152. Förstår inte mig själv

Jag förstår inte, det är den 4:e julen utan min dotter. Fortfarande väntar jag på det där samtalet från dig då du säger: -Hej mamma, vilken tid skall vi komma på julafton? Och då skall jag veta att det här aldrig hänt.
Jag har så svårt komma igång och göra det som måste göras, jag kan inte planera som jag gjorde förr, alla nerver är i dallring.
Borde det inte gå lite bättre nu efter de här åren som gått, men det känns inte så.
Din syster ringer och din bror, men ditt samtal får jag aldrig höra igen. Din dotter kommer hit som förut och jag är glad för henne men sorgsen för hennes förlust också, hon saknar ju jularna med dig och det ni gjorde tillsammans.
Jag kan inte förlika mig med det här.

Om ändå denna jul vore över, jag vet att den kommer och går som alla andra jular men det är inte densamma som förr.
I mitt huvud dyker ständigt upp bilden av dig, de sista timmarna av ditt liv här hos oss och det ögonblick då du lämnade oss, förkrossade och oförstående, för det skulle inte hända nu, du har så mycket kvar här med oss att uppleva. Vi tillsammans alla.
VART tog du vägen?

Oändlig kärlek sänder jag dig genom rymden och sfärer till dig till den plats där du finns nu. I ljuset bland himlens stjärnor.