Hej
Jag ska inte vara envis men jag vet att det var då, kanske hon ringde mig från sjukhuset?? Jag åkte till Dortmund på Europasieger och Carola såg fram emot att höra vad jag sett för hundar där nere. Jag provade oxå att ringa henne dagen jag åkte men då var hon på sjukhus och A svarade. Hon sa att mamma såg fram emot att höra vad jag sett när jag kom hem. När jag kom hem så hade jag fått ett mail om det tragiska som hänt. Jag tror Carolas rädsla var att ingen såg Carola, utan bara en sjuk person. Allas fokus låg på hennes kamp emot sjukdomen och hon ville så gärna bara vara den gamla vanliga Carola. Hennes stora oro vilade såklart hos dottern då de var så nära varandra. Jag vet också att hon inte ville belasta dig eller sin pappa med mer oro. Ångest och oro för att inte veta vad som ska hända är något jag är välbekant med. Min dotter är född 1993 och blev sjuk december 2002.Jag ringer dig imorgon och om du gråter så har jag lärt mig att det är bra att göra det. Jag skulle vara så duktig under min dotters sjukdomstid och grät bara en gång. Men det har kommit efter och jag ångrar idag att jag inte tog emot den hjälp som erbjöds i form av stödsamtal osv.Tack för de fina bilderna.
Kram/H
Mitt svar:
Åh, kära vän, det är mycket möjligt att du pratade med henne då. Jag kan ju inte vara riktigt säker på nåt.
Du har så rätt när det gäller att hon ville vara den vanliga Carola hon ansträngde sig verkligen fast hon inte alltid orkade. Jag gick ju i ständig ångest, för jag var ju med hela tiden hon var sjuk och man försöker ju vara stark för hennes skull, men som du, man är bara en mamma och jag visste ju hur det skulle gå hörde allt läkaren sa och var med på hennes behandlingar och alla sjukhusbesök, ja du vet nog, hoppet fanns in i det sista att de skulle kunna hålla det tillbaka men att se lidandet hon fick gå igenom det knäcker mig.
Du vet ju av egen erfarenhet men tack och lov gick det ju bra för din dotter. Men det är ju inget man glömmer.
Det är ju inte bra att hålla inne alla dessa känslor de kommer förr eller senare. Framför allt behöver man prata med någon som kan lyssna och bäst någon som kan förstå.
A är hennes allt de stod verkligen nära jag kan bara gissa hur hon måste ha våndats över det och hundarna var de som höll henne uppe och kämpade för i det längsta.
Nog är livet grymt. Du skall veta att jag saknar henne så fruktansvärt det finns inte ord att beskriva och att vara så hjälplös för att man inte kan göra något. Men jag är tacksam för att hon ville ha mig med alla gånger vi åkte in på behandlingarna och annat och så många gånger jag bad att få överta hennes sjukdom men inga under skedde.
En fråga, har du nåt emot att jag publicerar valda delar av det du skriver i min blogg, inga namn eller orter kommer jag att nämna.
Det är ok om du säger nej.
Om du vet vem Åsa Bergh är hon som är handikappad och har grozzos hund kallad Nova som assistent hund, så har jag fått lov av henne att kopiera stycken i boken hon skrivit "En rottweilers försvarstal".
Ring du när du vill
Kram/B
------------------------------------------------
Hej
Visst gick det rent fysiskt bra för min dotter men tyvärr har hon en del kvar av sin tumör och har fått ganska mkt psykiska problem efter ingreppet. Hon bor idag inte hos mig el sin pappa då hennes problem var av så stor karaktär att vi inte kunde hantera dom.
Visst får du publicera det du vill.
Jag pratar ganska ofta med T & M och vi pratar då och då om Carola, alltid med saknad och värme. Jag tror att jag efter Carolas sjukdom och även min dotters så blev jag trots allt en bättre människa. Jag lärde mig att uppskatta det lilla i livet och att inte ta saker för givet. Vi har båda sett hur fort livet kan ändras från en sekund till en annan. Jag träffade under en period på Folke Bernadotte hemmet en familj som var där med sin 5 åriga son som gjorde ett starkt intryck på mig. Jag väljer också att tro att ödet styr vad som händer i våra liv och att vi ska ta lärdom på något vis. Jag hade tänkt ringa dig idag men har haft glasmästaren här hela dagen. Men jag ska berätta här om två samtal jag minns väl.
20 december 2002 så åker jag från Hvalls sjukhus på väg till Shamn för att packa för vår första vistelse på Akademiska i Uppsala. Jag har precis fått besked att något finns i min dotters hjärna som inte ska finnas där. Jag ringer Carola från mobilen och berättar vad som hänt och vi talar länge. Jag ber om ursäkt för jag stör henne med min oro och hon säger att "var inte orolig för det, vi får helt enkelt ta hjälp av varandra nu".
De orden tog vi nog båda fasta på för efter den dagen så ändrade våra samtal karaktär. De blev djupare och allvarligare men jag tror vi båda kände att vi hittat någon som visste exakt vad och hur den andra kände.
Det är svårt att förklara men omgivningen säger att de förstår och är ledsen, men ingen som inte upplevt något liknande personligen kan förstå den oro och ångest och frustration som finns inombords. Ovissheten som kanske är den värsta känslan.
22 december söndagen så ringer Carola när jag är på väg på sjukhuset. Den dagen hade vi fått lite mer besked om vad som var i hjärnan. Jag stod länge och pratade med henne och när jag kom in sa min dotter. -Var det Carola? -henne är det synd om pappa, för hon har cancer... Jag minns att jag var vaken hela natten och tänkte på vad min dotter sa och tänkte men det kanske du har också. Och hur ska jag då kunna förklara det för dig? Dessa två samtal betydde så mycket för mig och jag skulle gärna berätta för dig mer i detalj vad som sades då. Men jag ringer dig en dag till veckan. Ha nu en trevlig helg och hoppas vi får njuta av lite vårväder Kram/H
Mitt svar:Kära vännen, jag läser ditt mail och din berättelse om din dotter och tårarna rinner i floder, så svårt du haft och har det kan nog ingen, som du säger, än den som själv upplevt det veta. De är så stor ångest, och inte minst sorg för de som drabbat våra döttrar. Tyvärr är det med empati inte så utvecklad hos vissa personer, många tror att det bara är att lämna det bakom sig och gå vidare men så enkelt är det inte varken för dig eller mig eller de som hamnat i dessa situationer.
Ett barn är ett barn oavsett ålder och orsak, banden mellan mor och barn är starka och för evigt.
Jag kan bara tänka mig hur du har det men jag kan förstå dina känslor. Man frågar sig varför, och vad har jag gjort för att förtjäna detta och framför allt mitt barns lidande. Som du säger också så är man inte alls samma person som man en gång var, man tar vara på det som är viktigt och sållar bort det som tar energi utan att ge något.
Du kan ringa när du orkar och känner att du vill. Jag tänker på dig skall du veta. Och mången tack för att du delar med dig.
En stor ombryende kram/B
Carola1+t%C3%B6s3_1_22.jpg)
