55. 4 årsdagen närmar sig

Snart är det 4 år sen vi miste dig Carola, så hemskt, känns som en spark i magen varje dag, hur är det möjligt att det gått så lång tid, det var så nyss, förstår inte. Jag vill ha tillbaka den tiden när vi var lyckliga och ovetande om den tragedi som skulle utspelas, då jag skulle förlora min älskade dotter och hennes dotter sin mor och sykonen sin syster, för alltid här på jorden. Nej, det är oförklarligt, det går bara inte att ta in.

Varför har jag fortfarande så svårt att komma ifrån den tiden när hon var sjuk. Jag vill ju helst av allt minnas då hon var frisk, se henne som hon var då. Men synerna vill inte låta sig tyglas. Jag försöker hela tiden mana fram bilderna som hon var innan allt hände. Att allt skall bli som förr är ju omöjligt, det vet jag, men åtminstonde kunna tänka på henne som en glad och frisk person skulle ändå underlätta lite.

Jag är inte den person jag varit, utan en skugga av mitt forna jag. Det har inte blivit lättare inför den kommande dagen än det varit dom andra 3 åren, samma ångest, smärta och oro. Detta oförklarliga är fortfarande som en mardröm.

Utan mina barn och barnbarn har jag aldrig klarat leva vidare. Men jag kämpar och väntar på att det i alla fall skall lätta lite, nån gång. Är ändå så glad för dem jag har, så där är jag lyckligt lottad. En plats förblir alltid tom, det gör ont.

54. Everywhere

(okänd)

Din mamma

53. Vår, och maj månad, den svåraste

Jaha, så är då våren i antågande här i södra norrland. Solen skiner hela dagarna men luften ärinte så varm än. Jorden är fortfarande frusen på vissa ställen. Jag satte en kruka med penseer idag på min dotters viloplats och tände ljus som alltid.

Årsdagen närmar sig, 4 år utan min dotter, det kan jag inte förstå. Så oändligt länge sedan jag såg och pratade med henne. Hur har det kunnat gå så lång tid.

Tom känner jag mig men inte lugn, allt är så overkligt, ingen ro i själen mer. Bara trött.

Med barmark kommer däckbyte, 4 däck in i bilen, 4 däck ut ur bilen som jag skall lyfta, det är gruvsamt men måste göras. Som tur är bara 2 gånger om året men tiden därimellan verkar så kort av någon anledning.

Kvarskatten betald, hur många gånger skall man behöva betala skatt egentligen.
Så återstår att beställa resan till södra sverige där min äldsta dotter bor. Hälsa på dem några dar, saknar dem mycket. Alldeles för långa avstånd men vad gör man.

52. Nog är det konstigt med vissa möten

Detta har hänt efter jag förlorat min dotter.

Nog är det konstigt hur tillfälligheter kan vävas in i ens liv och dessutom är samman kopplat med min förlorade dotter. Då menar jag, att jag av en slump går in på ett ställe för att köpa mig en hamburgare på väg hem. Ett ställe jag aldrig varit in på förr trots att jag arbetat ganska nära men ändå ligger en halvmil från där jag bor. Och på det stället ser jag en rubrik i en tidning om en som förlorat en vän och kommenterar den. Då säger personen som äger stället, är det du som är Carolas mamma? Förvånat svarar jag, ja. Hon säger, ni liknar varandra och sedan, jag och Carola var vänner när jag arbetade på hennes arbetsplats och hon kom hit till mig under sin sjukdomstid.
Ett antal sådana tillfällen har jag upplevt. Vad är det som styr sånt. Idag träffade jag en person utanför en mataffär och som äger en klädaffär här och jag har bara varit in i ett par gånger och det visar sig att hon känner till Carola, Carolas dotter och pappan,min ex.osv. Hon frågar om jag har någon att prata med, för det är viktigt, sa hon. Säger, att då behöver man inte psykoterapeuter o sånt. Säger också, att det är konstigt att folk inte vill lyssna, för de själva inte vill höra och för de mår dåligt. Hon har ju rätt, tyvärr.
Denna person är från ett annat avlägset land. När vi skiljs ger hon mig en kram. Säger du kan komma och prata med mig om du vill.

Hur visste hon allt detta när jag inget sagt och så kopplade ihop oss.Jag har inte sagt mitt namn och jag vet inte hennes. Det är inget stort samhälle men stort nog eftersom jag inte är född här och min bekanskapskrets är begränsad till ett visst antal personer jag umgås med, inte dagligen utan då och då.
För 2 veckor sedan träffade jag 3 personer som jag känner men som jag inte brukar träffa ofta, kan gå år mellan. Mycket av tillfälliga möten sker i klump verkar det som. Men de har alla varit bra möten. De vågar fråga hur jag mår och lyssnar.

51. Tom och trött

21 april 2008

Idag hela dagen, jag vet inte varför men jag känner mig helt tom. Har inga känslor alls, bara så oändligt trött, kan knappt hålla ögonen öppna men kan inte sova. Kroppen värker och känns som den gått genom en mangel. Ändå har våren kommit hit till mellersta sverige, det krattas och sopas och solen skiner. Jag har tagit några korta promenader. Men jag vill bara sova men kan inte. Är som bedövad till kropp och själ. Hoppas jag har mer energi i morgon.

