49. Sanningen, rädslan och tiden

Varför gör jag så här?

Är det så, att om jag mår rätt bra en dag, så plockar jag fram bilder och minnen för jag är rädd och får dåligt samvete för att jag mår bättre den dagen. Är det så att man stundvis är självplågare. Då sitter jag här och gråter och upplever allt igen, alla detaljer. De finns ju alltid där.

Men sanningen är ju, att det är omöjligt att glömma allt, men det jag vill skall blekna är den svåra tiden under hennes sjukdom. Jag är fortfarande kvar i åren när hon är sjuk och hela tiden kommer minnen upp som jag gömt, allt är som en dålig film som man ser åter och åter igen och det dyker upp nya detaljer som man inte sett de övriga gångerna. Hennes smärtor har på något sätt blivit mina nu, jag menar, det gör så ont att tänka på hur hon fick plågas och ändå inte få lindring utan hon blev bara bli sämre och sämre. De är det som plågar mig så mycket. Vad hjälper det att veta att hon inte behöver känna dem nu.

Eftersom jag är den person jag är, måste jag gå igenom allt, jag kommer inte undan, kan inte bara lägga det åt sidan. Jag har ingen kontroll över den tiden, för dessa minnen kommer helt plötsligt, utan förvarning.
Det är ju de fina, roliga och bra minnen jag vill plocka fram, det är dem jag vill vårda i mitt hjärta och det gör jag. De finns där i rikt mått. De dyker också upp. Då kommer verkligheten, jag får inga flera minnen från henne, att det finns en slutpunkt.Vi kan inte längre dela dem.

Fast flera år har gått så förefaller det mig som ingen tid alls. Det hela är obegripligt.

Jag vill ju trots allt må bättre och visst mår jag bättre nu än för några år sedan. Men helst av allt vill jag ha min dotter kvar här hos oss. Jag vill ha det omöjliga, för jag kan inte förstå.