567. En stressad vecka har gått

Min mamma flyttade före jul till ett service hus för äldreboende. En liten lägenhet med rum kök sovalkov badrum och hall, riktigt trevligt har hon fått där och med full service. Nu behöver vi syskon inte oroa oss mer för henne för på senaste tiden har vi varit och passat upp på henne alla vi 4 syskon och vi är inte heller så unga längre och har egna familjer som barn och barnbarn som behöver lite hjälp då och då.
Mor trivs bra där och känner sig också mycket lugnare och det var hon som ville men hon fick kämpa för att få sitt boende för det var inte helt lätt att få kommunen att fatta att en äldre person på 90 år behövde och som vi tycker har rätt att få känna sig trygg liksom vi också vill att hon skall vara. Vi försvinner ju inte för att hon bor där utan besöker ju naturligtvis henne nu också.

Det jobbiga nu har varit att packa ner och tömma hennes lägenhet och städa ur allt. Tänk så mycket vi egentligen samlar på oss under en livtid av prylar och dyligt sånt som egenligen inte alls behövs utan bara tar upp plats och som ingen vill ha.
Vi syskon har hållit på sedan i tisdags med att sortera pryla och sånt det som någon annan kan ha nytta av och kastat skräp. Det blir många dagar innan allt är färdigt och dessutom städat. Så idag lördag gjorde min yngsta syster och jag den sista turen med städningen. Nu är lägenheten klar för visning och försäljning.
Så skönt det är gjort så vi får vila och kan sova ut ordentligt och släppa stressen. Och så klart kommer det fram saker som påminner oss om barndommen och då minns vi syskon att just den saken har sin historia och vad den betydde och vad som hände när vi var barn, roliga saker mest, även saker som påminner om våra morföräldrar på den tiden de levde. Nostalgi och förundran också över så mycket vi ändå kunde resa på semester även om vi när vi var mindre fick ta tält och förnödenheter med på en buss för att åka några dagar och tälta. Det var innan vi ägde en bil men den kom den också fast något år senare, nån gång slutet 40-tal början 50-talet. Fina minnen att bevara för oss syskon.
Nu hoppas vi ju förståss att mamma skall få vara så pass pigg och bra som hon är idag, det är inget fel på minnet, problemen sitter mest i benen som hon har besvär med. Av hennes egna syskon som också var
fyra så finns 1 äldre syster kvar hon är 93 år, båda bröderna gick bort för många år sedan. En broder omkom i en bilolycka bara dryga 50 år och den yngste brodern fick prostatacancer och han gick bort vid
75 års ålder år 1999. Min far gick bort 1997 vid en ålder av 86 år, vår goa, rara pappa för det var han verkligen.
Nej nu börjar det bli allt för jobbigt med känslorna, mycket tråkiga saker har ju också hänt de senaste åren i vår släkt, min kusin förlorade en ung son 2001 och en bror för ett år sedan.
Min egen brorsdotter har förlorat ett litet barn 2002 som bara blev 9 månader gammal och jag själv har förlorat en dotter allt för tidigt i bröstcancer 2004. Djupa sår, djup smärta och stor sorg som alltid kommer att följa med oss i resten av våra liv. Att förlora ett barn är nog bland det värsta man kan drabbas av. Men också det värst som kan hända om där finns ett barn som förlorar en mor i allt för tidig ålder, det sätter djupa spår i det barnet som är så pass gammal att barnet måste uppleva att se sin mor drabbad av cancer och bli sämre och sämre, en trygghet som går förlorad för alltid. Det barnets sorg följer barnet resten av livet, att mista en mor som aldrig får se barnet växa upp och få egen familj, att det barnet aldrig kan få dela sina upplevelser i livet med sin mor. Vi glömmer ingen, vi glömmer aldrig, där finns alltid ett stort tomrum och det tomrummet kan ingen fylla eller ersätta. Men det innebär ju inte att vi älskar de barn/barnbarn vi har kvar här mindre. Åh nej, så är det absolut inte, de har fortfarande sin egen plats i våra hjärtan och kommer alltid att ha och visst är man glad man har dem, för de är dem man lever för, de är dem som gör det möjligt att fortsätta jordelivet, de är dem som ger en mening i det nya livet som blev.