglig och i gott skick. Kanske säljer jag den sedan. Jag har faktisk en stationär dator sedan tiden jag jobbade fick den av jobbet när jag gick i pension och den var några år redan då, dåligt med utrymme och ram minne eftersom den var sammankopplad med stordator på mitt jobb då. De fixade till den för mitt privata bruk förstås. Jag köpte den som nu är Gammal år 2007, den har kanske överlevt sig själv men har varit utmärkt och passat mina behov. Som att göra egna filmer, foton, skapa egna kort för födelsedagar, bröllop, dop och mycket annat. Hålla kontakt via Skype och facebook, Googla så klart och så vidare.
Solen tittar fram idag men det skulle bli regn imorgon, så synd nu när vi skall på födelsedagskalas, min bror och svägerska fyller jämna år. De är 3 år yngre än jag.
Jo, jag får ju inte glömma tala om att i oktober skall jag bli farmorsmor och min mamma blir farmorsmormor inte illa alls 5:e generationen blir det. Det är mitt äldsta barnbarn som skall bli far. Äntligen säger både min dotter och jag. Denna gång har han hittat den rätta tjejen. Jo min mor lever hon skall fylla 94 år i augusti. Pigg och frisk och helt klar i huvudet, hör dåligt och ser lite sämre och kroppen är skörare och inte så stark men i övrigt är hon bra.

Maj månaden den allra tyngsta månaden för mig som mamma är över. Den har varit pressande psykiskt, tankar och tårar och saknad, mer än andra dagar. Tänk sådan sorg och så glädje mitt i allt, glädjen över att få mitt första barnbarnsbarn.
Mina egen tillverkade fjärilar har fått sin plats där på viloplatsen. Mitt barnbarns fars namn Christer har inte blivit inristat än på stenen det tar tid men hennes båda föräldrar vilar där båda två sida vid sida. Det är så sorgligt och så overkligt. 10 år mellan deras bortgång. Båda allt för unga. Livet är inte lätt och inte lätt att förstå. Varför?

6 maj 2015 Till minne av vår Carola

------------------------------------------------------------------------------------

Den här bilden symboliserar vår glädje över det kommande barnbarnsbarnet. 

Nu först o främst väntar vi på sommarens soliga dagar och värme så vi kan ta av jackan och bara gå i shorts (korta byxor) och en tunn t-shirt eller nåt liknade.

Jo jag var till frissan också för några dar sedan, nää inte riktigt så där blev det.

Så här blev det i verkligheten jag är nöjd och de är lättskött och det är ett måste för mig i min ålder och med mina andningsbesvär, 73 år snart om några veckor.

655. Ny dator och installation

Jo jag har köpt ny dator. På måndag bestämde jag mig, att nu kan det vara dags. Det är inget fel på den jag har, men den är gammal nu, 8 år, så vem vet. Håller på att komma underfund med det nya systemet Windows 8.1 och det är inte roligt precis, för den är helt olika, i mycket som jag har som ex inloggningar. Sitter här och provar, än det ena än det andra. Ibland fungerar det, men rätt vad det är inte. Som ex mail o typ facebook, så godtar den inte det jag har förut, som inlogg. Suck o suck.
Är så frusterand, men jag är envis, provar och provar. Kommer in men så helt plötsligt kommer jag inte in. Ja det fixar sig väl allt eftersom, tar tid lära nya system.
Nu skall jag fortsätta sucka och prova.

654.DEN dagen är över för i år men..

Den värsta dagen av alla, år efter år, så länge jag själv andas, så kommer den. Ångest och deprimerad blir jag veckorna innan. Men då dagen är här, känner jag ett annan sort ro. Att ha fått gå till kyrkogården med mina blommor, att få tända mina ljus i lyktan, ger en viss ro. I år inget undantag, jag själv, min son och min dotterdotter, gick till min dotterdotters föräldrars viloplats, för att minnas och hedra deras minne, med en blomma och ljus. Hur skall man någonsin förstå, att nu finns ingen av dem kvar, min dotter som gick bort 2004 och så hennes särbo, som helt plötsligt går bort, 25 oktober 2014 och nu ligger de där, sida vid sida, tillsammans för evigt, men borta och osynlig för oss, och speciellt för deras dotter.