50. Carola

49. Sanningen, rädslan och tiden

Varför gör jag så här?

Är det så, att om jag mår rätt bra en dag, så plockar jag fram bilder och minnen för jag är rädd och får dåligt samvete för att jag mår bättre den dagen. Är det så att man stundvis är självplågare. Då sitter jag här och gråter och upplever allt igen, alla detaljer. De finns ju alltid där.

Men sanningen är ju, att det är omöjligt att glömma allt, men det jag vill skall blekna är den svåra tiden under hennes sjukdom. Jag är fortfarande kvar i åren när hon är sjuk och hela tiden kommer minnen upp som jag gömt, allt är som en dålig film som man ser åter och åter igen och det dyker upp nya detaljer som man inte sett de övriga gångerna. Hennes smärtor har på något sätt blivit mina nu, jag menar, det gör så ont att tänka på hur hon fick plågas och ändå inte få lindring utan hon blev bara bli sämre och sämre. De är det som plågar mig så mycket. Vad hjälper det att veta att hon inte behöver känna dem nu.

Eftersom jag är den person jag är, måste jag gå igenom allt, jag kommer inte undan, kan inte bara lägga det åt sidan. Jag har ingen kontroll över den tiden, för dessa minnen kommer helt plötsligt, utan förvarning.
Det är ju de fina, roliga och bra minnen jag vill plocka fram, det är dem jag vill vårda i mitt hjärta och det gör jag. De finns där i rikt mått. De dyker också upp. Då kommer verkligheten, jag får inga flera minnen från henne, att det finns en slutpunkt.Vi kan inte längre dela dem.

Fast flera år har gått så förefaller det mig som ingen tid alls. Det hela är obegripligt.

Jag vill ju trots allt må bättre och visst mår jag bättre nu än för några år sedan. Men helst av allt vill jag ha min dotter kvar här hos oss. Jag vill ha det omöjliga, för jag kan inte förstå.

48. Tänder ett ljus

Tänder ett ljus för lilla Engla. Hur kan nån ta någon annans liv. Hemskt.

Tänder även ett för alla våra barn.

47. Låt mig få vara den jag är

Jag har en så fin familj, och mina syskon och min mor, min far gick bort för 11 år sedan, han var en sån ömsint och fin person med mycket humor. Vi syskon har alltid haft bra kontakt med varandra alla år. Även sedan vi själva bildat familjer.

Jag har fått så mycket stöd av min mamma och min lillasyster som själv drabbades av bröstcancer året efter min dotter, hon är nog den som bäst förstår, hon har ju själv haft sin egen ångestfulla upplevelse och det under den tiden min dotter blev allt sjukare, man kan ju bara tänka hur hon kände, men på något vis fick jag känslan när hon berättade, att det här klarar hon, till motsatsen när min dotter berättade om sin diagnos, och det har min syster gjort. Tack och lov.

Men så klart finns ju alltid oron kvar även om allt är bra. Men för dem går livet vidare, deras familjer är fullständiga.

Jag begär inte att någon skall förstå hur jag kände och känner efter allt detta. Det är omöjligt om man inte själv går igenom det. Vi skall och kan inte jämföra med andra. Men snälla, låt mig vara den jag är i min sorg och saknad, inte den ni tycker jag skall vara, säg inte att du vet eller förstår precis, för det kan du inte om du inte förlorat ditt barn. Säg inget, bara finns.

Jag kan inte heller förstå fullt ut andra, men jag vet hur det känns för andra mammor (föräldrar) som mist barn vi delar ju samma erfarenhet, den värsta av alla. Den vi inte fick välja och inte heller ville ha.

Jag har mitt i allt fått många nya vänner som själv mist och jag har också många vänner kvar. De som tar min energi är jag tvungen att välja bort för en tid tills jag själv får mer styrka att klara vardagen, den tiden är min tid, tills jag kan handskas bättre med verkligheten, det får ta så lång tid jag behöver. Det är ett annat liv och en verklighet som inte känns som en verklighet, så svår att förstå.

Vem som helst kan drabbas av det otänkbara och då står vi där helt hudlösa, mitt i en mardröm som inte tar slut.

Jag önskar ingen, absolut ingen, denna smärta.

46. Titta in- finns tillgänglig att skriva in i för alla

http://www.familj.se/till-minne

45. Ett ljus i tillvaron

Yngsta barnbarnet
skrivet den 12 april 2008
Jag har ju lyckan av att fått bli farmor i januari i år, min son har blivit far till en liten tös, han och min svärdotters första barn. Så underbart. Självklart måste jag skryta om denna lilla nya babytös. Hon är underbar och så enormt vacker och duktig. Nu skall jag ta med min gamla mamma och åkta dit och visa upp henne och ta kort på fyra generationer. Tösen liknar sin far men har sin mors mörka färger.Vackra föräldrar har hon, så det så.

Hjärtegull. Så glad i henne. Tack min son och sonhustru för den gåvan.

Så har jag också mina stora barnbarn, 3 stycken som jag är mormor till, alla min stolthet.
Vackra, begåvade alla.
Tack mina barn för de gåvorna. Jag älskar er alla av hela mitt hjärta.

Det är 20 år sedan jag sist fick barnbarn. De står alla mitt hjärta nära. De är ju mina.
Jag är inte så lastgammal, jag blev pensionär sommaren 2007. Mitt äldsta barnbarn är 30 fyllda i år. Vart tar tiden vägen.

