31. Från min dagbok 2004-2005

Torsdag den 30 december 2004
Min dotterdotter skall åka till Thailand i morgon, är i Sthlm just nu. Hon blir borta en månad.
Oron finns där hela tiden, nyss var det naturkatastrof där i Phuket, så många omkomna i flodvågorna, många svenska turister. Hemskt, fruktasvärt.

De hade tänkt åka till jul men den firade vi hos min son med sambo.
Tack och lov för det för det, det var då det hände, vågen, katastrofen.
C. sa veckan före att de ändrat sig eftersom han hade en känsla av att Carola inte ville det. Tack,Tack, Carola min ängel, du räddade dem, det är nog hemskt, att du inte är med oss. Hur ska jag orka. Ett vrak är jag, lever i min bubbla, kan inte komma ut.

Fredag den 31 december 2004 Nyårsafton
A. på väg till Thailand med L.S m. fru hon skall bo med dem, de bor utanför Bangkok. De sitter på flyget nyårsafton, som är idag.
Känns hemskt efter vågenkatastrofen den 26 dec. Min son lugnade mig, är inte samma stränder och mycket högre upp i landet.
Jag vill vara ensam i kväll, en mycket svår kväll, tänker på Carola oavbrutet, blir galen. Kommer ju ihåg förra nyår då hon var så sjuk.
Tårar, tårar, så mycket ångest.
4 mån efter Carola lämnade oss 6 maj, började jag arbeta. Den veckan på sjukhuset och allt före finns för alltid inristat i mitt blödande hjärta. Förfärlig, förfärligt, hur skall det bli, förstår inte, kan inte tro det.

Från dagbok 2005
Torsdag den 13 januari 2005
Min äldsta dotter är inlagd och opererad. Jag ringde gång på gång till sjukhuset är så orolig. Panik.
Hade gått bra tog bort cystor hon har haft sådana problem med, blodblåsor (cystor) stackars min älskade äldsta dotter, vilka problem, så länge som hon gått. Känns bra att det gått bra.
Vilken lättnad så rädd som jag blev.

Onsdag den 19 januari 2005
I dag har jag varit och hämtat min dator som jag fått som gåva från min arbetatsplats.
Träffar många arbetskamrater som frågar hur det är, de är svårt att berätta om den djupa sorgen och saknaden efter min dotter.

Lördag den 29 januari 2005
Vaknade sent mycket sent, somnade inte förrän kl.5 på morgonen och vaknade kring 14. 00.
Så deppig hela dagen, brusar i huvudet, oro i kroppen, jag vill inte känna så här, det tar all vilja och kraft och mening från mig.
Jag kan inte förstå och acceptera det som hänt Carola. Hon måste finnas någonstans men var.
Jag väntar på någon slags kontakt. Hur skall jag kunna göra för att bli starkare?

Lördag den 5 februari 2005
Fortfarande milt ute. Ont i vänster arm är så spänd igen kan inte koppla av så musklerna värker.
Bröt ihop på eftermiddagen hörde en sång, så var det kört. Har så svårt för musik efter Carolas bortgång, så många minnen, enkla saker är så svåra, det finns så mycket i vardagen som påminner om min ,vår, förlust. Vill inte tro att det är sant vill inte tro att det hänt, vill att hon finns där hemma i sitt hus och allt är som förr....
Gud var fanns du när vi behövde dig, var du där, gav du henne styrkan att kämpa!???

Ett sånt lidande, allt hon fick gå igenom, och vi alla med henne, så hjälplösa, så rädda. Och nu behöver jag styrka, att kunna fortsätta att gå vidare, att vara till nytta, att finna en mening med livet, naturligtvis tänker jag på dem jag har kvar, men ångesten finns där rädslan något mera skall hända, hur skall jag kunna skydda dem, hur skall jag kunna klara det???? Jag är ju redan ett vrak både till kropp och själ.
Jag har en duktig och underbar son, liksom en duktig och underbar dotter kvar här, Carola är en underbar och duktig dotter, men hon bor inte kvar här hos oss längre, alla 3 är mina och jag är stolt över dem alla och mina barnbarn, de är ju mitt liv.

Söndag den 13 februari 2005
I natt kl.12.50 ringde min mor och sa att hon var så dålig hade ont i bröstet och armarna.
Jag var vaken, klädde mig med rasande fart ringde min syster och tog bilen åkte till mamma
Jag har nyckel. När jag kom dit ringde jag ambulansen direkt kunde vara hjärtinfarkt.
De skulle sända ambulans de fortaste som gick. Min syster och hennes man kom. Min syster och jag åkte efter ambulansen med min bil till akuten. Vi 2 var kvar hos mamma tills hon blev inlagd på avd, befarad infarkt. Min syster ringde vår andra syster och jag ringde vår bror och berättade.
Det var svårt att komma till akuten igen, så många hemska minnen som jag har från Carolas alla besök där. Bröt ihop. Mitt öde är tydligen att hjälpa andra till sjukhuset för olika problem.
En av mina systrar var och hälsade på mor dagen efter. Det var en hjärtinfarkt, hon mår inte så bra men får medicin och hjälp. Hon blev bra och fick komma hem.

