18. Torsdag morgon 08.23 6 maj 2004 Carola lämnar oss.

Solen gick upp stor och röd torsdag morgon kl 05.00, det var lugnt och fåglarna kvittrade fönstret var öppet och jag berättade för Carola om solen och våren, den första riktiga vårdagen vet inte om hon hörde mig. Jag hoppas det. Jag nynnade sakta en ordlös sång och smekte hennes hår.
Sista gången hon satte (hostade) sig upp torsdag morgon kl. 06.45 och då satte sig hennes syster bakom henne och höll henne i famn och stöttade henne och jag satte mitt huvud mot hennes och torkade bort grå slem som hon hostade upp, jag trodde hon skulle gå ifrån oss då, hennes syster sa då till henne att om hon inte orkade mer så hade hon tillåtelse att gå. Jag ville skrika nej, nej, men vad kunde jag göra, var ju tvungen att ge mitt ja, hon hade ju kämpat så hårt och tåligt hela denna långa tid och jag förstod ju trots allt att hon inte klarade mer. Fick veta efteråt att hon sagt till min äldre dotter att hon var ute och flög men inte visste vart hon skulle kliva av.

Så kom då den stunden, sambon var i korridoren, jag låg i sängen mittemot Carola och tittade på henne, en sköterska satt bredvid mig, hennes syster satt i en fåtölj bredvid Carola och höll hennes arm, så plötsligt såg jag Carola slå upp ögonen och stirra rakt på mig och jag vinkade och sa ”Hej Carola, det är mamma”, jag trodde hon vaknade upp men just då hörde jag henne dra sitt sista andetag. Jag ropade, åh nej, åh nej och rusade fram till henne, hennes syster vaknade och vi ropade på sambon, hon tog bara ett andetag till, sedan var allt över, hon lämnade oss, det blev så tyst, så fruktansvärt tomt. Ljuset i henne kropp och ögon slocknade och läpparna blev vita. Hon lämnade oss.

Sambon slöt hennes ögon, hon var inte kvar längre. Det kändes så tydligt att hon inte var där.
Jag ville ändå inte tro att det hände. Jag rasade ihop fullkomligt, gick in i en annan värld, stängde dörren innifrån, från övriga världen, bara hon och jag blev kvar där nu, gick in i min bubbla.

Som jag vandrat fram och åter denna natt och den ångesattack jag fick kvällen före då jag inte kunde andas, där fanns en sköterska och Carolas vän då och hjälpte mej det var förfärligt allt. Sköterskan satt där med oss den sista timman när Carola gav upp.Carolas vän hade åkt hem till sin familj kvällen före.