517. Så här var det, Del 1

Jag surfade omkring lite på nätet för unjefär drygt 1 år sedan och av en slump hittade jag en sida om en plats som hette Gulsele. Det är en plats som jag känner till för jag har bott där några år. Jag fick kontakt med personen som skapat sidan. När han fick höra att jag var en av anläggarbarnen som bott där under den tiden då kraftverket byggdes undrade han om jag ville berätta lite om hur det var för oss som barn då. Så jag gjorde det.

Sedan skriver han till mig.
Hej Birgitta!
Tack för mer innehåll till din text och dina bilder, du är en guldklimp!
Tack för ännu en respons, härligt med utbyte!

Personen skrev också detta.
Var även in på din blogg, får beklaga sorgen efter din förlorade dotter!
" Det gör ont när knoppar brister!" Jag kan känna hur saknaden skriker och hur du längtar efter det omöjliga, att vara människa är inte alldeles lätt. Vi lever ju här bara en kort tid för att växa, utvecklas och blomma för
att sedan strax vissna ner och dö. Det frö som då är sått är fröet för evigheten. Där har jag mitt hopp och min förankring (fick en tro av far och mor som håller att leva och dö med).

Jag besvarade hans email
Email från mig
Skall försöka leta i " hjärnarkivet" och skriva ner det jag kan komma ihåg det är ju också min släkt och mina barn och barnbarns släkthistoria.

Så här börjar börjar min historia
När jag var kring 5 år gammal började pappa ett nytt jobb som innebar utbyggnad av svenska älvar för elkraften i vårt land. Vi flyttade omkring mycket, det började i Kilforsen där vi bodde i nära 5 år och jag började skolan där.

Vi bodde även i Forsmon ett tag. Så blev det då Gulsele men första anhalten blev Lillsele innan de byggt upp anläggarlängorna, och sedan vägbygget i Storlien nåt år, vägen över till norska gränsen byggdes. Vi själva
bodde i Ånn då. omkr.57-58, sedan bar det iväg till Värmland Höljes kraftverksbygge några år, därefter Sollefteå och så slutligen hamnade vi här i Sundsvallstrakten -63.

Efter några år på platserna så splittrades anläggarna och åkte vidare till andra platser på olika ställen så någon kontakt var det svårt att hålla, några blev det som man kanske sammanstrålade med på ett annat bygge.
Det blev ganska naturligt för oss att bo några år och sedan flytta igen. Självklart var det rätt slitsamt för mor o far att packa ned och packa upp så ofta. Men jag hörde aldrig dem klaga och många vänner fick de och en hel del flyttade för gott runt dessa trakter. Men var mina klasskamrater finns vet jag inte idag. Vi fick ju dessutom byta skola rätt ofta men det gick också utan problem vad jag kan komma ihåg idag.

Här slutar jag min berättelse för ikväll klockan börjar bli sent så det är dags krypa ner i sängen. Forsätter en annan dag. Natti, ta vara på er och era nära.

PS. Så här ser Gulselesidan ut på nätet ta en titt på den röda texten.