27. Bunden i ett känslomässigt fängelse av smärta

Tiden efter tacklade jag av ytterligare, en grå skugga av mig själv, med hjärta, hjärna och kropp så fylld av smärta och en vilsenhet så stor en enda mardröm. Jag fick muskelinflammation överallt. Ville inte tro det som hänt, vandrade dag och natt fram och åter här hemma, sov inte stod natt efter natt och tittade upp mot himlen mot stjärnorna, är det där hon är. Är det den stjärnan som lyser så starkt, är det hon. Jag orkade ingenting kände ingen hunger alls. Så ont som det gör går inte i ord beskriva. Måste uppsöka läkare få hjälp för svimningsanfallen jag fick. Läkaren var en kvinna och hon var mycket förstående, jag fick en kurator att gå till. Hos henne kunde jag berätta, gång på gång hur jag mådde och hur jag våndades för min dotterdotter också. Där gick jag nästan 2 år.

Fick veta att min dotterdotter var orolig för mig och min hälsa vi hade nära kontakt med varandra. Hon tog hand om mig, jag var med henne så mycket som möjligt.

Jag åkte till kyrkogården praktiskt taget varje dag, där satt jag i timmar stirrade, läste vad som stod på stenen men fattade ändå inte vad där stor. Dit åkte jag också mitt i natten och sent på kvällarna i alla väder. Har ingen rädsla för mörkret, eller tystnaden där, är inte rädd för döden längre. Men det ordet säger jag aldrig, kan bara inte. Stängde av allt. Där finns ju bara andras nära och kära. Och sörjande människor som besökte dem.

Efter några månader när jag gått hos läkaren för täta kontroller av blodtryck osv, sa läkaren, jag trodde ett tag att du inte skulle klara det här. Men för min dotterdotter och mina barn och barnbarn måste jag ju kämpa de är ju det bästa och käraste jag har.

Jag är bunden i ett känslomässigt fängelse av sorg , smärta, hemska minnen, tankar på hur kände min dotter och var finns hon. Varför.
Allt spelas upp i mitt huvud dagarna i ända, varje dag och natt. Instängd i detta sjukrum under flera år.

Kyrkan skickade en person till mig som även hon förlorat ett barn. Hon blev ett stort stöd och vi har fortsatt vår kontakt privat.

När jag blev sjukskriven för mina medicinska och framförallt min dotter när hon var sjuk fick jag detta mail från en person på personal på mitt arbete.

De på min arbetsplats kontaktade mig efter allt hänt och bjöd ut mig och mina närmaste arb.kamr. så vi skulle träffas mera privat innan jag kom tillbaka. Jag accepterade och bad dem inte säga något utan bara ge mig en kram när vi träffades och det fungerade.
Fyra månader efter började jag arbeta 25% och sedan 50% mitt eget val.

Så många kom och gav mig en kram när jag återvände till jobbet men fanns även de somvände sig bort. Visste troligen inte hur de skulle bete sig och en del kände inte till vad som hänt. En del kom in på mitt rum och undrade hur jag mådde. Det var svårt men gick bra ändå.

Så fick jag förfrågan om jag kunde tänka mig att ta Avgångspension eftersom de skulle dra in personal, det hade hänt många gånger förr med indragningar och även senare men jag har aldrig fått den frågan förr och jag var ett par år över 60 medan andra inte ens fyllt 60.
Jag accepterade.
De fyra månader jag arbetade var både bra och jobbigt, varje dag jag kom innanför dörren hemma brast allt. Men jag har fina arbetskamrater och jag har en hel del av dem kvar ännu.Vi håller kontakten.