213. Angående mina anteckningar från 1980 tal

Det finns ju inte bara rosor i ett liv utan också törnen men när allt går bra är man så tacksam, men tyvärr vet man aldrig hur livet skall gestalta sig i framtiden men man får ta allt eftersom det kommer, allt kan man inte välja eller styra,oron för sina barn bär man från den dag de föddes, åtminstonde har jag gjort det, men man talar inte alltid om det. Jag hoppas ju att ingen skall behöva förlora någon i sin familj som man aldrig kan återfå, det är den ultimata smärtan och den går aldrig över.
Att kunna titta tillbaka på mitt liv är något att värna om trots allt. Att gå tillbaka till den tiden ger mig ändå en viss styrka, de är så lätt att glömma det som var då på den tiden i ens liv. Framför allt hjälper det mig att få tillbaka minnesbilder av den dotter jag förlorat, för det behöver jag verkligen och även mina 2 jag har kvar här. Det är mitt sätt att bearbeta allt som hände under min dotters sjukdom, att plocka fram allt, bilder, videofilmer, saker de gjort som små, olika roliga händelser. Jag känner att jag behöver det. Jo, visst blir det många tårar.Jag behöver se henne som den hon var innan hon blev sjuk, en omtänksam person, en dotter som är hennes allt, med väldigt många vänner, hundar,den som inte tålde dumheter, ärlig, stark och med framtidstro in i det sista.

Idag snart 5 år efter(i maj)hennes bortgång kan jag känna att jag har förändrats så mycket, tar inget för givet, oron är inte mindre, jag talar om för de mina att jag älskar dem. Visst gjorde jag det förr också men inte lika ofta och kanske inte lika tydligt. Mina barn och barnbarn betyder ju allt för mig, de är mitt liv min överlevnad.

Jag beundrar dem alla, de har alla klarat sig bra, har familj, utbildning, ett bra arbete, plikttrogna och duktiga.
Förlusten av ett av mina barn kommer jag aldrig över men jag kan överleva och glädjas med dem jag har.