19. Farväl mitt hjärta. Var finns du nu?

Efter 2 år och 4 mån. kamp,lämnade hon oss, en 16 årig dotter , mig och syskon och många fler.
Detta barn (hennes dotter) fick en gåva, nämligen, hon sa till sin mor " Jag älskar dig mamma" och fick till svar, "jag älskar dig också" från Carola, det är deras sista ord till varandra kärleksord, det är inte alla som får tillfälle till det och jag är tacksam för det. Dottern är hennes största kärlek, de stod varandra mycket nära . Jag står nära mina 3 barn, den jag förlorat till en annan värld och de 2 barn jag har kvar på jorden. De är alla 3 en bit av mig. Jag förblir mamma till mina 3 barn alltid.

Min äldsta dotters kärlekshandling för sin syster var att hon ville tvätta sin systers kropp och klä henne. Det gjorde hon, så starkt och modigt och så vackert gjort av henne, det värmer mig i djupet av mitt hjärtat.

Min son som befann sig i USA hann inte hem innan hon gick bort, där satt han i ett plan med vetskapen om att hans syster var på väg bort från oss. Man kan bara gissa hans tankar, skulle han hinna. När han kom gick de två syskonen tillsammans in och tog farväl av sin syster.
Själv gick jag gång på gång in till henne, pratade, smekte hennes hår, kysste hela hennes ansikte och lovade göra det bästa jag kunde för hennes dotter, mitt barnbarn. Alltid finnas där för henne när hon behöver mig.
Jag bara grät och sprang runt, i ett förlamande tomrum, irrande, oförstående.
Många vänner och släkt kom och tog farväl, men jag ville inte alls lämna henne där ensam, jag hade ju lovat, det kändes som jag svek henne när vi efter 4 timmar måste gå. Då förlorade jag också den kroppsliga person som var hon, den som var synlig för ögat. Det går inte beskriva med ord de känslorna.

Nu upprepar jag mig igen, det vet jag men det är så det blir.
Kl. 08,23 torsdag 6 maj 2004 fann hon sin plats, som jag hoppas och tror sitt paradis, där smärtan är borta och glädje och ro finns. Jag fanns där hela tiden och jag såg när hon lämnade oss. Det blev så tomt, så tyst, så overkligt, hon bara försvann och jag letar efter henne varje dag, för hon måste ju finnas nånstans.
Jag hade så svårt att lämna henne där, för jag hade ju lovat att vara med henne.
Jag har en del minnesluckor från allt detta, den vilda förtvivlan man har men ändå hoppet om att hon skulle återvända, fast jag vet att de inte är möjligt. Jag hamnade i en glasbubbla där tid och rum försvann, där fanns bara en oändlig smärta och vilsenhet för jag visste ju inte var hon fanns. Jag kan inte sova, inte äta, vandrar hela nätterna fram och åter och bara gråter och ropar efter henne. Dörren är stängd, jag kan inte ta mig ut från det rum där allt hände och där befinner jag mig över ett år innan jag kunde öppna dörren lite på glänt. Hur skulle jag orka, vad skulle jag göra av mig själv, jag ville inte leva mera, inte utan min dotter. Tankarna fanns på att hoppa från balkongen där jag stod, natt efter natt och tittade upp mot himlen. Men det kunde jag inte göra för mina barn och barnbarns skull, inte göra dem mer illa, de lider ju också. En av dem har ju förlorat sin älskade mor. Så fel , så fel hon behöver ju sin mor, mer än nåt annat.

18. Torsdag morgon 08.23 6 maj 2004 Carola lämnar oss.

Solen gick upp stor och röd torsdag morgon kl 05.00, det var lugnt och fåglarna kvittrade fönstret var öppet och jag berättade för Carola om solen och våren, den första riktiga vårdagen vet inte om hon hörde mig. Jag hoppas det. Jag nynnade sakta en ordlös sång och smekte hennes hår.
Sista gången hon satte (hostade) sig upp torsdag morgon kl. 06.45 och då satte sig hennes syster bakom henne och höll henne i famn och stöttade henne och jag satte mitt huvud mot hennes och torkade bort grå slem som hon hostade upp, jag trodde hon skulle gå ifrån oss då, hennes syster sa då till henne att om hon inte orkade mer så hade hon tillåtelse att gå. Jag ville skrika nej, nej, men vad kunde jag göra, var ju tvungen att ge mitt ja, hon hade ju kämpat så hårt och tåligt hela denna långa tid och jag förstod ju trots allt att hon inte klarade mer. Fick veta efteråt att hon sagt till min äldre dotter att hon var ute och flög men inte visste vart hon skulle kliva av.

