433. Säg aldrig

Råkade titta på dr.Phil i tv alldeles just. Kom sent in i programmet verkade handla om färäldrar till en liten flicka som kämpar för sitt liv. Hörde inte vilken sjukdom.
I vilket fall som helst sa han. Om man möter någon som går igenom något sånt eller mist sitt barn
"Säg aldrig att du vet hur det är för det kan du inte veta. För bara om du själv gått igenom det, kan du förstå." Och så är det, det har vi nog alla fått erfara på ett eller annat sätt av dem som inte gått eller går igenom det vi gör och gjort. Han menar att man istället skall lyssna om personen eller personerna vill prata, det är det bästa man kan göra för någon i en sådan situation. Säg att du inte vet hur det känns men vill förstå och framför allt kom inte med en massa jämförelser i en så akut och utsatt situation. Försök att förstå att det tar tid lång tid och att det inte finns någon gräns eller bestämt datum då allt skall bli normalt, för det blir aldrig normal igen om man mister ett barn. Medkännande personer utan pekpinnar hjälper mig att gå ett steg till på vägen för att må bättre.
Sorgen och saknaden den bär jag själv inom mig men jag lär mig handskas bättre med den om jag har de som tillåter mig att prata om mitt barn om den tiden de fanns här med oss. Hur skall man någonsin kunna glömma det, varför är det bara tillåtet att prata om de som finns kvar här, det barn jag mist har ju också levt med oss och det finns så många fina minnen, jag vill de skall leva vidare i de minnena. Det är ju att hedra dem genom att minnas.