665. Mitt första och andra barnbarnsbarn

Så charmiga små töser.Tänk så tiden går. Inte konstigt man har en massa krämpor. Älskar mina båda (2) små barnbarnsbarn och de får mig att le när jag ser på dem. Små solar.

 Lilla Signe snart 5 månader 

Åh lilla Emelia snart 2 månader

Vem kan motstå nåt så vackert som de här 2 små sötnosarna. Och jag har äran att få vara deras gammelfarmor och gammelmormor. Själv säger jag farmorsmor och mormorsmor.

664. Påsk igen

En jobbig vecka har det varit, på grund av min rygg som jag fick sån värk i och gjort så ont att jag knappt kunde kliva ur sängen, och jag förstår inte varför det blivit så här. Jo, jag har Atros lite här o där men jag har aldrig haft så mycket besvär som nu några veckor. Har röntgat både halsrygg och rygg för ett tag sedan.
Tur att jag går hos en sjukgymnast och får massage varje vecka, det lindrar.
Vädret ja, det har varit växlande, ömsom en solglimt, och rätt var det är så snöar det en stund. Inget allvarligt, utan ganska normalt här, denna årstid. Jodå, det är varmgrader, så snön håller på att tina bort.
Vi har inte haft särskilt mycket snö denna vinter och det är ju en fördel.

Så nu är det bara att vänta, på den riktiga våren, när träden börjar få små musöron som vi kallar det för löven håller på att visa sig och skiftar lite i grönt och tulpaner och andra tidiga blommor kommit upp och står i knopp.
Jag gillar inte vinter och den här har varit mer än jobbig, i synnerhet tiden efter jul, av flera olika anledningar.

Så nu önskar jag er en trevlig och lugn påskhelg alla.

 Ta det försiktigt så inte detta händer, haha

 Önskar er en Trevlig Påsk

663. Nära bli ännu en katastrof

Så var det då ett nytt År, 2016 började inte så bra. Dagen efter nya året i januare alltså, så blev jag så fruktansvärt förkyld. Till slut måste jag uppsöka läkare. Är inte så bra att bli förkyld när man har KOL, och det är lätt att man får en försämring. Det enda alternativet jag hade, var att ligga till sängs och be sonen handla maten. Jag fick tid, inte hos läkaren, utan en så kallad kolsköterska. Fick blåsa i en PEF för att kolla lungkapasiteten, den visade noll, nålen rörde sig inte ens. Sänkan var hög och läkaren, som tittade in som hastigast, för att lyssna på lungorna, sa bara, hon (jag) skall få göra en inhalation och så få en nässpray!? Sen försvann han. Jaha! Iväg till ett annat rum och göra inhalation, av en medicin, minns inte namnet. Får hämta nässprayen på apoteket själv, förstås, Det är 1 år och 7 månader sedan de gjordes en spirometri kontroll, så jag frågade sköterskan, när får jag en kallelse, jag väntar på en från er nu. Jaha, säger hon, vill du ha en sån också!? Jag svarar självklart, jag har väl rätt att få en minst en gång om året. Jamen, säger hon, då får du vänta några månader, för vi har kö!!

Vadå kö? Jag blir oerhört irriterad och säger, finns det ingen annan hälsocentral, som har spirometri, nä, bara xxx och så nämner hon ett namn, då måste jag åka flera mil. Jag säger det är nog dags att byta hälsovårds central.

Men sa, nu fordrar jag att få en kallelse härifrån, så får jag fundera på bytet av vårdcentral. Jag kan bara säga att, denna hälsovårdscentral har ett enormt dåligt rykte numera, och det blir bara värre.

Nåväl, jag fick en kallelse nu till 17 mars, så vi får se var i nivån jag befinner mig nu i min KOL, om jag är på samma, som när jag fick diagnosen år 2012, då nivå 3 av 4.

Det har tagit väldigt lång tid, att få tillbaka orken så pass, att jag kunnat plocka ner julen, lite i taget.

Tyvärr orkar jag inte vara barnvakt till mina mindre barnbarn just nu, men hoppas det blir bättre när våren och sommaren anländer. Denna vinter har verkligen varit jobbig.

Den 26 januari var det dags för födelsedagar, min son och 2 av de äldre barnbarnen fyller år samma dag.

Den 29 januari fyller näst yngsta barnbarnet år. Och kan man tänka sig då blev jag mormorsmor

samma dag. 

Det höll på att gå alldeles galet, mitt barnbarn ringde en timma efter förlossningen, klockan var 02.02 på natten den 29:e, berättade att de fått en flicka men att varken hon eller barnet mådde bra.

Barnet hade fått syrebrist vid födseln de hade formligen slitit ut barnet med sugklocka, så hon var själv söndersliten och skulle opereras. Blodförlusten var stor. 

Barnet andades inte, hade ingen puls när det föddes pg av att läkaren vägrat göra akutsnitt, barnet var stort vägde 4360 gr. Några timmar senare får jag veta att barnet skulle åka flyg ambulans direkt till ett större sjukhus, Universitets sjukhuset, för att sövas och kylas ned, för att försöka minska eventuella skador hon kunde fått av syrebristen. Senare fick båda föräldrarna åka ambulans till samma sjukhus som ligger 25 mil härifrån vårt sjukhus.

Vilken vånda, vilken oro och ångest, föräldrarna fick genomgå och så mitt barnbarn (mamman) som inte kunde varken gå eller sitta, på grund av sina egna skador.

Läkarna på det nya sjukhuset, var förfärade av vad de fick se, och vad de gjort, ett grovt tjänstefel av förlossningsläkaren var ett faktum, det skall anmälas. Det gör så ont i mig för jag förstår vilken smärta hon fått utstå och barnet och allt detta fick även pappan se.

Vilka skador den lilla babyflickan fått kunde de inte avgöra förrän de väckte henne efter några dagar senare och de måste ju ta det sakta. De gjordes en magnetröntgen och de kunde inte se några skador på den. Sedan återstår det ju att hoppas att de inte kommer att visa sig senare när hon blir äldre.

De kom tillbaka till barnsjukhuset här hemma igen, Blev kvar där i ytterligare 3 veckor innan de började få åka hem o ut på permis, nu får de vistas hemma men åka in med jämna mellanrum på babygym för att nyckelbenet i ena armen var brutet och så är det problem med matning, hon äter dåligt och sondmatas fortfarande. Men hon är klar i blicken och så vacker. 

Man kan undra varför mitt barnbarn som redan mist båda sina föräldrar i unga år måste bli drabbad av detta också. Hon har en underbar man som är med hela tiden och som är ett stort stöd.

Så klart känner jag av deras förtvivlan och jag själv mår ju också väldigt dåligt av allt som händer.

Som förälder vet man ju vad det handlar om och så rädd man är och hjälplös. Vi hoppas och tror ju ändå att allt gick bra och fortsätter så.

29 januari flygambulans till Umeå

Första barnbarnsbarnets dopdag

Den 5 mars döptes mitt första barnbarnsbarn. Hon är född 30 oktober 2015, så det är bara 3 månader mellan dessa 2 underbara små baby flickor. Jag kunde tyvärr inte var med, resan är allt för lång och jag klarar inte den. Den lilla flickan, har blivit 4 månader drygt och är en nyfiken och duktig liten tjej. Jag fick tack vare att det finns webbkamera vara med live när de hade mat och kaffe efter dopet. Jag fick i alla fall, både höra och se henne och prata med dem. Det blev jag oerhört glad över.