9. Julen 2003

Trots sitt dåliga tillstånd ville hon fira julafton här hem hos mig fast jag sa, vi kan flytta den till henne.Vilken kämpe, hon skulle bums gå själv i trappan hit till mig fast hon knappt orkade men hon var med vid julbordet men fick ligga i sängen hos mig resten av kvällen, både jag och hennes dotter låg där tillsamman med henne på min säng, det brukade vi göra, och hon stannade länge här hemma julaftonskvällen. Min mor var här, Carolas dotter och särbo som han egentligen var. Men han fanns i alla fall med. Dottern och särbon åkte hem tidigare och Carola var kvar här med mig och min mor ett tag till.
Mellandagarna var jag hos henne lagade mat och hjälpte till med det som behövdes.

Mellandagar och inför nyåret.
När jag låg jag över där på soffan beslöt jag att ringa till avdelningen, med hennes tillåtelse och fråga vad jag skulle göra, de ville att hon skulle komma in, med ambulans om hon ville.
Jag lyckades övertala henne fast hon sa: -de kan inget göra-, men hon skulle absolut åka med mig så jag bad dem ställa ut en rullstol i sjukhusgaraget, det visade sig att hon hade fått lunginflammation.

Hon fick intensiv behandling och jag var hos henne i timmar och nyårsafton 2003-2004 tillbringade hon och jag där på sjukhuset, hon fick syrgas, antibiotika, cortison och andra behandlingar och morfin mm. Jag hjälpte henne med andnings masken.
Hon sa till mig att det kändes som livet rann ut genom armarna, jag ville inte tro på det, men sa inget utan jag frågande om jag fick ge henne lite massage, fötter och axlar, armar, så det gjorde jag och jag bad tyst för mig själv:
”Ta bort det onda, hela henne, ta bort det ond” hela tiden, då tittade hon på mig som hon läste mina tankar och sa plötsligt ” jag vet vad du försöker göra, mamma”.
Mitt huvud känns som det skall sprängar i tusen bitar när jag skriver detta, tårarna rinner oavbrutet och det gör så hemskt ont i hjärtat, i hela kroppen.