522. Ett tag sedan

Jag har inte skrivit här på ett tag, kylan har hållit sitt grepp om oss. Bara nu på lördag som jag inte behövde skotta på kyrkogården.
Jag har varit förkyld sedan i onsdags när jag fick host och feber, en sån där rethosta. Har legat till sängs några dar. Känner mig fortfarande inte bra och har fått snuva också. Så väldigt trött på denna vinter och så verkar det som jag blivit väldigt mottaglig för förkylningar som jag inte haft på många många år.
Jag hoppas bara att mars skall bli bättre, men det brukar vara förs i april man ser det börjar tina ordentligt och hopp om vår fast en och annan snödag brukar det kunna vara då med. Det är bara att stå ut nåt val har man inte.
Saknar min dotter så förfärligt går inte en dag utan att hon finns i tankarna i maj är det 7 år sedan vi miste henne och det är fortfarande lika ofattbart och smärtsamt.
Mina övriga barn mår bra lite förkylningar där med men de går ju över trots allt. Vad skulle jag ta mig till om jag inte hade dem.

Det tänds kanske stjärnor i rymden ibland
när någon har knäppt sina händer,
kanske tänds de av kärlekens böner
som nån här på jorden sänder.

Kanske tänds det nya små stjärnor nånstans
i rymdernas stjärnströdda vimmel,
kanske kärleken är vår jordiska chans
att skapa en ljusare himmel....

Tung är sorgen att bära men att minnas och
sakna, att visa sin saknad, är till den bortgångnes ära.

EN DAG I SÄNDER
Gråt min vän gråt släpp alla känslor fri
förlåt min vän förlåt den som ej stannade utan gick dig förbi
Snart kommer ljuset glädje hopp och lust i från vågor kan du då höra bruset
på kinden känna en smekande vindpust Så andas min vän och känn löften som
för alltid är du mitt hjärtats vän jag håller dig alltid kär
Av: NoMi F

521. Mycket snö

Åkte till kyrkogården och där var mycket snö igen att skotta fast jag skottade förra veckan. Så det var bara att sätta igång. En bekant kom som varit till sin frus plats alldeles intill så vi pratade en lång stund. Han mådde inte bra har förlorat 10 kg i vikt, själv förlorade jag 12 kg och hade inte mycket att ta av före det. Har så svårt att få upp vikten men har i alla fall kommit upp över 50 kg nu men det har tagit många år.
Tände mitt ljus hos min älskade dotter, känns bra att jag gjort det. Märkligt men det lugnar lite att kunna åka dit och hålla snön borta och tända ljuset i lyktan.

                                         Före

                                           Efter
                                              

                                          Framme vid stenen

                     Skottat klart. Hoppas att det inte kommer så mycket snö mera den här konstiga vintern.

520. Del 4

Skolan de högre klasserna var inhysta i Filadelfias lokal för när anlägget började blev antalet skolbarn mer än fördubblat och det fanns inte plats för alla i den ordenary skolbyggnaden, det var 3 klasser i Filad.s lokal, 5-7, i samma rum, min syster och jag gick där båda för det är bara ett år mellan oss och vi hade samma lärare, Erik Näsström, som vi tyckte väldigt bra om. Jag minns också att när det var väldigt kallt på vintern så måste vi elda i den kamin som stod längst ned i rummet och det var de äldre eleverna som skötte det, problemet var ju att de som satt närmast  fick det väldigt varma. Idag tänker jag på hur otroligt duktiga lärarna var som kunde hålla ordning och i schack på så många elever och dessutom 3 olika klasser men det fungerade. Det fanns även en separat skola med olika rum för de yngre klasserna, en som var byggd för ändamålet. 

När vi var inne på rasterna så lärde de äldre flickorna oss yngre att dansa, inga pojkar fick var med. Musiken bestod av en leksaks trumpet och sång, någon kanske tyckte att det kanske var en olämplig plats att lära sig dansa på men det fungerade och accepterade så vitt jag minns, vi drillades väl i den konsten av de äldre flickorna och jag har älskat att dansa sedan dess på den tiden det begav sig.

Här har jag, skrivit ned lite av vad mor sa när vi pratade om den tiden.Min mor berättade för mig att det aldrig kändes jobbigt att flytta eller att komma till nya anläggen.

Sammanhållningen anläggare mellan var stor och även hjälpsamheten. Utrymmet var i bästa fall 2 rum och kök men det fungerade och vi hade modernt med alla bekvämligheter som fanns och där fanns en separat tvättstuga för anläggarna. Ett par affärer fanns redan där i närheten.

Hon sa att vi barn fick hjälpa till med packning av vårt bohag vid flytt. Det var faktiskt lite spännande också att komma till en ny plats.

