24. Begravningsdagen

21 maj 2004 kl.15:00 i stora kyrkan
Min son körde mig till kyrkan, där sitter redan alla andra, vi familjen, går in när kyrkans klockor börjar ljuda, ledda av den kvinnliga prästen som Carolas dotter valt. Som en dimma är allt, jag skakar som i frossa, gråter, förstår inte vad som händer, ser inte, hör inte. Sitter där på bänken, gråter, tårarna flödar oavbrutet. Prästen stöder mig när jag går fram, hon håller min hand och sitter vänd mot mig när hon inte talar. Min svärson håller mig i hand hela tiden och min son mina axlar. Min äldsta dotter är som förstenad. Allt är i dimma. Det kan inte vara min dotter, det är en mardröm, den värsta tänkbara.







Alla dessa människor, en vit kista och ett hav av blommor. Det händer inte, är inte verkligt. Går fram till kistan glider ner på knä med händerna på kistan prästen fattar tag i mig, jag tar min dotterdotters hand, hon gråter så. Varför händer allt detta? Jag gråter hejdlöst hela tiden.

Inledning spelades Chess Sång av solist
Som en bro över mörka vatten
Tears in heaven
CD Always on my mind med Elvis

Psalmer
Var inte rädd för mörkret
Att mista en vän
Som liljan på sin äng

Avslut ”Air” i D.dur av J S Bach

Kistan Dekorerad med: vinröda rosor, vita gerbera, vita lövkojor och grönt.

En strid ström av människor som går fram till kistan, vuxna män som gråter öppet.



Alla dessa är Carolas familj, släkt, skolkamrater och vänner. Tystnad, högen av rosor växer till ett berg. Förutom alla blommor på golvet runt om, så väldigt många.


Den sista vilan
Bilfärd till Berglunda skogskyrkogård 16:30 vi allra närmaste till Carola i rad och vi själva sänker hennes kista till sista vilan på den plats hon fått och som ligger nära hennes hem.

En speciell plats som hennes dotter valt där bara hon ligger det första året.

Släpper ned vår andra ros där. Den första lade vi på kistan i kyrkan. Faller åter på knä där, någon tar och håller i för att jag inte skall ramla ned.

Samling i församlingshemmet för alla med kaffe och smörgåstårta det blev fullt där också liksom i kyrkan, så mycket blommor, så många telegram, en hel tjock pärm och så många människor. Så åter samling vid graven som nu inte är ett stort hål, där ligger nu alla dessa blommor.Vet inte riktigt var jag skall ta vägen.

Men den här dagen tar också slut och på något sätt kommer jag hem men med vem minns jag inte än idag.

23. Annonser i tidningarna

En hel sida med annonser, förutom minnes runan, finns i tidningarna den 12 maj, 2004, 9 stycken från familjen, släkt, vänner och arbetsplatsen i båda tidningarna, lika många. Detta är bara 2 av dem. Publicerar inte dem av hänsyn till alla de namn som finns där, liksom den stora familje annonsen.

22. Den sista gången jag såg dig, gör så ont, så ont

Dagarna fram till bisättningen finns inte. Den dagen minns jag, visste inte om jag skulle våga eller vilja se henne i en kista. Tvekade hela tiden men beslöt ändå att se henne denna sista gång, prästen och Carolas bästa vän stod med mig där, kunde inte se henne riktigt men smekte hennes kalla kind den var så hård, höll hennes hand och arm en stund, sedan låste prästen kistan och gav nyckel till Carolas dotter. De andra hade redan sett. Så överlämnade vi hennes kropp till evigheten, själen var ju redan där, aldrig skall vi ses igen på denna jord. Så ofattbart, sån smärta, sliter mig i bitar. Hur kan man överleva? Efteråt lade jag den synen längst bak i huvudet, för den kan jag inte handskas med, den är inte sann. Min hjärna och mitt hjärta kan inte ta in den. Vill inte ha den, vill inte se henne så. Vill inte minnas men en dag skall vi ses. Jag är förvissad om det. Måste tro för att finna nån slags mening, för jag kan inte finna nån mening med detta, att vi skall överleva våra barn. Min underbara dotter, mitt vackra Änglabarn. Varför?