145. Snart jul

Nu börjar julen närma sig med stora steg, advent är här om någon dag.
Det är den femte julen utan min dotter, tror nån det känns bättre? Nej, och åter nej.
Det är lika hemskt med saknaden och tomheten. Att åter bli påmind om våra jular tillsammans, det hon tyckte om att äta och göra. Åter vrids kniven ett extra varv i hjärtat. 3 jular har gått, första julen firade vi hos min son, andra och tredje hade jag här hemma hos mig, den 3:e var jag hos min son men denna skall jag ha här hos mig för min mors skull och Carolas dotter, min mor är gammal och man vet aldrig hur länge man får behålla henne men ett vet jag att hon betyder mycket för mig och jag behöver henne länge än. Hon är ett stort stöd för mig. Vi två kan prata.
Den sista tiden har jag varit djupt deprimerad men inte visat det för någon.
Hade mina systrar här en kväll och det var fint. De har respekterat min önskan att få vara ifred till jag kännt att jag kunnat acceptera deras vardagsprat.
Jag vet och kan acceptera att de aldrig kan förstå hur jag känner och sörjer min dotter. Det är väl en del av det som kallas att leva det nya livet.
Att stå tillbaka för de andras skull, sorg, tårar och smärta får jag ta i min ensamhet.

144. Rädslan min följeslagare numera

Söndag den 16 november 2008

Klockan är före 9 på kvällen ringer min äldsta dotter får inget svar, tänker hon är ute tillfälligt.
Ringer igen flera ggr till inget svar.
Ringer igen kl, tio över nio men inget svar. Blir så nervös så tårarna rinner. Jag vet hon är ensam hemma.
Ringer min dotterdotter hon sitter i skolan och pluggar 10 mil ifrån vet inte vad mamma är. Så ringer jag min dotterson han säger han skall också ringa ett par ggr och om hon inte svarar åker han dit.
Jag ringde de mobil nr jag hade men de var gamla och jag har inte fått det nya så jag kunde inte ringa men jag provade på de jag hade men det var fel.

Min dotter ringde strax efter halv 10 min dotterson fick inte heller nåt svar så han hade åkt hem till henne, hon berättade att hon hade bäddat över telefon när hon bäddade sängen och inte märkt det vid 12 på förmiddan.
Nu har jag det nya mobilnr.
Tack och lov, gud så rädd jag blir. Jag målar upp senarier i mitt huvud att nåt hemskt hänt.Det är min person idag.

Skönt dotterson åkte dit han är så bra den pojken.
Jag grät och skällde på min dotter för att hon inte sett efter var hon har telefon och gett mig det nya mobilnr. Jag tror hon blev bestört över min reaktion trodde nog inte jag skulle reagera som jag gjorde, hon förstår nog nu att jag är rädd att nåt händer henne och de andra jag har kvar.
Vi ringer ju alltid varandra varje helg. Den tiden på kvällen är hon aldrig borta.Vi bor långt från varandra hon bor långt söderut och jag norrut så vi kan inte träffas inte så ofta som jag skulle vilja.

143. Hur klarar man förlusten av sitt barn

Det finns av någon anledning både en styrka och en svaghet hos oss.

Styrkan är väl tanken på den kamp och styrka min dotter hade och att jag också måste kämpa mig vidare för hon skulle aldrig acceptera att jag bara lägger av allt.
Hon kämpade, gav aldrig upp, det var hennes kropp som svek.

Svagheten är att jag bara kan stå där och helt hjälplöst se plågan och att livet sakta rinner ut och att inte kunna byta plats eller överhuvud taget göra något för att förhindra det som sker.

Styrkan är att jag måste leva vidare för de barn jag har kvar och mina barnbarn, jag kan inte göra dem mer illa, de går ju också igenom sin sorg och saknad. Hon är min dotter, hon är en syster och hon är en mor till sitt enda barn som hon måste lämna hur ont det måste gjort i henne och hon måste gå helt ensam. Påfrestningarna är enorma i familjen när något sånt här händer, därför att vi alla har olika psyken och är olika öppna till vårt sätt.

Svagheten är att alltid leva med rädslan, ångesten för att något skall hända dem jag har kvar, att alltid vara orolig för allt.

Kampen pågår varje dag för att orka, vilja leva med denna hemska förlust och alla dessa bilder man har av sjukdomstiden, att komma tillbaka till de fina, bra minnen som finns i rika mått men som blivit undanträngda av de svåra.

Allt har sin tid, min tid.
Det gäller att ha och få vänner som förstår, lyssnar och i synnerhet de som vet och inte bara tror sig veta.
De finns en styrka i att vi som varit med om att förlorat vårt barn kan prata om det och vi vet vad den andre menar och känner.