Jag älskar er alla mina 3 barn och 4 barnbarn.

44. Tomas Sjödin föredragshållare, mist 2 söner

Vet du min dotter, jag var på ett föredrag som kyrkan anordnat. Det heter "Att hitta ord som är små nog för stora känslor" Alltså att kunna uttrycka sin medkänsla till drabbade med ett ord eller bara en närhet utan ord.Tomas Sjödin är en pappa som mist 2 av sina 3 söner i en fortskridande hjärnsjukdom, 14 och 15 år gamla. Och om deras vardag under barnens sista tid. Det handlar om ödmjukhet, respekt, lyhördhet och inte minst kraften i att "Att hitta ord som är små nog för stora känslor". Han berättade om sina erfarenheter. Han berättade också med lite humor, medan han torkade bort en tår då och då, om olika bemötanden och möten, sina och andras erfarenheter av möten med människor. Händelser som man kan känna igen.
En mycket gripande berättelse och så sorglig.
Han har skrivit 5 böcker. Han bor i Säve och är författare, skribent och föreläsare. Jag kan varmt rekommendera den som har tillfälle att lyssna på Tomas Sjödin, det ger väldigt mycket. Här var kyrkan fullsmockad med folk.

Allt för många, enligt min mening, tror att man måste säga en massa deltagande ord, men det är inte nödvändigt, kroppsspråket säger ju också något. En lätt beröring kan vara det som man som sörjande minns och känner mest, det kan många gånger säga allt.

42. Tiden bara går...

Skrivet 12 april 2008

Dag efter dag går och blir till år.Snart är det 4 år sedan det värsta hände. Du min älskade dotter orkade inte mer, sedan dess har tiden stått still för mig, för jag kan inte förstå hur dessa år kan gå utan dej, att jag inte en enda gång fått se dig eller pratat med dig. Saknaden är lika svår nu. Alla dagar finns du i mina tankar. Vad har jag gjort denna tid, jag har inga svar, för det verkar så otroligt att tiden går.Väntar på dig fortfarande. Men jag kommer närmare dig ändå, till den dagen vi ses.

41. Dikter

EN DAG I SÄNDER
Gråt min vän gråt

släpp alla känslor fri

förlåt min vän förlåt

den som ej stannade

utan gick dig förbi
Snart kommer ljuset

glädje hopp och lust

i från vågor kan du då höra bruset

på kinden känna en smekande vindpust
Så andas min vän och känn

löften som för alltid är

du är min hjärtats vän

jag håller dig alltid kär
Av: NoMi F

DET STRÅLAR ETT LJUS

Det strålar ett ljus från det håll där Du finns

det är nog Din stjärna som glänser,

ty hjärtat som längtar och löftena minns,

kan känna förbi alla gränser

att ljuset från Morgonens stjärna nu bär

en hälsning från Dej att Du också finns här

denna morgon och sen under dagen.

Ty hjärtat allena kan känna och ge

en närhet så ingen ett avstånd kan se;

Kärlek kallas den lagen.

Det strålar ett ljus från det håll där Du bor,

visst är det Din stjärna som glänser,

ty hjärtat som längtar och hoppas och tror

kan se bortom vanliga gränser

hur ljuset från Aftonens stjärna nu bär

en hälsning från Dej att Du också är här

nu inatt liksom förut på dagen.

Ty hjärtat allena kan känna och se

när stjärnor bevis på Din närhet vill ge;

Kärlek kallas den lagen.

Atle Burmans diktsamling

EN MOR

En mor finns med från början

Som källan till ditt liv.

Med kärleksfulla blickar hon följer varje kliv

Sen livets första måltid

har hon bjudit dig att smaka.Hon ger dig av sin omsorg

utan att begära något tillbaka.

Hon tas så lätt för given

som lindring av besvär.

Och sällan blir hon tackad

och sedd för den hon är.
I livets alla skeden

förblir hon dock densamma

Din alldeles unika

högt älskade mamma!

Okänd

BARA JAG OCH DU..

Stilla, sakta stilla
går dagen mot sitt slut
vilande i skuggan
där värmen falnar ut

Stilla, sakta stilla
sitter jag hos dig
hukande vid graven
nog hittar du väl mig ?

Stilla, sakta stilla
så nära som jag kan
gråtande av smärta
för drömmen är ju sann

Stilla, sakta stilla
stannar jag så här
famnande ditt minne
i kärlek som förtär

Stilla, sakta stilla
natten kommer nu
tiden finns här inte
Bara jag och du...
Okänd

Må din väg gå dig till mötes
och må vinden vara din vän,
och må solen värma din kind,
och må regnet vattna själens jord.
Och tills vi möts igen
må Gud hålla,
hålla dig i sin hand.
Irländsk bön

40. 3 år och 8 månader sedan du lämnade oss - idag, 6 januari 2008

Den vackraste ängeln är du.

