37. Hur skall jag någonsin förstå

01:19:23 2007-07-12
Min älskade dotter hur skall jag någonsin kunna förstå.
Mina tankar är ett enda kaos , ingenting är verkligt men ändå är det Sant.
Jag står där framför din sten men kan inte förstå namnet som står där fast jag läser det varje gång, jag ser ditt porträtt där och blommorna jag har planterat, jag säger inte mycket, låter tankarna gå, har avskärmat mig från den platsen och det som hänt, för att stå ut för det är inte där jag ser dig.
Ändå har jag varit med dig hela vägen, ville hålla dig kvar här i vår värld där du behövs så väl, ville inte lämna dej men du försvann.
Dagar och nätter i drygt 3 år har dessa syner plågat mig, de finns där för alltid inristat i mitt minne, i min hjärna och i mitt hjärta och jag får ingen ro.

Stumt tittar jag på blommorna men har inga ord fast jag så gärna vill prata med dig finns dom inte, tills nu har jag kunnat avskärma mig men nu går det inte längre.Gråten kommer och muren rasar. Måste bygga upp den igen.

Vill berätta för dig hur oändligt jag saknar dig och inte kan acceptera att du inte finns bland oss längre, i alla fall kan vi inte se dig annat än i drömmarna, som inte heller kommer så ofta. Jag vill du kommer till mig i drömmen, det har du gjort några gånger men inte ofta nog. De drömmarna är mardrömmar där jag försöker rädda dig på olika sätt men jag förmår inte hålla dig kvar. Vaknar hysteriskt gråtande.

Jag vill skrika ut min vånda, vill inte ha denna verklighet som inte känns som en verklighet, jag ville hålla dig kvar hos oss men jag hade inte den förmågan, jag ville inte lämna dig där för då försvann du bort och jag kunde inte längre se dig, du låg där så tyst och vacker och så stilla, jag ville ta dig med mig hem men inte det heller kunde jag, varför är världen, livet så grymt mot den som inget ont gjort, det kan inte vara så här det skall vara, en enda stor plåga för dig, för mig men du gav inte upp, du ville finnas med oss men sjukdomen släppte inte sitt grepp och ingen av alla dessa plågsamma behandlingar hjälpte, du togs ifrån oss så grymt.
Tänk om jag ändå hade kunnat få byta med dig, som jag så många gånger bad om.

Men ingen hörde min bön, jag ville ge dig hela min energi för att du skulle få vara kvar, för du har en uppgift här hos oss, din dotter behöver dig, dina hundar och jag som är din mor. Hur orkade du kämpa så hårt och ändå inte få något uppmuntrande svar, bara att det blev värre och värre, hur klarade du att inte visa din smärta men jag såg den i dina ögon att du hade gnistan men förtvivlan fanns där, jag kunde läsa det i dina ögon, att du ville finnas kvar här med oss.

Men du fick gå ensam dit ingen vet var, var finns du nu, det kan inte bara var tomhet det måste finnas något mer och jag är förvissad om att när min dag är inne, att du står där och väntar på mig.
Jag kämpar hårt vet du, att överleva, att finnas för de andra, fast jag vacklar många gånger och det sliter i hjärtat och såren blöder ymnigt.
Ge mig ett tecken, ge mig dig, jag förtärs och faller ofta men försöker ändå komma upp på fötterna igen, tills nästa gång jag faller. Så är det nu, så blir det till slutet.
Detta borde inte få hända någon, ingen förälder borde behöva förlora sitt barn, oavsett ålder så är den ordningen fel, helt fel.
Och smärtan, saknaden finns alltid närvarande, den är en livstidsdom.

36. Min vandring här i smärtans dal

Min vandrig här är min egen. Bara jag vet hur den känns, bara jag vet hur dåligt jag mår, bara jag kan gå den. Ingen kan veta hur smärtan är för mig, bara den som själv mist sitt barn förstår. Ingen vet, hur mycket tid jag behöver för att lära mig leva det liv som blev, det liv som ingen mor eller annan valt, hur lång den tiden är vet inte ens jag själv.
Carola fick inte välja och vi fick inte heller välja. Men hon kämpade tappert hela vägen, ville aldrig ge upp.

Hoppet fanns alltid där in i det sista.
Det finns bara ett enda stort, VARFÖR. Varför fick hon lida så, varför fick hon inte stanna här.

Varför allt detta lidande.
Att skilja ett barn från en förälder till evigheten, att skiljas för alltid, det är att slita hjärtat ur kroppen på mig, och dem som står närmast, de såren läks aldrig någonsin. De banden går aldrig att brytas, för det är en del av mig själv, dej som jag burit i min kropp, dej som jag fött till världen och följt hela ditt liv, den delen av livet helas aldrig utan saknas så länge jag själv lever, jag vårdar ditt minne i mitt inre, dit där ingen annan når, din speciella plats.

