496. Fredag

Minus 6-7 gr här ikväll. Fredag igen och helg man kan tro att det inte är någon skillnad på vardagar och helger för den som är ledig permanen från jobb men faktum är att det märks allt blir tystare och lugnare och det är tristare.
Nu i höst har jag då och då fått för mig att jag skall städa lådor och kasta allt ovesäntligt och skräp man samlar på sig det är ju bra men man är ändå för försiktig. Fast jag har ju tid och kan ta en omgång sedan när jag får lusten.
Idag har jag faktiskt städat skafferiet och kastat de med utgående datum och sånt man aldrig använder, så mycket onödigt som man köper utifall att. Samlar på sig Beskrivningar på saker som man kastat för länge sedan och garantier som gått ut för åratal.
Jag gör det inte för att julen närmar sig utan för att jag känner jag vill och kan just då.
Julen ja den ser jag inte fram mot, det finns för mycket svåra minnen från min dotters sista jul med oss, det rör upp tankar och gör ont. Jag som alltid tyckt det var roligt förr. Men fortfarande tycker jag om alla ljus men kan plocka fram och sätta i fönster osv. Byta till julgardiner för det blir så varmt och ombonat i vintermörkret.
Ett nytt år närmar sig snabbt och jag hoppas på ett lugnt och bra år för oss alla.
På samma gång känns det så oändligt länge sedan jag miste min dotter men ändå så nära, så mycket som dyker upp av minnen under de här åren, de kommer det som jag trodde jag glömt men det finns så mycket som jag trängt undan. Sånt jag inte har bearbetat trots de år som gått. Hon känns så nära men så långt ifrån allt på samma gång. Det gör ont det smärtar och jag faller i tårar vet inte vad jag skall göra av med mig när allt det svåra dyker upp. Varje dag finns hon där i mina tankar. Sover oroligt, vaknar ofta och är trött mesta tiden.

Så klart tänker jag lika mycket på mina barn och barnbarn jag har kvar här, skillnaden är att dem kan jag ju ringa till, träffa och se. Min kärlek finns för dem alla. Jag vill mest av allt ha dem alla kvar här men så blev det inte. Att åren gått gör inte min saknad mindre och det gör inte mindre ont. 

 

Min dotters stol står för alltid tom för oss som är kvar.

Men en dag ses vi min älskade dotter, en dag långt fram i framtiden träffas vi alla, då vår tid är fullbordad här.

Men tills dess lyser din stjärna där uppe, för oss här, det vet jag.

Aldrig glömmer jag dig, för du är med mig i allt.