På den tiden var det inga flyttbussar utan vanliga lastbilar utan tak och det gällde att packa väl för att skydda möbler och porslin. Sedan en presenning över det hela som skydd.

Mamma berättar också att de hade mycket roligt och hade många vänner som de umgicks med och några från varje plats har de haft kontakt med resten av livet, en hel del av dem är borta nu sedan länge.

Pappa arbetade på truckverkstan som montör som det heter, han var dessutom en rolig historieberättare och lite av en sk spelevink, dessutom också lite av en uppfinnare.

Mamma säger att hon var nöjd bara hon fick var med pappa och oss barn.

Mitt yngsta syskon föddes när vi bodde i Gulsele och var bara några månader innan vi flyttade därifrån. 

Det här är en liten bit av min barndom. Kanske skriver jag mer kanske inte. Jag har ju skrivit en del förut om den i bloggen.

Skall berätta sedan om vad som hände efter det jag berätta en bit av min historia som anläggar barn på http://www.gulsele.junselebyar.se/  hemsida.

Den här lill tösen i päls är inte släkt utan en som jag såg efter lite då och som också bodde på samma ställe. 

519. Del 3

Ibland var det faktiskt fest också, här är ett gruppfoto från en fest som anläggarna hade omkr. 54-55 och där den kända vissångerskan Margareta Kjellgren el om det är -qvist el -berg, kommer inte ihåg, hon var där och sjöng live.

Den ena bilden är på de stora truckar som körde inne i berget och fraktade ut bergmassorna, de här var de mindre av dem så det fanns större också. Om du tittar på bilden ser du att en av dem bär ett brett bälte, det var nödvändigt för det skakade otroligt då de körde det var för njurarnas skull de bar dem! Där nere i tunnlarna bullrade och dånade det väldigt.

Fick faktiskt själv åka med i en av truckarna en gång det var en otrolig känsla att åka rakt ned i underjorden med bara berg runt om. Idag kan man förstå vilket otroligt arbete dessa män gjorde.

                                         Under jord nere i berget

Här kör alla slags maskiner för att frakta bort jord och sten.

Bilarna från den tiden nästan alla anläggarfamiljer hade bil. Ett måste för många ställen då det var långt till större samhällen även om det fanns affär och post mm på plats.

Jag lärde mig simma i älven i Gulsele, en plats vi egentligen inte fick vara på men just där fanns en liten platå som inte var så djup och strömt. En bit utanför fanns sk stockbommmar (heter det så?) där timmer flöt utanför. Vad jag vet hände aldrig några olyckor med oss barn. Men däremot kunde det hända hemska olyckor på arbetsplatserna, det hände att berget rasade in när de sprängde, några av mina skolkamrater från första platsen vi var på miste sina pappor och det var mycket tragiskt.

Slutar för ikväll berättar mer sedan.

518. Del 2

Från den tiden vi bodde i Gulsele kommer jag ihåg att det fanns en slaktare, el likn som kom med sin bil unjefär 1 ggn i veckan och sålde köttvaror till oss boende på gatan, vi hade på den tiden en hund som var
helt otrolig, hon tyckte väldigt mycket om barn och när slaktarbilen kom satte hon sig vacker en bit ifrån och sprang inte runt och tiggde som de andra hundarna och naturligtvis fick hon alltid en godbit av mannen.
Dessutom tyckte den hunden väldigt mycket om att sitta och bli skjutsad i barnvagn, på sparkstötting och i bil t.o.m åkte hon med hästskjutsen som kom med ved, så klart på  sätet bredvid kusken. Hon hälsade också på arbetarna på bygget för att få en godbit, de berättade att "skorpen dög inte utan det skulle vara kråsa" vilket jag uppfattat som ord för kakor och sedan bar det iväg hem igen.
Hon ,hunden, mötte alltid min far när han kom hem från jobbet och då skulle hon sitta i framsätet i bilen den lilla biten från vägen och hem till vår bostad. Hon lekte med barnen på gatan hela dagarna och var allas gullegris.
Det var en liten blandras hund mycket klok.

Denna bild är från Kilforsen och anläggar bostäderna där det fanns de som hade sina egna små stugor som de satte upp på platser reserverade för dem. Kilforsen var ju den första platsen vi flyttade till när pappa började som anläggare.

Skolan i Kilforsen på den tiden idag finns inga spår alls av det samhälle som byggdes upp av anlägget. Jag har varit dit en gång men det var helt olikt en plats av ödemark bara. Gulsele däremot finns kvar men så klart spåren efter anläggar bostäder o dyl finns inte kvar.

Så här kunde det se ut när husblocken kom upp på gatan, de här bilderna är dock från Messaure men det var samma princip. Anlägget byggde upp dessa som bostäder till familjer och andra baracker för ensamstående. Vi saknade inget utan hade el vatten badrum och andra bekvämligheter som tvättstuga osv och tillgång till läkare på plats.

