657. Sommar ja men inte som förväntad

Jag hoppades ju att det skulle bli en varm och solig sommar. Men så blev det inte. Solen har tittat fram, men inte varje dag och inte med mycket värme heller. Det är omkring 15-20 + gr varmt varje dag utom en enda vecka i början av juli om jag minns rätt, då var det faktiskt några dagar som det var mellan 25-30 +. Men sedan var det slut på den värmen. Regnat har de gjort, en hel del, en liten skur varje dag nästan. Just nu denna vecka, när vi är på väg in i augusti så är det växlande väder, om än solen tittar fram någon timma då och då så är det väldigt hög luftfuktighet och det är inte bra för oss flesta som har astma och sjukdomen Kol. Jag har båda. Astma sedan födseln och Kol diagnos för snart 3 år sedan, började nog känna av året innan men sommaren 2012 förstod jag det inte var normalt med min andning som jag då trodde berodde på min astma. Den dagen jag fick diagnosen att jag hade kol, nivå 3, slutade jag röka tvärt från ena dagen till andra och har inte rökt en enda cigarett sedan dess, har ingen lust heller att prova för jag vet att det aldrig skulle gå och jag plågas ju inte speciellt av att avstå, längtar inte ens efter en cigarett även om jag kan känna ett sug ibland så går det snabbt över. Men jag vet att det finns flera som har Kol och är sämre än jag och ändå kan ta ett bloss.
Jag mår relativt bra mot många andra som är i nivå 3, för det största problemet är konstigt nog medicinerna som ger så mycket biverkningar och har man då andra mediciner sedan förut som ex. för blodtryck och sköldkörtel så sammantaget måste de ju bli en förstärkning av biverkan kan jag tänka mig. De är vad jag tror.
Men som sagt det är denna ständiga trötthet och de svullna under benen mot kvällen och kroppen som värker och att inte kunna göra allt man vill, inte lyfta tunga saker, ja inte lyfta alls. Men jag har mina bra dagar och då ger jag allt, gör så mycket jag bara kan. Resultat=nöjd med mig själv. Men sedan rasar energin och jag sover och sover flera dar helt utmattad. Det är ingen sjukdom som syns utanpå så många förstår inte hur jobbigt det kan vara att inte få i sig tillräckligt syre vid ansträngningar och dålig luft.
Jag är med i en grupp där vi alla har Kol i olika stadier och de är fantastisk bra att de finns och vi kan prata fritt om hur vi mår och jämföra våra mediciner och biverkningar och kunna ge varandra bra råd, råd fån personer som vet vad det handlar om och hur det känns. Inte många läkare förstår sig på det här och ger inte mycket hjälp eller information. Den är dödlig, visst vi dör alla men som jag erfarit en del alldeles för tidigt men det är så olika på hur vi reagerar på mediciner och mående fast vi är på samma nivå. Man kan klara sig rätt bra i många år och med hjälpmedel som rullator eller rullstol. Jag behöver inget av det. Tar min bil och åker och handlar själv, vill klara allt själv.
Tittar just nu ut genom mitt fönster ser att det blåser och himlen har blivit grå och regn är på väg igen. Suck, ja, jag behöver inte gå ut idag har redan handlat. Handlar och allt annat gör jag själv och hoppas kunna göra det många år ännu.
I övrigt tja, man träffar familjen, mor, pratar med syskon, ringer barnbarn och så är det födelsedagar och morsdagar.
Och så skall jag bli farmorsmor i oktober, 5:e generation, blev så otroligt glad när min dotterson ringde och berättade. Det tråkiga är att det bor över 70 mil ifrån där jag bor och mot norska gränsen så det blir tvärs över landet men lite mer söderöver.
Stenen på min dotters viloplats är hämtat för att ingravera hennes sambos namn och den kommer inte på plats förrän i augusti nån gång. Det känns väldigt konstigt och känslosamt och förvirrande allt.
Deras dotter har nu inte kvar någon av sina föräldrar. 10 år 2014 efter min dotter gick bort så lämnar även hennes far jordelivet så det blir snart 1 år i oktober sedan det hände. Hur skall man kunna förstå. Och varför skulle hon som enda dotter till dem förlora båda. Hon är en vuxen kvinna nu och är förlovad men ändå det gäller att vara stark när man mister sina nära kära så tidigt i livet, både hennes liv och deras liv. Jo jag finns men det är ju ändå föräldrarna som är de viktigaste, den fasta punkten.

Carola Westin 1963-2004 och Christer Wisén 1955-2014

Carola till höger och Christer till vänster. Där finns ingen sten där just nu, bara den lilla gran jag planterade bakom stenen 2005, den blir inte större än så men passar in.

Nu är de på samma plats, men inte de själva deras själ, det är jag övertygad om, den finns där i livet efter. 

Jag sätter mina egna gjorda fjärilar i granen för de är så vackert med fjärilar. Fjärilarna tål vind och vatten fast solen bleker färgen lite men den går att förbättra. Ser på andras platser att de också sätter fjärilar hos sina barn nu och kära. Så bra och vackert att vi kan göra det, förstår inte varför det behöver vara så stelt och tomt på en kyrkogård, som tur är förändras tiderna, inte alla kyrkogårdar kanske tillåter att man pyntar lite men de kanske måste ändra sig de med, det måste ju skötas också av någon anhörig, finns ingen sån eller de missköter graven så skall kyrkan ha rätt att ta bort saker när en viss tid har gått. Det är så vackert där på kyrkogården alla dessa blommor som finns och som lyser så vackert och alla dessa människor som kommer och går för att se till sina anhörigas viloplats.

Min far som gick bort 1997 ligger på en annan kyrkogård (mor lever blir 94 i aug) den ligger unjefär på samma avstånd som min dotters plats men åt andra hållet. Där har vi syskon gjort så att vi har ett år var då vi sköter graven så den ser prydlig och fin ut. 

Livet måste ju levas vidare hur kämpigt det än är att mista och hur jobbigt det än är att själv bli äldre och bli sjuk. En sjukdom som inte syns men som en del tycker du får skylla dig själv. Jo visst men jag visste inte att man kunde få den här sjukdommen och dessutom kommer antalet drabbade att öka genom åren delvis på grund  av okunskapen och tanken de där det drabbar inte mej. Känns det igen? Jo visst är det så men vem som helst kan drabbas av vad som helst. Det är Livets hårda skola.

Här står vi från vänster, en mor (jag), en bror (min son) och en dotter (min dotterdotter) vid graven den dagen Carola lämnade oss för 11 år sedan 6 maj 2015.

Dessa kort har min dotterdotter lagt ut på sina föräldrar de är några år sedan korten togs men de var båda så vackra.

Jag själv juli 2015 tittar ut genom köksfönstret