Min älskade dotter.
Idag är det 3 år och 8 månader sedan du lämnade oss.
Januari 2004 var du mycket sjuk och vi höll på att förlora dig. Den gången klarade du dig. Vi fick 4 månader till tillsammans.
Det är jag tacksam för men det var 4 plågsamma månader för dig som är svårt att förstå, för du var trots allt psykiskt stark och för mig var det panik och ångest och många böner. Men jag försökte inte visa det för dig. Men du såg det nog ändå.
Nu i början på detta år 2008 har dina syskon och jag pratat en del om dej och de har gett mig några små händelser som de minns och berättar och det är så fina lustiga minnen och jag är så tacksam att jag får dem. De har haft så svårt att prata om sin känslor denna tid men visst pratar vi om dig.
Min älskade dotter, du var ömsint och tog dig an andra men bestämd när det gällde dumheter. I ditt hem stod alltid dörren öppen.
Både skatt och gråt har präglat dessa minnen i dag.
Saknar dig sååå hemskt.
Kram
Din mamma

Du har blivit faster.
Den 29 januari 2008 fick din bror med sin sambo, en liten dotter. Hon skall få bära ditt namn också, Carola.
Och jag har blivit farmor för första gången. En underbar liten flicka, åh, så lik sin far, din bror. Tänk om du ändå vore här och såg henne, så mycket ni skulle ha att prata om. Jag ställde mig framför ditt porträtt med babyn och presenterade henne för dig och dig för henne med gråten i halsen. Vi saknar dig alla så hemskt mycket. Älskar dig evigt.

39. Carola, Carola kom hem 21 okt 2007

Aldrig kan jag förstå hur oerhört du måste ha lidit. Först beskedet om att du fått bröstcancer, sedan 2 operationer av ditt vänstra bröst. Du var så modig och visade oss ärret när de tagit bort ditt bröst.
Sedan dessa cellgifts behandlingar, så dåligt som du mådde, det kan jag aldrig föreställa mig, bara försöka förstå, du skall veta att jag plågas av vetskapen om att jag inte kunde lindra dina plågor, du tappade allt hår i två omgångar och det tog du hårt, det vet jag, ditt långa vackra hår men du var så vacker ändå, så modig, så tapper, så hoppfull, ingen klagan, hur kunde du vara så stark.

Om jag ändå kunnat byta med dig, så skulle jag gjort det.
Ingenting gick som det skulle, alla behandlingar, strålning, lungtömningar hjälpte inte, för du fick spridning.
Hur skall jag någonsin kunna känna vad du kände, jag kan bara föreställa mig och det gör så ont att leva med vissheten om din plåga. Ser dina ögon framför mig, hur du betraktar mej, det fanns smärta i de ögonen, din smärta, för även om du aldrig pratade om att lämna oss så tror jag ändå du kände och visste. Du sa ju vid flera tillfällen att det kändes som livet rann ut genom armarna. Dina ögon sa en hel del. Troligen mina också.

Att se dig där i sjukhussängen, så sjuk men ändå så vacker och ingen klagan, att se dej gå allt längre ifrån oss, det finns inte ord för det, att se dej försvinna in i koman och sedan in i evigheten det går bara inte att förstå, det kan inte finnas någon sanning i det, ingen verklighet, det är allt för grymt, vi var där med dig men du fick ändå gå ensam dit vi inte når och vad jag hoppas, till ditt paradis med allt den lugn, värme, lycka och glädje som finns att få.

Carola, säg att vi ses igen, jag står inte ut med tanken att du inte finns med oss, för visst gör du det, jag kommer till dig en dag eller hur. Du står där och tar emot mig.

Älskade barnet mitt, du finns här i mitt hjärta, i min själ, i mitt huvud, alltid, varje minut, timma alla dagar.

Varför du. Varför nu. Varför fick inte du leva ditt liv fullt ut, med din dotter, med din mor, med oss alla.

Om jag ändå kunde förstå varför, det finns ingen mening i detta, bara smärta, vi, jag blev kvar, fast egentligen borde det ju varit jag, din mor, om det varit rätt ordning och ålder.
Kära älskade Carola, jag saknar dig så mycket så jag vet inte vad jag skall göra av mig, jag är så trasig nu.
Du måste finnas, nånstanns måste jag väl hitta dig.
JAG ÄLSKAR DIG I ALL EVIGHET-SAKNAR DIG OÄNDLIGT.
VI MÖTS EN DAG IGEN.
MILJONER KRAMAR FRÅN
DIN MAMMA

38. Dagen då allt förändrades och bara smärta och saknad finns

Torsdag den 6 maj 2004 på morgonen klockan 08.23 lämnar Carola oss.
Skrivet höst 2007
Aldrig mer får jag prata med henne, aldrig mer kan jag ringa till henne, aldrig mer får jag se henne.
Aldrig mer kan vi träffas hos varandra, aldrig mer kan vi fira högtider ihop
Aldrig mer kan jag samla mina 3 barn och deras barn, mina barnbarn, alla tillsammans.

Aldrig mer får hon se oss, hur våra liv fortgår, hur tiden förändrar oss
Aldrig mer får hon se sin dotter växa upp till mogen kvinna, gå ut skolan, ta examen
Aldrig någonsin får hon se sitt första barnbarn. Se dem växa upp. Vara mormor.
Aldrig någonsin får hon se sin bror bli far och hon faster.
Aldrig se sin mor åldras till en gammal gumma som behöver henne också.
Aldrig någonsin kan hon följa sin mor till sista vilan.
I stället blev det jag, hennes mor och syskon och dotter, som fick följa henne till sista vilan.