Korten är från lucia som vi hade 1955, luciatåget skedde i ett eget hus för allmänna samlingar. Vi var några barn som fick för oss att spela lite teater, mycket enkelt första ggn med endast golv och ett pingisbord som scen men tydligen uppskattades det så de byggde en riktig scen där sedan som man kan se lite av på lucia kortet. Vi anläggarbarn hade ganska stor frihet att göra vad vi ville, fast naturligtvis fanns det gränser hos oss också. Men vi märkte att många av våra bofasta skolkamrater som kom från lantgårdar hade sysslor att sköta där hemma. Vi umgicks ju mest med våra egna men fick också vänner bland de bofasta. Efter några år på en plats splittrades så anläggarna och vi åkte vidare till andra platser så kontakt med klasskamrater var det svårt att hålla. Men ibland mötte vi anläggarbarn varandra igen på ett annat bygge. Det var naturligt för oss att bo några år på en plats och sedan flytta igen.  Mor o far bodde i Sollefteå ett tag och så slutligen hamnade vi i Sundsvallstrakten 1963 för de ville bosätta sig för gott och vi 4 syskon bor nu idag bara några km från varandra efter några års boende på olika platser var och en av oss . Tack vare vi nu bor här alla  kan vi hjälpa mor på gamla dar som är rätt så pigg ännu. Under 60-talet bildade vi syskon egna familjer. Min far gick bort -97 vid 86 års ålder men min mor lever och skall fylla 90 år detta år 2011. Avslutar berättelsen för idag och fortsätter en annan dag.

517. Så här var det, Del 1

Jag surfade omkring lite på nätet för unjefär drygt 1 år sedan och av en slump hittade jag en sida om en plats som hette Gulsele. Det är en plats som jag känner till för jag har bott där några år. Jag fick kontakt med personen som skapat sidan. När han fick höra att jag var en av anläggarbarnen som bott där under den tiden då kraftverket byggdes undrade han om jag ville berätta lite om hur det var för oss som barn då. Så jag gjorde det.

Sedan skriver han till mig.
Hej Birgitta!
Tack för mer innehåll till din text och dina bilder, du är en guldklimp!
Tack för ännu en respons, härligt med utbyte!

Personen skrev också detta.
Var även in på din blogg, får beklaga sorgen efter din förlorade dotter!
" Det gör ont när knoppar brister!" Jag kan känna hur saknaden skriker och hur du längtar efter det omöjliga, att vara människa är inte alldeles lätt. Vi lever ju här bara en kort tid för att växa, utvecklas och blomma för
att sedan strax vissna ner och dö. Det frö som då är sått är fröet för evigheten. Där har jag mitt hopp och min förankring (fick en tro av far och mor som håller att leva och dö med).

Jag besvarade hans email
Email från mig
Skall försöka leta i " hjärnarkivet" och skriva ner det jag kan komma ihåg det är ju också min släkt och mina barn och barnbarns släkthistoria.

Så här börjar börjar min historia
När jag var kring 5 år gammal började pappa ett nytt jobb som innebar utbyggnad av svenska älvar för elkraften i vårt land. Vi flyttade omkring mycket, det började i Kilforsen där vi bodde i nära 5 år och jag började skolan där.

Vi bodde även i Forsmon ett tag. Så blev det då Gulsele men första anhalten blev Lillsele innan de byggt upp anläggarlängorna, och sedan vägbygget i Storlien nåt år, vägen över till norska gränsen byggdes. Vi själva
bodde i Ånn då. omkr.57-58, sedan bar det iväg till Värmland Höljes kraftverksbygge några år, därefter Sollefteå och så slutligen hamnade vi här i Sundsvallstrakten -63.

Efter några år på platserna så splittrades anläggarna och åkte vidare till andra platser på olika ställen så någon kontakt var det svårt att hålla, några blev det som man kanske sammanstrålade med på ett annat bygge.
Det blev ganska naturligt för oss att bo några år och sedan flytta igen. Självklart var det rätt slitsamt för mor o far att packa ned och packa upp så ofta. Men jag hörde aldrig dem klaga och många vänner fick de och en hel del flyttade för gott runt dessa trakter. Men var mina klasskamrater finns vet jag inte idag. Vi fick ju dessutom byta skola rätt ofta men det gick också utan problem vad jag kan komma ihåg idag.

Här slutar jag min berättelse för ikväll klockan börjar bli sent så det är dags krypa ner i sängen. Forsätter en annan dag. Natti, ta vara på er och era nära.

PS. Så här ser Gulselesidan ut på nätet ta en titt på den röda texten.