Som stjärnan har sin plats på himlen,
som rosen har sin plats på jorden,
som droppen har sin plats i havet
kommer du alltid ha en plats i mitt hjärta

Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag
och någonting alldeles oväntat sker.
Världen förändrar sig varje dag
men ibland blir den aldrig densamma mer.
Alf Heniksson

35. Idag 2 år 4 mån den 6 sept 2006

Min kära älskade dotter idag är det 2 år 4 månader sedan du lämnade oss - 6 maj 2004 - för evigheten, aldrigheten.
I 2 år och 4 månader kämpade du tappert mot din cancer och förlorade. Mina böner hjälpte inte och inga under skedde.
Älskade underbara dotter, jag saknar dig så, det gör så ont och jag måste leva med smärtan och saknaden, för den går aldrig över. Jag hoppas att du är fri och utan smärta nu och att vi skall återse varandra en dag, när mitt tid här på jorden är fullbordad. Tills dess måste jag göra det bästa jag förmår, i all smärta, för din dotter, för dina syskon och mina barnbarn.
/I tårar, kram från din mamma.

34. Tidig höst 2006

Har nu denna vecka en så djup svacka att jag inte kan förmå mig till någonting. Den kommer ofta, drar ner mig i det mörka djupet.
Saknaden, smärtan, sorgen, den djupa hopplösheten har sin boning i mig.
Denna långa tid har jag så många minnesluckor av, den vilda förtvivlan man har men ändå hoppet om att du skall återvända, fast jag vet att de inte är möjligt. Jag hamnade i en glasbubbla där tid och rum försvinner, där finns bara en oändlig smärta och vilsenhet för jag vet ju inte var du finns, kan inte sova, inte äta, vandrar hela nätterna fram och åter och bara gråter och ropade efter dej.
Jag står, natt efter natt och tittade upp mot himlen, mot stjärnorna och undrar om du finns där nånstans, om du kan se oss, se din mors vilda förtvivlan. Det finns ingen tröst när det värsta händer.
Alltid skall jag sakna dig, alltid skall jag älska dej, hoppet om att vi skall mötas igen skall aldrig överge mig. Du finns alltid närvarande.

33. Över 2 år nu ofattbart 2006

Jag går till dig i alla väder, hela året, och nu är det över 2 år, hur är det möjligt tiden står ju still för mig, mår inte bättre nu, jag mår lika dåligt.
Jag planterar blommor, vattnar blommorna, på våren och hösten planterar jag nya, jag sopar undan snön från stenen på vintern, tänder ljusen och väntar på att du skall komma hem, men du kommer ju aldrig, så jag går där och fortsätter sköta din blommor och läser med oseende ögon ditt namn, jag förstår inte vad där står, för jag väntar ju min dotter tillbaka hem.
Jag väntar på dig med ångest och smärta som kramar mitt hjärta. Var är du? När kommer du hem? Jag har väntat så länge. Jag älskar dig, jag saknar dig, var finns du, vill ha dig här nu.
Din Mamma
................

13 aug 2006

Jag vattnar blommorna för blommor behöver vatten.

Jag har lovat min syster att vattna hennes blommor medan de är på semester, naturligtvis gör jag det. Blommor behöver vatten för att leva.

Jag har lovat att vattna min son och hans fästmös blommor när de är borta, naturligtvis gör jag det. Blommor behöver vatten.

Min syster kommer hem uppdraget är slutfört. Jag kan se och prata med henne.

Min son och fästmö kommer hem mitt uppdrag där är också slutförd, jag kan se honom och prata med honom. Jag vet var han finns för jag kan ringa, se och träffa honom.

Jag ringer min äldsta dotter, jag vet var hon är, för jag kan prata med henne i telefon. Höra hennes röst. Jag kan se henne och träffa henne.

Jag vattnar min dotters blommor medan hon är borta men hon kommer ju aldrig, jag vet inte hur länge hon skall vara borta, och inte kan jag nå henne, för jag vet inte vart jag skall ringa.Varför kan jag inte se henne och höra hennes röst.
Där står jag framför en sten formad i svart granit som ett lutande hjärta, så vacker.

Där står jag och läser med oseende ögon, min dotters namn och ser hennes bild och blommorna som jag vattnar, kan inte förstå, att där står hennes namn, ett misstag, vad gör jag där. Vänder om börjar gå därifrån, men jag måste ju sköta mitt åtagande att vattna hennes blommor tills hon kommer igen.Kommer du snart? /Mamma