13. 2004 Glömmer aldrig

En tid efter Carola kommit hem från sjukhuset efter lunginflammationen och hon blivit lite piggare så skulle hon en dag av någon anledning hämta något i bokhyllan som var på nedersta hyllan så hon satte sig ned och skulle kliva upp men kunde inte, hon var för svag och orkeslös. Hon behövde min hjälp. Jag ställde mig på alla fyra, på knä, och hon fick luta sig över min rygg och sakta reste jag mig upp som en hävstång och fick upp henne på fötterna. Käre gud så ont det gjorde att se hur svag hon var och sån vilja hon ändå hade att klara saker. Det är svårt att förklara hur det känns att se sin dotter sån, som en gång var en frisk, glad och aktiv person.
Hennes syster kom hem en vecka för att var med henne, så glad hon blev, för vi berättade inte att hon skulle komma, utan det fick bli en överaskning.

Några veckor efter detta hade hon samlat lite mer krafter för jag lagade maten varje dag så hon skulle äta riktigt för hon hade blivit så mager och tunn och såg ut som hon inte orkade hålla upp kroppen Hon som alltid var så rak i ryggen. Mars- april. Då fick hon ett par veckor då hon mådde riktigt bra och kunde gå ut och till och med körde hon sin dotter med bilen. Det var omkr. slutet mars tror jag. Det är inte så lätt att komma ihåg exakta tidpunkten för allt var så svårt och jag var så rädd. Men för hennes skull försökte jag visa mig stark. Och det kändes som att nu får hon vara så här bra, det går åt rätt håll.