668. Sommaren är kort

Ja, sommaren går mot sitt slut. Augusti är den sista sommar månaden.
Augusti är min äldsta dotters födelsemånad. Men hon bor för långt bort för att jag skall kunna åka till henne och gratta. Nä, det är inte jämna år men ändå. 80 mil är för långt. Dessutom klarar jag inte
av så jobbiga resor numera. Allmän tillståndet är väl inte i topp. Men jag mår rätt bra när det gäller min KOL. Det är kroppen i övrigt som har lite konstigheter för sig. Det är lite svårt att göra sånt som jag skulle vilja göra orken finns inte. Det är inte kul och det är svårt att acceptera att det är så här.

Barn och barnbarn och även barnbarnsbarnen mår bra och de är viktigast.
Min mor är frisk om än kroppsligt svag så är hon klar i huvudet och nu om några veckor fyller hon 95 år. Lite märkligt att tänka sig att hon är friskare än jag om än inte kroppen hennes är så stark.

Ja, jag gör det jag kan. De bra dagarna gör jag så mycket som möjligt, passar på när det går bra. Visst blir jag trött och slut, men jag kan ju ta en vilopaus när det behövs.

Träffar den av mina barn som bor här i närheten och så klart barnbarnen, de små och så det lilla minsta barnbarnsbarnet. Vårt lilla mirakel som överlevde födseln trots läkaren felaktiga beslut.
Än så länge märks inget av syrebristen, hon är 6 månader nu, märks inget när det gäller utvecklingen, hennes arm har blivit bättre hon kan få upp den till huvudet men har fortfarande inte full kontroll. Men hon är en väldigt glad och sprattlande baby, som jollrar hela tiden.

Och så har jag denna eviga saknad och djupt deppiga fall. Saknade efter mitt mellan barn, min dotter, de kommer som flodvågor, oftast på kvällen då tankarna löper fritt.

Jag önskar det vore annorlunda, jag önskar hon funnits här med oss, jag önskar hon fick se sitt eget barn som vuxen och sitt lilla vackra barnbarn.
Man vad tjänar det till egentligen att önska, det kommer ju ändå aldrig att bli så. Det gör ont, det gör förfärligt ont.
Jo visst, det har gått 12 år, ofattbara år, men smärtan, saknade är inte mindre.

Livet är tufft. Men det är bara att fortsätta leva det liv som blev, glädjas åt det som jag fått, för det är också en lycka, att få se och uppleva att min egen familj växer. Nya små barn som för släkten vidare, vart vet ingen men förhoppningsvis, blir framtiden ljus för dem alla och framgångsrik. Naturligtvis önskar jag dem alla allt gott. Jag älskar dem av hela mitt hjärta.

 Det yngst barnbarnsbarnet tittar på mig när jag fotar, 6 månader är hon och så söt. Sonden i näsan som hon haft sedan födseln, är utbytt mot en knapp på magen, hon får sin välling direkt genom den in i magen. Hon tar inte flaskan, har aldrig gjort. Tycker inte särskilt bra om barnmat men smakar på den ibland.

Det lite större barnbarnsbarnet, är 9 månader och här borstar hon tänderna och Emil, katten, håller henne sällskap. En tjej som gärna vill börja gå själv nu men får allt lov hålla i handen ännu. Hon är också en glad och nöjd och söt baby.