Det är vår nu, gräsmattorna grönskar och träden håller på att slå ut sina löv, och vårblommorna har kommit, snart blommar de, träd och buskar som skall blomma till våren. Än har inte syrenerna kommit, men det har varit en lång kall vår, trots soliga dagar, har luften inte varit varm.
För min del, har jag hållit på med att pyssla och tillverka ännu flera plastfjärilar, jag älskar verkligen att göra de här. Ger bort någon ibland ,som t.e.x till min granne, hon miste sin son för bara några månader sedan i cancer, och tappade fullkomligt fotfästet, det blev för mycket och hon hamnade på sjukhus. Men är nu hemma igen, jag tog helt enkelt och ringde på en dag, och räckte fram en fjäril, som en symbol, för de känslor jag vet hon och jag delar, genom förlusten av ett barn. Vi hade pratat några dar innan. Hon blev glad och kramade gång på gång. Så bra det känns, att följa sin impuls en sån gång, när man så väl vet hur någon mår och själv delar och kan sätta mig in i hur ömtålig och sårbar man är.

Det har varit rätt mycket snurr nu ett tag. Mer än jag är van numera. Årliga Bilbesiktningen i april, inga anmärkningar och bilen är 9 år gammal nu. Sedan tandläkaren och så tandhygenist och så barnvakt ett par
gånger, och så varit och tittat på dansuppträdande, där mitt barnbarn är med DanceWorld heter det. Stor uppvisning, med barn från 4 års ålder upp till 15-20 års ålder. Enormt roligt och så duktiga de är.
Jag, min svärdotter och lillkillen och så farfar med särbo. Min son, barnens far, var i Tyskland på Stormässa.
Tänk jag har klarat mig från förkylningar, trots allt folk jag haft omkring mig, och trots lite förkylda småbarn.

Jag mår rätt bra i min KOL, dåligt flås om jag anstränger mig för mycket, men annars ok. Det gäller att få ta
saker i sin egen takt, även om det tar en hel dag, att tvätta ett fönster eller torka golven, för jag behöver en del pausar. Men jag får vara nöjd, jag är med i en grupp som alla har KOL i olika stadie, och jag säger då det, många är mycket yngre än jag, men väldigt dåliga. Men aldrig att de ger upp, det är otroliga kämpar alla. De är bra med såna grupper, då kan vi diskutera hur vi mår och vi får olika råd av varandra, både när det gäller mediciner och hjälpmedel. Det är tyvärr inte givet, att vården upplyser, om vad man har rätt att få, som hjälp och det är inte lätt att vara sjuk och kämpa för sin rätt.
Det är ljusa kvällar nu, och natten blir inte helmörk längre, snart blir natten lika ljus, nästan, som dagen, innan det vänder igen. Jag hoppas på en varm skön sommar igen, då mår jag bra i min KOL också.

 Sondotter med hunden Tuva

 Sonson han som kunde fixar tv: till oss

6 maj på kyrkogården, den dagen jag miste min dotter, min son en syster, och min dotterdotter sin mor, i år är det 11 år sedan. Nej, jag förstår fortfarande inte vad som står där, och stänger av helt för att klara det svåra.

Min terapi, som tar mig från tunga tankar, ger mig ro för själen ett tag.,Det blev flera fjärilar.

653. Vår på väg men...

April månad en månad med växlande väder, lite sol ibland men inte så varmt. Isen håller på
att släppa sitt grepp vid kusten här nedanför.
Vårmånaden maj som borde vara den bästa är numera full av saknad och smärta, jo visst, åren har gått det är 11 år, den 6 maj, sedan jag miste min dotter, hennes dotter en mor och hennes syskon en syster. Inte förstår jag mera nu, inte är det mindre smärtsamt, nej, nej. En tung månad ligger framför mig/oss. Kanske är det så att jag som mor tycker det blir jobbigare allt eftersom tiden går. De andra har ju sitt mitt i livet att leva och det är så det skall vara. Jag har ålderdomen framför mig. Sjukdomen KOL har inte varit så besvärande ännu men den har gett andra problem pg av mediciner, deprimerad mm och orken är inte densamma. Men jag tar det i min takt för så måste det bli och jag klarar mig själv behöver inte nån hjälp. Jag får hjälp av sonen om det är nåt speciellt.

 Så här såg det ut från min balkong den 6 april 

 Det här är en av min hobbies nu, att göra fjärilar av plastflaskor och måla dem med nagellack

 De här kransarna har jag också gjort. De är plastsoppåsar i olika färger som jag klippt till remsor och knutit runt ett plastlock där jag gjort en ring av locket och så satt dit av mina egna fjärilar. Enkla pyssel av ett enkelt material som plast och papper och  lite decoupage har varit till stor nytta i mitt mående den här vintern. Dessutom är det roligt.