Det kan inte vara rätt, det är så fel, så fel, så mycket hon förlorat, så mycket vi förlorat.
Vi har de ljusa fina minnena men också smärtan inför hennes lidande och ångesten under hennes sjukdom, rädslan och bönerna jag ständigt bad, men ingen hörde.
Hur kan det vara möjligt att förlora sitt barn, hur är det möjligt att leva vidare, vilka val hade hon, vilka val hade vi. Inga alls.
Hon reste bort från oss, måste lämna oss för en annan resa, ensam, där vi inte kan nå henne
Där vi inte vet var det landet ligger.
Jag söker och söker men vet inte vart jag skall gå för att hitta henne, jag har ju ingen adress. Är det så att när min stund är slut på jorden då får jag adressen och vi får åter mötas, kramas, prata, vara tillsammans för att aldrig skiljas igen och då skall vi vänta och ta emot de som kommer efter, alltid veta var vi har varandra, få vara lugna och lyckliga ihop. Evigt.

Men under tiden går jag här med tunga steg, jag har fyllt sjöar av tårar som aldrig sinar, ångesten och den fruktansvärda smärtan sliter och drar i kropp och själ. Solen försvann, verkligheten blev en mardröm, allt blev bara mörkt och ödsligt.

Djupet är nära, står på kanten och vinglar vill inte vara här längre men kämpar ändå.
Inte för min egen skull, utan för mina barn och barnbarns skull, de lider nog ändå nu.
Ensam är min vandring här med min sorg, fast vi är flera att dela den, är den ändå personlig.
Var och en av oss sörjer på sitt sätt och allas är lika tunga.

37. Hur skall jag någonsin förstå

01:19:23 2007-07-12
Min älskade dotter hur skall jag någonsin kunna förstå.
Mina tankar är ett enda kaos , ingenting är verkligt men ändå är det Sant.
Jag står där framför din sten men kan inte förstå namnet som står där fast jag läser det varje gång, jag ser ditt porträtt där och blommorna jag har planterat, jag säger inte mycket, låter tankarna gå, har avskärmat mig från den platsen och det som hänt, för att stå ut för det är inte där jag ser dig.
Ändå har jag varit med dig hela vägen, ville hålla dig kvar här i vår värld där du behövs så väl, ville inte lämna dej men du försvann.
Dagar och nätter i drygt 3 år har dessa syner plågat mig, de finns där för alltid inristat i mitt minne, i min hjärna och i mitt hjärta och jag får ingen ro.

Stumt tittar jag på blommorna men har inga ord fast jag så gärna vill prata med dig finns dom inte, tills nu har jag kunnat avskärma mig men nu går det inte längre.Gråten kommer och muren rasar. Måste bygga upp den igen.

Vill berätta för dig hur oändligt jag saknar dig och inte kan acceptera att du inte finns bland oss längre, i alla fall kan vi inte se dig annat än i drömmarna, som inte heller kommer så ofta. Jag vill du kommer till mig i drömmen, det har du gjort några gånger men inte ofta nog. De drömmarna är mardrömmar där jag försöker rädda dig på olika sätt men jag förmår inte hålla dig kvar. Vaknar hysteriskt gråtande.

Jag vill skrika ut min vånda, vill inte ha denna verklighet som inte känns som en verklighet, jag ville hålla dig kvar hos oss men jag hade inte den förmågan, jag ville inte lämna dig där för då försvann du bort och jag kunde inte längre se dig, du låg där så tyst och vacker och så stilla, jag ville ta dig med mig hem men inte det heller kunde jag, varför är världen, livet så grymt mot den som inget ont gjort, det kan inte vara så här det skall vara, en enda stor plåga för dig, för mig men du gav inte upp, du ville finnas med oss men sjukdomen släppte inte sitt grepp och ingen av alla dessa plågsamma behandlingar hjälpte, du togs ifrån oss så grymt.
Tänk om jag ändå hade kunnat få byta med dig, som jag så många gånger bad om.

Men ingen hörde min bön, jag ville ge dig hela min energi för att du skulle få vara kvar, för du har en uppgift här hos oss, din dotter behöver dig, dina hundar och jag som är din mor. Hur orkade du kämpa så hårt och ändå inte få något uppmuntrande svar, bara att det blev värre och värre, hur klarade du att inte visa din smärta men jag såg den i dina ögon att du hade gnistan men förtvivlan fanns där, jag kunde läsa det i dina ögon, att du ville finnas kvar här med oss.

Men du fick gå ensam dit ingen vet var, var finns du nu, det kan inte bara var tomhet det måste finnas något mer och jag är förvissad om att när min dag är inne, att du står där och väntar på mig.
Jag kämpar hårt vet du, att överleva, att finnas för de andra, fast jag vacklar många gånger och det sliter i hjärtat och såren blöder ymnigt.
Ge mig ett tecken, ge mig dig, jag förtärs och faller ofta men försöker ändå komma upp på fötterna igen, tills nästa gång jag faller. Så är det nu, så blir det till slutet.
Detta borde inte få hända någon, ingen förälder borde behöva förlora sitt barn, oavsett ålder så är den ordningen fel, helt fel.
Och smärtan, saknaden finns alltid närvarande, den är en livstidsdom.