Fredag den 25 februari 2005
Ringde min dotterdotter.
Hämtade henne i skolan kl.12 vi handlade tillsammans, körde henne hem, sedan åkte jag till Carolas Viloplats, skottade bort lite snö, sopade och tände ljus. Hon finns inte där, jag kan inte känna att hon är där. Men jag ber ändå att hon åker med mig hem... Vi tillsammans som så många gånger förr.
Har gråtit mycket denna eftermiddag, jag kan inte förstå, kan inte accepter att hon inte finns här, mina två andra barn kan jag nå med telefon men henne kan jag inte nå, inte på något vis höra eller se.
Hon måste finnas någonstanns men var... jag kan inte ta till mig att det inte skall finnas något efteråt, de måste det göra, hur skall man annars stå ut? De är så tomt efter henne, hur skall jag göra för att få övertygelse, att det finns ett sedan, att vi ses igen. Jag älskar ju min andra barn, en dotter och son lika mycket, dom finns här och resten av familjen men jag är så mycket räddare att något skall hända.....

Onsdag den 30 mars 2005
Är så trött i ögonen och har ett konstigt sug i magen inte hungrig har nog magkatarr igen av all ångest och oro jag känner.

Torsdag den 28 april 2005
Åkte till kyrkogården halv 8 på kvällen tände ljusen hos Carola, bad åter igen att hon skulle följa med hem där skall hon inte vara, hon skall vara hos oss och med oss i vår värld. Men hennes värld, hur ser den ut nu, finns ett paradis.. Jag älskar och saknar henne så.... Så kände jag en stark blomdoft när jag satte mig i bilen, trots att där inga blommor finns och den följde mig hela vägen hem.

TILL DIG CAROLA DÄR DU ÄR.
Du har en alldeles egen stjärna på himlen som bär ditt namn.
Den gav din bror, till din dotter, sin systerdotter, i julklapp. Vi grät båda, en sån fin gåva till din flicka.

30. Gråta har sin tid - text från bok med samma titel

Kaos, tårar vandrar fram och åter, söker, gråter, gråter hela kroppen skriker, det är inte sant, det är omöjligt, går till kykogården dag som natt, sitter där på en filt fattar inte vad där står. Vill inte leva, vill inte vara kvar, varför, varför, jag orkar inte mer, var är hon, varför får jag inte prata med henne, se henne, krama henne, aldrig mer, det går inte att stå ut med, mår så hemskt dåligt, vill bara hoppa, vill inte, förmår inte mer.
Det är en mardröm för det här kan bara inte stämma.

Kära älskade Carola hör av dig, jag vill ha dig här nu. Varför hörde inte gud min bön, varför fick inte du leva, varför just du och nu, de borde vara jag, jag bad ju dej gud att skona henne, hela henne och ta mig, i den ordning som det borde vara, de är så fel, så fel.


Gråta har sin tid
Sorgen gråten behöver tid och tar tid. Att förneka eller fly det svåra gör inte livet lättare. Sorgens smärta eller styrka kan vi inte mäta eller gradera eller jämföra. Bara den sörjande själv vet vad den som hon förlorat betytt för henne. Sorgen är den största ära den döde kan få.
En negativ inställning till sorgen drabbar också andra som sörjer i vår omgivning.

Den bästa hjälp vi kan få i sorgen är hjälpen att sörja.

Vi kan behöva dagar, veckor och månader eller till och med år för att gråta ut vår smärta och förtvivlan. Saknaden gör ont.

Hur lång tid behöver sorgen? Det är bara den sörjande själv som kan svara på det. Någon behöver ett år, en annan tre, fem eller sju år. Många i vår omgivning kan ha svårt att förstå att min eller din sorg behöver lång tid.
Det är en tung tid när vi känner att andra tycker att vi ska ha sörjt färdigt.
Min (din) sorg är min (din) och vi har rätt att ge sorgen den tid den behöver.
Vi är alla olika därför reagerar vi så olika.

Kloka ord tycker jag skrivet av en sjukhuspräst och terapeut. Denna bok har givit mig mycket och hjälpt mig att från början förstå att jag inte är galen och att jag har rätt att sörja på mitt eget sätt. Därför bör man inte uttala sig om det man själv inte upplevt eller kan sätta sig in i och inte förstår fullt ut. Jag tror att ingen sörjande begär det heller, utan det viktigaste är att det finns nån vid min sida och som vågar att bara lyssna.