339. Hon och jag

Innan behandlig skulle Carola alltid ta blodprover först och då skulle vi till labb. Det var långa korridorer dit och jag ville vi skulle ta en rullstol så hon slapp gå men det var bara en gång jag fick gör så då var hon så svag men när vi kom till hissen efteråt och skulle upp till behandling ville hon inte åka rullstolen längre. Så vi lämnade rullstolen vid hissen.
Nästa gång vi använde rullstol var efter jul och före nyår då var hon väldigt dålig. Jag ringde avd och de reserverade en rullstol för hon ville absolut inte ta ambulans utan vill åka med mig så jag körde ända fram till
hissdörren i sjukhusgaraget och hon fick vänta några min. i min bil medan jag hämtade rullstolen och sedan in i hissen och upp till avd, där blev hon inlagd. Den gången höll vi på förlora henne hon hade vatten i lungorna igen.  Vi två var tillsammans på sjukh.denna nyårsafton som skulle bli de sista julhelgerna men det visste vi inte då.

Maj 2004 Sista ggn hon hade då åkt ambulans jag körde efter med min bil, en lördag var det, hon blev inlagd på måndag blev hon röntgad och då fick hon ligga i sin säng, jag var med hela tiden utom när de röntgade henne och det fick hon göra liggande i sängen för hon hade ingen ork med annat, vatten i lungorna igen som tömdes dagen efter, på 2:a dagen efter det, torsdag morgon förlorade jag henne för alltid. Men hon slapp i alla fall kvävas av vattnet i lungorna. Det är ju fullkomligt omöjligt att glömma nåt sånt här.

En av dessa gånger sa hon till mig att det kändes fel för det skulle inte vara så att jag skulle köra henne i rullstol utan hon skulle ta hand om mig och så borde det ju vara.

Allt detta lidande hon fick gå igenom plågar mig fortfarande, det är en jävulsk sjukdom.
Nu måste forskningen gå fortare framåt så de som drabbas av cancer slipper bli så plågade. Så klart rinner tårarna nu men trots det gått över 5 år så kan jag inte glömma något utan tvärt om de kommer upp och jag skriver ner för att få dem ut mig. Finns inget annat sätt för mig. Vet inte hur min hjärna fungerar men tiden som gått har inte gjort att jag kan lägga bakom mig sådana minnen, inte än, troligen aldrig, men jag vill minnas hur det var innan allt detta hände men jag är tydligen inte där än.