144. Rädslan min följeslagare numera

Söndag den 16 november 2008

Klockan är före 9 på kvällen ringer min äldsta dotter får inget svar, tänker hon är ute tillfälligt.
Ringer igen flera ggr till inget svar.
Ringer igen kl, tio över nio men inget svar. Blir så nervös så tårarna rinner. Jag vet hon är ensam hemma.
Ringer min dotterdotter hon sitter i skolan och pluggar 10 mil ifrån vet inte vad mamma är. Så ringer jag min dotterson han säger han skall också ringa ett par ggr och om hon inte svarar åker han dit.
Jag ringde de mobil nr jag hade men de var gamla och jag har inte fått det nya så jag kunde inte ringa men jag provade på de jag hade men det var fel.

Min dotter ringde strax efter halv 10 min dotterson fick inte heller nåt svar så han hade åkt hem till henne, hon berättade att hon hade bäddat över telefon när hon bäddade sängen och inte märkt det vid 12 på förmiddan.
Nu har jag det nya mobilnr.
Tack och lov, gud så rädd jag blir. Jag målar upp senarier i mitt huvud att nåt hemskt hänt.Det är min person idag.

Skönt dotterson åkte dit han är så bra den pojken.
Jag grät och skällde på min dotter för att hon inte sett efter var hon har telefon och gett mig det nya mobilnr. Jag tror hon blev bestört över min reaktion trodde nog inte jag skulle reagera som jag gjorde, hon förstår nog nu att jag är rädd att nåt händer henne och de andra jag har kvar.
Vi ringer ju alltid varandra varje helg. Den tiden på kvällen är hon aldrig borta.Vi bor långt från varandra hon bor långt söderut och jag norrut så vi kan inte träffas inte så ofta som jag skulle vilja.