540. Deppig

Förstår inte varför men denna maj månad detta år känns allt så hopplöst tungt och deprimerande, inte är det bättre fast det gått dessa år efter jag miste Carola. Mår faktiskt dåligt, väldigt dåligt, ändå gör jag en del saker som måste göras ex. städa, handla, hjälpa mor när hon behöver hjälp med något, pratar med barn, barnbarn är barnvakt till yngsta barnbarnet när det behövs. Har kastat saker i container som stått här utanför, brukar gå igenom det som skall kastas bort under vintern och samlar det i källaren så det bara är att kasta när containern kommit.
Jag har ont i kroppen både fysiskt och psykiskt, huvudet surrar som niagarafallet, huvudvärk, hjärtat slår oroligt när jag skall göra något och så trött som jag blir av allt. Min Carolas födelsedag närmar sig och det tynger ner, minns den dag hon föddes och alla åren, men känner en så olidlig smärta och saknad för jag fick ju inte behålla henne livet ut. Det kan inte vara rätt men jag vet ju vi är många, många som mist vårt barn på ett eller annat sätt, jag vet idag att det kan hända vem som helst men det gör inte sorgen mindre, det tröstar inte mig i min sorg, för jag vet ju hur dåligt alla dessa föräldrar, mammor mår i resten av livet, jag vet hur det känns. Visst är det en tur att jag har fler barn och barnbarn för de är de som är min mening med livet nu, jag kan ändå inte komma ifrån att rädslan ständigt ligger på lur, måste tränga undan sådana tankar.
Sol och värme har det varit dåligt med de sista veckorna hoppas den kommer nu, kanske lättar det upp lite det tunga tankarna som jag känner nu.