36. Min vandring här i smärtans dal

Min vandrig här är min egen. Bara jag vet hur den känns, bara jag vet hur dåligt jag mår, bara jag kan gå den. Ingen kan veta hur smärtan är för mig, bara den som själv mist sitt barn förstår. Ingen vet, hur mycket tid jag behöver för att lära mig leva det liv som blev, det liv som ingen mor eller annan valt, hur lång den tiden är vet inte ens jag själv.
Carola fick inte välja och vi fick inte heller välja. Men hon kämpade tappert hela vägen, ville aldrig ge upp.

Hoppet fanns alltid där in i det sista.
Det finns bara ett enda stort, VARFÖR. Varför fick hon lida så, varför fick hon inte stanna här.

Varför allt detta lidande.
Att skilja ett barn från en förälder till evigheten, att skiljas för alltid, det är att slita hjärtat ur kroppen på mig, och dem som står närmast, de såren läks aldrig någonsin. De banden går aldrig att brytas, för det är en del av mig själv, dej som jag burit i min kropp, dej som jag fött till världen och följt hela ditt liv, den delen av livet helas aldrig utan saknas så länge jag själv lever, jag vårdar ditt minne i mitt inre, dit där ingen annan når, din speciella plats.

Som stjärnan har sin plats på himlen,
som rosen har sin plats på jorden,
som droppen har sin plats i havet
kommer du alltid ha en plats i mitt hjärta

Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag
och någonting alldeles oväntat sker.
Världen förändrar sig varje dag
men ibland blir den aldrig densamma mer.
Alf Heniksson

35. Idag 2 år 4 mån den 6 sept 2006

Min kära älskade dotter idag är det 2 år 4 månader sedan du lämnade oss - 6 maj 2004 - för evigheten, aldrigheten.
I 2 år och 4 månader kämpade du tappert mot din cancer och förlorade. Mina böner hjälpte inte och inga under skedde.
Älskade underbara dotter, jag saknar dig så, det gör så ont och jag måste leva med smärtan och saknaden, för den går aldrig över. Jag hoppas att du är fri och utan smärta nu och att vi skall återse varandra en dag, när mitt tid här på jorden är fullbordad. Tills dess måste jag göra det bästa jag förmår, i all smärta, för din dotter, för dina syskon och mina barnbarn.
/I tårar, kram från din mamma.

34. Tidig höst 2006

Har nu denna vecka en så djup svacka att jag inte kan förmå mig till någonting. Den kommer ofta, drar ner mig i det mörka djupet.
Saknaden, smärtan, sorgen, den djupa hopplösheten har sin boning i mig.
Denna långa tid har jag så många minnesluckor av, den vilda förtvivlan man har men ändå hoppet om att du skall återvända, fast jag vet att de inte är möjligt. Jag hamnade i en glasbubbla där tid och rum försvinner, där finns bara en oändlig smärta och vilsenhet för jag vet ju inte var du finns, kan inte sova, inte äta, vandrar hela nätterna fram och åter och bara gråter och ropade efter dej.
Jag står, natt efter natt och tittade upp mot himlen, mot stjärnorna och undrar om du finns där nånstans, om du kan se oss, se din mors vilda förtvivlan. Det finns ingen tröst när det värsta händer.
Alltid skall jag sakna dig, alltid skall jag älska dej, hoppet om att vi skall mötas igen skall aldrig överge mig. Du finns alltid närvarande.

33. Över 2 år nu ofattbart 2006

Jag går till dig i alla väder, hela året, och nu är det över 2 år, hur är det möjligt tiden står ju still för mig, mår inte bättre nu, jag mår lika dåligt.
Jag planterar blommor, vattnar blommorna, på våren och hösten planterar jag nya, jag sopar undan snön från stenen på vintern, tänder ljusen och väntar på att du skall komma hem, men du kommer ju aldrig, så jag går där och fortsätter sköta din blommor och läser med oseende ögon ditt namn, jag förstår inte vad där står, för jag väntar ju min dotter tillbaka hem.
Jag väntar på dig med ångest och smärta som kramar mitt hjärta. Var är du? När kommer du hem? Jag har väntat så länge. Jag älskar dig, jag saknar dig, var finns du, vill ha dig här nu.
Din Mamma
................

13 aug 2006

Jag vattnar blommorna för blommor behöver vatten.

Jag har lovat min syster att vattna hennes blommor medan de är på semester, naturligtvis gör jag det. Blommor behöver vatten för att leva.

Jag har lovat att vattna min son och hans fästmös blommor när de är borta, naturligtvis gör jag det. Blommor behöver vatten.

Min syster kommer hem uppdraget är slutfört. Jag kan se och prata med henne.

Min son och fästmö kommer hem mitt uppdrag där är också slutförd, jag kan se honom och prata med honom. Jag vet var han finns för jag kan ringa, se och träffa honom.

Jag ringer min äldsta dotter, jag vet var hon är, för jag kan prata med henne i telefon. Höra hennes röst. Jag kan se henne och träffa henne.

Jag vattnar min dotters blommor medan hon är borta men hon kommer ju aldrig, jag vet inte hur länge hon skall vara borta, och inte kan jag nå henne, för jag vet inte vart jag skall ringa.Varför kan jag inte se henne och höra hennes röst.
Där står jag framför en sten formad i svart granit som ett lutande hjärta, så vacker.

