28. Att leva i en mardröm

Tiden efter allt, är den verklig? Nej, den är så fylld med smärta,ångest och saknad.
Inget fungerar som förr. Det är galenskap, fullkomlig kaos.
Rädslan att gå utanför dörren. Att inte kunna skriva sitt namn ens, för händerna darrar okontrollerat.
Att tappa kontrollen fullkomligt. Apatisk. Inte förstå meningen med detta meningslösa.
All energi går åt att orka existera, att inte våga köra annat än invanda sträckor och då vara över 100% procent skärpt för att inte tappa kontrollen över känslorna. Tröttheten, den eviga tröttheten, att hålla masken i vissa sällskap eller situationer, att känna ensamheten i sin sorg, den är ju så personlig.

Att hålla huvudet ovanför vattenytan, fast man bara vill sjunka ner och få glömma allt. Ibland önskar man att man skall drabbas av minnesförlust från allt som gör så ont, för man vill inte att denna mardröm skall vara sann.
Att få vakna och allt är som det skall vara, en hel familj med alla mina barn kvar här. Det är den enda önskan man har.

Men trots att jag är medveten om det som hänt måste jag låssas att det är som förr, fly från verkligheten en stund för att stå ut.
Ingenting är enkelt längre, så mycket sår och så sårbar man är.
Vem mer än de som själva mist sitt barn, som jag själv, kan förstå.
Ingen kan föreställa sig detta, det kunde inte jag heller, även om jag kunde tänka hur klarar de att mista sitt barn, hur överlever man. Det går bara inte men har nu blivit min verklighet också. Jag vet inte, vet bara att jag överlevt de här åren.

Visst ändrar sorgen karaktär men det gör fortfarande lika ont och det tar lång tid, mycket lång tid dit, för mig flera år och pågår fortfarande, saknaden finns alltid närvarande. Det är min tid som gäller.
Jag kämpar hårt, det tar kraft, det är min ensamma kamp, den ger bestående men, kroppsligt och mentalt.

Förståelse efter en tid, tja, en del förstår inte allts, borde tiga istället för att komma med kommentarer, men har man inte upplevt detta kan man inte förstå, det vet jag också. Men det kommer nya vänner in i ens liv. Jag måste välja bort det som tar energi från mig, tills jag orkar igen.

En helt ny framtid, inte alls som den borde vara, för ett av mina barn kommer alltid att saknas här på jorden.
Det tog närmare ett år efter, innan jag började skriva dagbok. Jag sökte på Internet efter allt om sorg, om att förlora barn. Så hittade jag personer som förlorat barn, så hittade jag sidor som FEBE, VSFB och Vimil. Så fick jag så småningom, efter över ett och ett halvt år kontakter med personer som jag kunde ”prata” med via detta forum. De visste vad det handlade om.
Det är en kamp för ett annat liv varje dag, att inte förstå varför, att ständigt känna detta som är så overkligt, så orimligt, som gör så ont.