117.Fredags tankar

Kan man någonsin förutse hur man skall må från dag till dag eller år.
Då menar jag inte den vanliga vardagen utan efter en förlust av en dotter, ett älskat barn, känslor är något som man inte kan beskriva i ord alla gånger och i synnerhet inte efter en stor förlust.

Man kan må ganska bra ett tag och så helt plötsligt faller man djupt ned i hopplösheten, saknaden, svåra minnen, inget kan hejda det.
Försöker att tränga bort det som gör så ont men just den här dagen går det inte.

Gråten sitter där hela tiden och tårarna rinner, det är så vårt.
Huvudet brusar av alla tankar som snurrar runt och kommer upp till ytan igen.
Så får det vara idag för jag kan inte hejda dem, i morgon kanske jag mår bättre.

Gråter inte lika ofta men smärtan, saknaden finns alltid där inne.Den syns inte utåt.
Men jag vet att det kommer flera sådana dagar då jag bara faller, inget särskilt händer men det kommer ändå och just den dagen kan jag inte handskas med det.
Det har varit flera skapliga dagar men idag är en sådan dag som är svår att hantera, men jag kämpar. Kanske varar det inte hela dagen.
Skrivet 12 sept 2008

Ett hål i mitt hjärta

Det finns ett hål i mitt hjärta, ett tomrum där mörkret bor, sorgen, smärtan, saknaden.
Men runt detta hål bygger jag mjuka vita väggar och där sätter jag upp kärlekens röda hjärtan, där placerar jag alla bilder av dig och vackra minnen av det liv vi fick tillsammans jag plockar fram allt jag har och får och kanske blir hålet mindre och inte så svart men det kommer alltid att finns där.
Det vita mjuka väggarna är du min dotter som jag älskar, det mörka är min saknad och tomheten efter dig.

Pang, bom, en förkylning

Här ligger jag i sängen åkte på en förkylning i lördags efter att ha klarat mig i över 7 år. En lång tid och tack och lov inget under den tid Carola var sjuk.
Men nu slår det plötsligt till snuva, hosta och feber känner mig så ynklig, och så får jag dåligt samvete att jag gnäller även om det bara är för mig själv, tänker på vad min dotter fick utstå under sin cancer behandling, ändå klagade hon inte, mycket, mycket värre än en liten förkylning, den är ju över på några dar.
Jag skäms att jag är så dum, tänker på hur hon hade det under flera år, det gör ont och jag kan ju inte ens föreställa mig hur det kändes för henne, jag kunde bara se vad cancern och behandlingarna gjorde med henne och hur den tog henne ifrån mig.(oss)
Är det rätt att behöva gå igenom så mycket och ändå förlora. Tårarna rinner men vad hjälper det, jag har gråtit sjöar men jag får inte tillbaka henne ändå och det är svårt förstå.
Så mycket lidande som finns för så många och inget botemedel har de kommit fram till.




Skrivet måndag 15 sept 2008