Där står jag och läser med oseende ögon, min dotters namn och ser hennes bild och blommorna som jag vattnar, kan inte förstå, att där står hennes namn, ett misstag, vad gör jag där. Vänder om börjar gå därifrån, men jag måste ju sköta mitt åtagande att vattna hennes blommor tills hon kommer igen.Kommer du snart? /Mamma

32. Ett år

Fredag den 6 maj 2005
1 år har gått, jag kan inte tro det, känns som det händer nu, allt upprepas, känns som jag skall gå på hennes begravning igen. Köpte blommor till Carola, gav en ros till A och en ros till Carolas minnesbord, här hemma hos mig .Vi åkte alla till kyrkogården, det hade redan varit några som satt blommor där. Så många röda och rosa rosor och många ljus, jag tänder mina och satte upp minneskorten. Bröt ihop. Man räknar timmar, dagar till hon skall komma åter men det händer ju inte. Jag vet det men hoppas ändå att det bara är en mardröm. Mår förfärligt dåligt.

31. Från min dagbok 2004-2005

Torsdag den 30 december 2004
Min dotterdotter skall åka till Thailand i morgon, är i Sthlm just nu. Hon blir borta en månad.
Oron finns där hela tiden, nyss var det naturkatastrof där i Phuket, så många omkomna i flodvågorna, många svenska turister. Hemskt, fruktasvärt.

De hade tänkt åka till jul men den firade vi hos min son med sambo.
Tack och lov för det för det, det var då det hände, vågen, katastrofen.
C. sa veckan före att de ändrat sig eftersom han hade en känsla av att Carola inte ville det. Tack,Tack, Carola min ängel, du räddade dem, det är nog hemskt, att du inte är med oss. Hur ska jag orka. Ett vrak är jag, lever i min bubbla, kan inte komma ut.

Fredag den 31 december 2004 Nyårsafton
A. på väg till Thailand med L.S m. fru hon skall bo med dem, de bor utanför Bangkok. De sitter på flyget nyårsafton, som är idag.
Känns hemskt efter vågenkatastrofen den 26 dec. Min son lugnade mig, är inte samma stränder och mycket högre upp i landet.
Jag vill vara ensam i kväll, en mycket svår kväll, tänker på Carola oavbrutet, blir galen. Kommer ju ihåg förra nyår då hon var så sjuk.
Tårar, tårar, så mycket ångest.
4 mån efter Carola lämnade oss 6 maj, började jag arbeta. Den veckan på sjukhuset och allt före finns för alltid inristat i mitt blödande hjärta. Förfärlig, förfärligt, hur skall det bli, förstår inte, kan inte tro det.

Från dagbok 2005
Torsdag den 13 januari 2005
Min äldsta dotter är inlagd och opererad. Jag ringde gång på gång till sjukhuset är så orolig. Panik.
Hade gått bra tog bort cystor hon har haft sådana problem med, blodblåsor (cystor) stackars min älskade äldsta dotter, vilka problem, så länge som hon gått. Känns bra att det gått bra.
Vilken lättnad så rädd som jag blev.

Onsdag den 19 januari 2005
I dag har jag varit och hämtat min dator som jag fått som gåva från min arbetatsplats.
Träffar många arbetskamrater som frågar hur det är, de är svårt att berätta om den djupa sorgen och saknaden efter min dotter.

Lördag den 29 januari 2005
Vaknade sent mycket sent, somnade inte förrän kl.5 på morgonen och vaknade kring 14. 00.
Så deppig hela dagen, brusar i huvudet, oro i kroppen, jag vill inte känna så här, det tar all vilja och kraft och mening från mig.
Jag kan inte förstå och acceptera det som hänt Carola. Hon måste finnas någonstans men var.
Jag väntar på någon slags kontakt. Hur skall jag kunna göra för att bli starkare?

Lördag den 5 februari 2005
Fortfarande milt ute. Ont i vänster arm är så spänd igen kan inte koppla av så musklerna värker.
Bröt ihop på eftermiddagen hörde en sång, så var det kört. Har så svårt för musik efter Carolas bortgång, så många minnen, enkla saker är så svåra, det finns så mycket i vardagen som påminner om min ,vår, förlust. Vill inte tro att det är sant vill inte tro att det hänt, vill att hon finns där hemma i sitt hus och allt är som förr....
Gud var fanns du när vi behövde dig, var du där, gav du henne styrkan att kämpa!???

Ett sånt lidande, allt hon fick gå igenom, och vi alla med henne, så hjälplösa, så rädda. Och nu behöver jag styrka, att kunna fortsätta att gå vidare, att vara till nytta, att finna en mening med livet, naturligtvis tänker jag på dem jag har kvar, men ångesten finns där rädslan något mera skall hända, hur skall jag kunna skydda dem, hur skall jag kunna klara det???? Jag är ju redan ett vrak både till kropp och själ.
Jag har en duktig och underbar son, liksom en duktig och underbar dotter kvar här, Carola är en underbar och duktig dotter, men hon bor inte kvar här hos oss längre, alla 3 är mina och jag är stolt över dem alla och mina barnbarn, de är ju mitt liv.

