104. Två världar

Kan man leva i två världar. Det liv jag ville ha men inte fick. Det liv som blev och som är både en mardrömsvärld och den vi kallar verklig. Varför, jo, saknade efter min dotter och förståndet som inte vill tro, att hon inte är här mera. Den gör mig så illa.
Det liv som nu är verligt, om det nu är verkligt, den ger mig trots allt mycket glädje över det jag har, de barn som finns här med mig och de barnbarn jag är välsignad med. De finns runt mig varje dag i mina tankar alla dem jag älskar så.
Carola finns också runt mig inom mig men inte synlig, jo, jag kan se henne i mitt inre och jag kan höra henne i mitt inre.
Tiden bara går och går och ändå mår jag inte mycket bättre, annorlunda ja,jag kan skratta, jag kan skämta, jag kan känna men under allt detta finns inte den äkta djupa glädjen som fanns förr. Jag vill känna den igen. Det känns inte som jag längre. Ett skal som visar en mask utåt och en annan när jag är för mig själv.

Det finns en mening med allt sägs det, men jag har inte hört vari den meningen består. Är det i livet efter detta vi får veta.
Visst är det så att vissa dagar är väldigt mörka och andra är rätt drägliga. Men de tär de dåliga dagarna. Visst är det så också att det inte syns utanpå hur man mår inuti. Men kämpar gör jag varje dag för att komma till någon slags ro i själen.
Jag vill se mitt yngsta barnbarn bli stor, hon är 6 mån nu. Jag avgudar alla mina barnbarn liksom mina tre barn, de två jag ser och hon som jag inte kan se här hos oss.
Att överleva sitt sina barn är nog det värsta som kan hända. Min mor har överlevt två av sina barnbarn. Min far slapp uppleva det men han är 10 år äldre än mor och hon är nu ett år äldre än han var när han gick bort 86 år gammal. Jag saknar honom mycket. En snäll man, familjen betydde väldigt mycket för honom.