Jag har klarat den här vintern utan förkylningar också, tack o lov.
Men visst är det så att sol och värme är vad vi alla behöver och får i alla fall mig att må bättre, så jag hoppas på lagom varm och solig sommar. Då kan man sitta på balkongen och fika och äta och pyssla, lyssna på alla sommarens ljud, fåglar, barnröster, bilar, ja allt och så kvällens tystnad med ett och annat mås skrik utifrån vattnet. Kan också vara intressant se på fåglarnas flygteknik i luften, sitter ju på första parkett så att säga.
Det har varit en mörk höst med förluster, min dotterdotter som mister sin far hastigt. Sedan får min yngsta syster en stroke i slutet januari, hon som fortfarande jobbar och är alert på alla vis. Men som tur är gick det bra och hon är mycket bättre inga förlamningar kvar, tröttheten finns där och hon är fortfarande sjukskriven.
Den som är frisk och kry det är min åldriga mor som skall fylla 94 år i augusti.
Bilen är besiktigad och felfri så alla måsten är bortgjorda. Tänk om jag ändå hade haft kvar alla i min barnskara, då kunde jag njuta fullt ut. Nu försöker jag ta tillvara de guldkorn som finns här och nu, för visst finns dom, stora som små. Och jag älskar dom alla.

652. Länge sedan jag skrev nu..

Ja det har hänt saker som inte alls är trevliga numera. För ungefär 4-5 veckor sedan fick mitt yngsta syskon en stroke, hon är mycket yngre än mig och väldigt aktiv. Som tur är har det gått bra. Men hon hade 2 proppar enligt röntgen en förlamning i ansiktet men den har gått bort. Tack o lov. Vädret är inte som det
brukar våren kom tidigt redan i februari, vintern har varit mild och snöfattig i år.
Som tur är har jag själv klarat mig från förkylningar så jag mår ändå rätt bra med KOL en. Min nya hobby är att pyssla med lite av varje återbruka kan man kanske säga om en del saker.
Decoupage är roligt och fint blir det liksom jag gör hjärtan av pads pappersblommor och stenar som liknar smycken. Så har jag också gjort lite pompom och metall rosor av utbrunna värmeljus. Kransen är gjord av plastsoppåsar som jag klippt till remsor och knutit fast i en ring som jag gjort av ett plastlock och skurit bort mitten delen på Det är verkligen en bra terapi för mig, jag mår så mycket bättre av att kunna pyssla och få bort tankarna en stund från annat än alla tråkigheter.
Lite bilder på vad jag gjort. Inga mästerverk men roligt göra.

Decoupage på gravljusen, bild på min dotter förlorad maj 2004 och på hennes sambo förlorad okt 2014

Decoupage på min lampa

pappersblommor

 mer pappersblommor

en pappersstjärna

                                                                                           PomPom

Hjärta av pads och pappers blommor

Också ett hjärta av pads och pappersblommor o smyckestenar

Krans gjord av plast soppåsar och ring gjord av plastlock att knyta plastremsorna 

651. Jag vill..jag önskar

Sång och musik av Marie Fredriksson -Tro-
Jag vill känna tro, precis som hon sjunger i texten

öppna länken
http://youtu.be/ARvSDkcm0k8

Livet är inte så enkelt hur länge man än lever så är det både mycket glädje men också mycket oro och sorg. Vi mister dem som borde överleva oss som har så mycket kvar att leva för men alla har inte de valet även om de vill. Att bli ensam kvar i sin innersta familj är en stor sorg och ensamhet och är man ung så har man inte hunnit få det stabila i sitt liv inte hunnit eller kunnat bilda sin egen familj. Men vi äldre finns kvar och där som stöd om vi får och de vill. Inget är självklart ens i sorgen några behöver folk runt om sig folk som frågar hur man mår bara ett samtal kan betyda mycket. Medan andra drar sig undan i sin sorg för att få gråta ut allt som gör så ont, men man får inte överge någon på grund av det försöka att ändå visa att man finns där. Hålla en kontakt på något vis för är man mitt i sin sorg klarar man inte själv att ta kontakten med andra. Allt för ofta blir man tillsagd att inte älta inte prata om det som hänt för andra mår dåligt. Det får den sörjande att känna sig som de är obekväma att de är smittade och inte tillhör de normala. Men jag vet av egen erfarenhet att man måste få sörja på sitt eget vis att en stor sorg tar mycket lång tid, tar mycket energi och kraft. Det händer inte på dagar veckor utan många år innan man lärt sig att leva utan förlusten av sina kära.

Mauro Scocco - Till dom ensamma - säger en del
öppna länken
http://youtu.be/4xEOb_U4HYQ