Söndag den 13 februari 2005
I natt kl.12.50 ringde min mor och sa att hon var så dålig hade ont i bröstet och armarna.
Jag var vaken, klädde mig med rasande fart ringde min syster och tog bilen åkte till mamma
Jag har nyckel. När jag kom dit ringde jag ambulansen direkt kunde vara hjärtinfarkt.
De skulle sända ambulans de fortaste som gick. Min syster och hennes man kom. Min syster och jag åkte efter ambulansen med min bil till akuten. Vi 2 var kvar hos mamma tills hon blev inlagd på avd, befarad infarkt. Min syster ringde vår andra syster och jag ringde vår bror och berättade.
Det var svårt att komma till akuten igen, så många hemska minnen som jag har från Carolas alla besök där. Bröt ihop. Mitt öde är tydligen att hjälpa andra till sjukhuset för olika problem.
En av mina systrar var och hälsade på mor dagen efter. Det var en hjärtinfarkt, hon mår inte så bra men får medicin och hjälp. Hon blev bra och fick komma hem.

Fredag den 25 februari 2005
Ringde min dotterdotter.
Hämtade henne i skolan kl.12 vi handlade tillsammans, körde henne hem, sedan åkte jag till Carolas Viloplats, skottade bort lite snö, sopade och tände ljus. Hon finns inte där, jag kan inte känna att hon är där. Men jag ber ändå att hon åker med mig hem... Vi tillsammans som så många gånger förr.
Har gråtit mycket denna eftermiddag, jag kan inte förstå, kan inte accepter att hon inte finns här, mina två andra barn kan jag nå med telefon men henne kan jag inte nå, inte på något vis höra eller se.
Hon måste finnas någonstanns men var... jag kan inte ta till mig att det inte skall finnas något efteråt, de måste det göra, hur skall man annars stå ut? De är så tomt efter henne, hur skall jag göra för att få övertygelse, att det finns ett sedan, att vi ses igen. Jag älskar ju min andra barn, en dotter och son lika mycket, dom finns här och resten av familjen men jag är så mycket räddare att något skall hända.....

Onsdag den 30 mars 2005
Är så trött i ögonen och har ett konstigt sug i magen inte hungrig har nog magkatarr igen av all ångest och oro jag känner.

Torsdag den 28 april 2005
Åkte till kyrkogården halv 8 på kvällen tände ljusen hos Carola, bad åter igen att hon skulle följa med hem där skall hon inte vara, hon skall vara hos oss och med oss i vår värld. Men hennes värld, hur ser den ut nu, finns ett paradis.. Jag älskar och saknar henne så.... Så kände jag en stark blomdoft när jag satte mig i bilen, trots att där inga blommor finns och den följde mig hela vägen hem.

TILL DIG CAROLA DÄR DU ÄR.
Du har en alldeles egen stjärna på himlen som bär ditt namn.
Den gav din bror, till din dotter, sin systerdotter, i julklapp. Vi grät båda, en sån fin gåva till din flicka.

30. Gråta har sin tid - text från bok med samma titel

Kaos, tårar vandrar fram och åter, söker, gråter, gråter hela kroppen skriker, det är inte sant, det är omöjligt, går till kykogården dag som natt, sitter där på en filt fattar inte vad där står. Vill inte leva, vill inte vara kvar, varför, varför, jag orkar inte mer, var är hon, varför får jag inte prata med henne, se henne, krama henne, aldrig mer, det går inte att stå ut med, mår så hemskt dåligt, vill bara hoppa, vill inte, förmår inte mer.
Det är en mardröm för det här kan bara inte stämma.

Kära älskade Carola hör av dig, jag vill ha dig här nu. Varför hörde inte gud min bön, varför fick inte du leva, varför just du och nu, de borde vara jag, jag bad ju dej gud att skona henne, hela henne och ta mig, i den ordning som det borde vara, de är så fel, så fel.


Gråta har sin tid
Sorgen gråten behöver tid och tar tid. Att förneka eller fly det svåra gör inte livet lättare. Sorgens smärta eller styrka kan vi inte mäta eller gradera eller jämföra. Bara den sörjande själv vet vad den som hon förlorat betytt för henne. Sorgen är den största ära den döde kan få.
En negativ inställning till sorgen drabbar också andra som sörjer i vår omgivning.

Den bästa hjälp vi kan få i sorgen är hjälpen att sörja.

Vi kan behöva dagar, veckor och månader eller till och med år för att gråta ut vår smärta och förtvivlan. Saknaden gör ont.

Hur lång tid behöver sorgen? Det är bara den sörjande själv som kan svara på det. Någon behöver ett år, en annan tre, fem eller sju år. Många i vår omgivning kan ha svårt att förstå att min eller din sorg behöver lång tid.
Det är en tung tid när vi känner att andra tycker att vi ska ha sörjt färdigt.
Min (din) sorg är min (din) och vi har rätt att ge sorgen den tid den behöver.
Vi är alla olika därför reagerar vi så olika.

Kloka ord tycker jag skrivet av en sjukhuspräst och terapeut. Denna bok har givit mig mycket och hjälpt mig att från början förstå att jag inte är galen och att jag har rätt att sörja på mitt eget sätt. Därför bör man inte uttala sig om det man själv inte upplevt eller kan sätta sig in i och inte förstår fullt ut. Jag tror att ingen sörjande begär det heller, utan det viktigaste är att det finns nån vid min sida och som vågar att bara lyssna.