Så kom då den stunden, sambon var i korridoren, jag låg i sängen mittemot Carola och tittade på henne, en sköterska satt bredvid mig, hennes syster satt i en fåtölj bredvid Carola och höll hennes arm, så plötsligt såg jag Carola slå upp ögonen och stirra rakt på mig och jag vinkade och sa ”Hej Carola, det är mamma”, jag trodde hon vaknade upp men just då hörde jag henne dra sitt sista andetag. Jag ropade, åh nej, åh nej och rusade fram till henne, hennes syster vaknade och vi ropade på sambon, hon tog bara ett andetag till, sedan var allt över, hon lämnade oss, det blev så tyst, så fruktansvärt tomt. Ljuset i henne kropp och ögon slocknade och läpparna blev vita. Hon lämnade oss.

Sambon slöt hennes ögon, hon var inte kvar längre. Det kändes så tydligt att hon inte var där.
Jag ville ändå inte tro att det hände. Jag rasade ihop fullkomligt, gick in i en annan värld, stängde dörren innifrån, från övriga världen, bara hon och jag blev kvar där nu, gick in i min bubbla.

Som jag vandrat fram och åter denna natt och den ångesattack jag fick kvällen före då jag inte kunde andas, där fanns en sköterska och Carolas vän då och hjälpte mej det var förfärligt allt. Sköterskan satt där med oss den sista timman när Carola gav upp.Carolas vän hade åkt hem till sin familj kvällen före.

17. Och så kom den dagen vi åkte till sjukhuset

En lördag 1 maj, vid 18.00 tiden åkte vi in. Hon i ambulans, hon var helt slut och hade så svårt med andningen.
Jag efter med bil efter till akuten. Hon blev inlagd, jag fanns där hos henne hela tiden. Hennes särbo kom strax innan hon fick åka upp till avd. Han stannade en stund skulle åka väg på arbete flera dagar och frågade om det var ok. Carola sa åk, vi trodde ju alla att efter en lungtömning skulle hon må bättre igen och få komma hem.

Vi pratade lörd.sönd. månd. där på sjukhuset. Måndag var jag med henne till röntgen, hon fick röntgas i sin säng för hon hade ingen ork, och jag fick vänta och följa med upp till salen igen, den dagen hämtades också den sista kullen valpar som alla blev sålda. Min dotter och jag i telefon från sjukhuset, de andra hennes vänner, som hjälpte till där hemma. Tisdag lungtömmning . Just då var jag inte där för jag visste inte när och vilken tid det skulle hända men en vän till Carola var där, jag hade inte sovit och hade en läkartid att passa just den dagen. Men jag åkte givetvis in till henne så fort det gick. Aldrig att jag skulle tillåta att min dotter skulle kvävas eller drunkna av vatten i lungorna, det hade jag lovat mig själv det skulle inte få hända. Det är vad som skulle hända om hon stannat hemma.

Carolas resaMina tankar går ständigt tillbaka till Carolas sista dagar på sjukhuset. Jag kan inte komma ut från rummet och jag funderar ständigt på hur hon kände och tänkte. Visste hon, var hon rädd, plågades hon. Jag vet att hon inte ville vara ensam, inte ville bli lämnad, ensam på sjukhuset, och naturligtvis lovade jag henne det och hon behövde inte vara ensam utan mig (oss) jag höll mitt löfte, hon sa att det kändes som vid nyår 2003-2004 att livet rann ut genom armarna, jag ville inte tro det då, och inte nu heller, nyår hade hon sett sig själv från ovan, där hon låg i sängen på sjukhuset, fick jag veta senare.

Jag vakade dag och natt med undantag när jag var tvungen åka hem och byta kläder på dagen och försöka sova någon timma men då var någon annan där av oss. Det hände 2 ggr.

Hon behövde aldrig vara ensam. Tidigt onsdag morgon kom hennes sambo-särbo.
De sista dygnen sov jag inte, åt inte, drack inte, kände ingen hunger, inte ens törst kände jag, precis som hon. Sista ggn hon åt var måndag och det var bara någon sked.

Onsdag Jag kallade hem hennes storasyster på onsdag förm, hon sa när vi pratade i telefon ”mamma säg att det är en mardröm", jag svarade, ”det är en mardröm” samt min son som var i USA genom sitt jobb. De försökte på alla vis på hans jobb att ordna hemresan så fort det gick, det är 6 timmars skillnad också. Min äldsta dotter kom samma dag vid 17 tiden med flyget.