Vår historia skiljer sig kanske på många olika sätt men sorgen, saknaden, tårarna och smärtan är densamma.

Det finns för alltid en plats i mitt hjärta där min dotter lever och det finns ett stort hål som ingen kan fylla, hoppet och tron finns om att vi alla skall mötas igen en dag, för att aldrig skiljas mer.

Det tar lång tid att ta sig framåt, ett steg i taget,för vägen är stenig och krokig och man ramlar ofta ner i de mörka hålen. Sorgen blir aldrig klar den får vi lära
oss leva med så gott vi kan, var och en.
Bara jag vet hur jag känner.

Saknade går aldrig över, hur skulle det kunna vara möjligt att glömma det barn man fött,fostrat och älskat,man bär det inom sig för alltid. Jag älskar alla min barn de som finns här och hon som måste lämna oss.
Sorg är helt personlig för varje person och i den är man väldigt ensam och i sig själv.

Jag säger inte alltid hela sanningen om hur jag mår för att slippa höra någon säga nåt som ex, du måste gå vidare, jag anser att jag har valt att fortsätta eftersom dagar, månaderna och år har gått sedan jag förlorade min älskade dotter Det är svårt att förstå att det har hänt. Jag vill sörja på mitt sätt, inte ett sätt som andra tycker. Det finns inget fel sätt eller rätt.

Mitt, vårt liv är förändrat för alltid medan andras flyter på som vanligt.

142. Till dig Älskade dotter

Jag sitter här och funderar på så mycket jag har att säga dig.
Jag sade alltid till dig att jag älskar dig.
Det är så många andra saker vi inte sade till varandra,
jag vet hur mycket du brydde dig om mig,
och varje gång jag tänker på dig, jag vet du saknar mig också,
för vi saknar dej så.

En ängel kom och kallade ditt namn och tog din hand och sa
din plats är redo i himlen nu och du måste gå med,
måste lämna alla dessa du älskar så,
du hade så mycket att leva för, du hade så mycket kvar att göra.
Det verkar så omöjligt att han tyckte ditt liv här på jorden var slut,
i himlen skulle du starta ett nytt.

Du skall leva för alltid där, just som han har lovat dig
och trots att du vandrar på himlens väg är vi aldrig långt ifrån,
för evig tid vi tänker på dig tills den dag vi ses igen.
Du är för alltid med oss djupt inne våra hjärtan.

Jag älskar dig, saknar dig,för evigt i mina tankar.
Din mamma

141. Känner mig lurad

Det känns tungt att höra på nyheterna idag om Rosa bandets insamling. Bara 25% av de insamlade pengarna går till bröstcancerforskningen. När man hör att var 9:e kvinna får ett sånt besked och det i ens egen familj finns många kvinnor och så barnbarnen osv. Vilka möjligheter har dom att bli friska att få hjälp. Fortfarande är det allt för många som inte klarar det och för många får återfall. De är ju trots allt vi kvinnor som föder barnen borde vi inte vara lika viktiga att få den bästa hjälpen den som oftast ges till män.
Jag har förlorat min dotter i bröstcancer, så det svider ordentligt i mig av besvikelse när jag läser tidningen och ser på TV om detta.
De pengar jag sänder till forskning för bröstcancer för att hjälpa alla kvinnor, för att de unga kvinnorna och kommande släkten skall få leva utan skräcken för denna sjukdom som så många gör idag. Vad kan man tro på idag?

-------------------------------------------------------
Fakta....
Endast en tredjedel går till bröstcancerforskning
Miljonerna rullar in från svenska folket till Rosa Bandets insamling.
Men vad givarna inte vet är att bara en tredjedel av stödet går till bröstcancerforskning.
Nu ska kampanjens siffror synas. Uppgifterna tillbakavisas helt av Cancerfonden.

De rosa banden syns överallt. I butiker, på apoteken och framförallt pryder de många svenskars jackor. Förra året skänktes 170 miljoner kronor till kampanjen enligt Svenska Dagbladet.
Men trots att Cancerfonden, som står bakom kampanjen, går ut med att stödet ska gå till forskning visar siffror att lejonparten går till annat.

http://www.aftonbladet.se/wendela/article3681397.ab

140. Alla helgons dag

Många tända ljus till min älskade dotter, hoppas du ser ljusen från där du är nu.
Älskar dig oändligt, saknar dig varje stund och dag. alltid. Kram Mamma


Balkongen hemma




Utan blixt






Med blixt