I år, i maj månad blir det 10 år sedan jag miste mitt mellan barn, min dotter Carola, och jag kan fortfarande inte förstå, kanske skall man inte förstå för att orka leva vidare. På samma gång så undrar jag var har tiden tagit vägen, vad har jag varit, vad har jag gjort? Sanningen är att jag vet inte, det är som jag bara varit vaken och medveten när det hänt något speciellt, övrig tid känns som den är obefintlig. Så klart har det hänt stora saker i familjen, jag har fått flera barnbarn 2 styckern och större födelsedagar och 2 bröllop. Träffat speciella personer men tiden där emellan känns som en icke existerande tid den består trots allt av fler vardagar än speciella dagar.
Visst jag har blivit 10 år äldre, tillhör gamlingarna nu. Håret har grånat, jag har slutat röka ifjol efter jag fick diagnos KOL. Jodå, det går bra men visst är jag tröttare och visst orkar jag mindre men jag mår ändå relativt bra fast lungkapasiteten är sämre än den borde, jag får anpassa mig efter den. Bära tungt och stress påverkar andningen, barnvakt går bra de timmar som barnbarnen, de små, behöver mig den vill jag inte avstå. De är livet, de är glädje, småbarns tiden går fort och är trots allt väldigt kort. Jag har min bil så det är inga problem att åka iväg dit jag vill.
Tråkiga saker händer också som sätter spår. Gamla går ur tiden men tyvärr även de som inte levt sitt liv färdigt, enligt min tanke, de som inte fått åldras och uppleva sina barnbarn mm.
Säg inte att det finns en mening med det som hänt, för den finns inte. Tänk efter noga innan ni säger så till någon som mist en ung person, en son, en dotter, tänk efter, det går inte hitta den meningen, ingen har kunnat förklara vad den består i/av. Ingen, absolut ingen kan ersätta den man mist men varje person jag har kvar eller fått, barn och barnbarn har sitt eget värde, de betyder ännu mer att jag har dem att leva vidare för och med. Kärleken till mina barn och barnbarn den finns alltid där för var och en av dem och de har alla ett speciellt värde för mig. Min saknad efter den jag mist blir inte mindre utan större och smärtan finns kvar. Man är bara tvungen att leva med den och låta sig falla de dagar man inte klarar att hålla inne all smärta. Man lär sig att hålla den för sig själv för alla kan inte förstå, de som inte själva mist ett barn. Oavsett hur och ålder på barnet eller tiden och min egen ålder så finns tankarna och saknaden kvar så länge jag själv andas och är kapabel att tänka och har en klar hjärna.
Julafton 24 dec 2013 hos min son m fam, förväntanfull sondotter inför tomtens ankomst.
PS. Fortfarande har vi ingen snö bara mest is och slask och bara ett puder på marken. Mycket märklig vinter hoppas bara att vi inte får allt i mars, april, maj då vi vill ha vår som vi så väl behöver.
Carola1+t%C3%B6s3_1_22.jpg)
