79. Älskade dotter

Make a Smilebox photobook

78. Reaktion

Härom veckan träffade jag en person som bor i samma hus. Vi är inte bekanta, hejar bara.
Personen frågade mig om hon störde eftersom personen brukar ha tv.n på sent på nätterna.
Nej, inte alls, svarar jag, hörs inget och jag har själv tv.n på hela nätterna sedan jag förlorade min
dotter men med ljudet nedskruvat, en slags trygghet från tystnaden.
Reaktion, oh, har du det. Sedan började det. Personen började berätta om en av döttrarna som hade sånt problem med sitt knä och inte får hjälp att bli bra och så får jag lyssna på hela historien från början till slut.
Förstår inte hur folk tänker. Min dotter fick en sjukdom som de inte kunde bota och hon lämnade oss. Betyder det att nu när hon inte finns här längre så existerar hon inte och att ett knä el dyligt är värre.
Jag skulle önska av hela mitt hjärta att det varit det som min dotter hade, inte cancer. Många som liksom jag upplevt denna jävulska sjukdom vet hur plågsam den är för den som får den och anhöriga att se, helt hjälplösa.
Ännu flera som mist sitt barn genom andra händelser vet hur det känns.
Hur skall man någonsin kunna förstå.
Tyvärr händer det då och då att jag får sådana möten och reaktioner. Jag säger inget mer för vad tjänar det till, det är ju så synd om dem. Grrrr.
Lär mer och mer, bäst att tiga, att prata med dem som vet hur det känns att förlora en nära är de som ger något tillbaka.
På med masken bara, och undvika dem som bara tänker på sitt eget. Jag behöver inte de som tar min energi. Utan sympati är jag inte men då i en annan situation.