Jag sa till Carola, att din dotter kommer, men först ville jag tala med min dotterdotter i enrum.

Jag talade om för min dotterdotter att mamma var väldigt dålig, att jag alltid skulle finnas där för henne även om vi skulle råka i luven på varandra. Flickan såg förstod sin mors lidande, någon hade sagt att hon var döende, hon ville ju inte se sin mamma plågas, jag sa, - ”gå in till mamma, säg att du älskar henne”, det vet hon, sa hon, ”säg det ändå”, det gjorde hon. Hon och Carola kramades, flickan sa ”jag älskar dig mamma” och Carola sa ”jag älskar dig också”, till sin dotter. Så fruktansvärt att ta adjö av sin mor för alltid, de som var så hårt sammansvetsade, så väldigt nära varandra. Kärleken mellan en mor och barn är den störst som finns. Så känner jag också för mina barn. Och givetvis till mina barmbarn. Gode Gud, varför skulle det behöva bli så här.

Min son hade 22 tim. restid så han kom inte i tid. Kanske bäst så för honom, jag vet inte, bara en känsla jag har. Han sa att när han reste på fredag såg han hur sjuk hon var när han hälsade på henne den dan och han hade inte packat upp sin väska när han kom fram till USA på lördag. Kände att det var något.
Jag talade om för Carola att storasyster skulle komma och lillebror och hennes dotter och att jag var där och sambon/särbon.
Sambon kom till sjukhuset onsdag morgon kl.07.00, Carolas väninna kom sedan, hon var verkligen ett stöd för mig, jag var hem för att byta kläder men fick återvända för hon var så dålig. Jag fick en panikatack. Sköterskan och Carolas väninna hjälpte mig att andas för jag kunde inte.

Före fem onsdag em kom mina 2 systrar och en systerdotter dit men hon kände inte igen dem för hon kunde inte se. Hon ville hem, sa hon, innan hennes syster kom, jag bad henne vänta till hennes storasyster kom. Hon sa ja. Min äldsta dottern kom vid 17 tiden med flyg. Hennes pappa kom.

Det var förfärligt att se hur hon bröts ned, hela hon tappade kontrollen över sin kropp, hon kunde inte sitta själv och hålla upp sitt huvud eller öppna ögonen och knappt tala, hela kroppen var som en trasdocka, utan styrsel men ändå sån kraft, hon försökte sätt sig upp, gång på gång, ville sitta i fåtöljen, och vi hjälpte henne dit stöttade henne. Hon kämpade emot allt hon orkade. Hon ville hålla glaset själv och dricka men det var inte möjligt hon såg inget, jag vägledde henne och höll min hand under glaset så hon trodde hon höll det själv.

Innan min dotter gick in i koman och inte längre kunde prata så sade hon till sin syster dessa ord."Jag är ute och flyger men jag vet inte var jag skall kliva av". Hon gick in i dvala (onsdag kväll o natt) och vaknade till emellanåt och satte sig upp.

16. 2004 Blandade minnen

Nu fick hon blod inför varje behandling och måste åka ambulans till och från sjukhuset och övernatta för behandling . Som förr åkte jag efter i min bil. Var in nästa dag åkte  innan ambulansen skulle komma för att köra henne hem.
Carola sa till mig att hon kände när hon fick flera cancer knölar därför att det sved och gjorde ont, hon berättade detta för läkaren och läkaren trodde på henne. Så var det ju också. Carola var rak och ärlig. Läkaren trodde på henne och tyckte om henne och respekterade henne.

15. April 2004

Carola och jag badade valparna tillsammans, hon satt och jag bar fram valp efter valp och så badade vi dem, de sa inte ett pip. Carolas dotter var med oss också. Vi hade en så fin närhetsstund där tillsammans.
Tårarna kommer vid alla dessa minnen, så tungt, så oändligt svårt. I badrummet här hemma faller jag alltid i gråt, en förfärlig tung och häftig gråt, allt kommer tillbaka varje sekund av detta.
Hon fick några bra veckor i början april. Men sedan blev hon sämre.
Påskafton tillbringade hon, jag och hennes pappa tillsammans med henne.

Carola och jag satt och pratade en dag i april 2004. Jag gick omkring och städade och hon låg på soffa i rummet.
Så säger hon till mig, "jag kan se dig framför mig, när du är gammal och går omkring och pysslar". Sedan säger hon plötsligt, "jag blir aldrig 50 år". Jag blev fullkomligt tagen satte mig ner, sade, "ge aldrig upp lova", "nej, sa hon, jag ger inte upp så klart". Så låg vi två huvud mot huvud i soffan.