11. 2004 På sjukhuset Carolas fråga till läkaren

Efter nyåret och lunginflammation och under en behandl.några månader senare sa Carola att hon ville blir frisk eller åtminstonde starkare, sa läkaren till min dotter, att hon var mycket sjuk. Jag satt där med henne hörde allt. Då frågade Carola om hon nu inte blev frisk vad händer då? Om hon kunde kvävas av vatten i lungorna. Läkaren sa, att endera kvävs el drunknar du eller så får du ett propp i hjärtat eller hjärtat orkar inte mer.

Käre gode gud, jag satt bredvid och hörde allt, de var fruktansvärt, min dotter sa inget. Sedan ville hon aldrig höra mer, hon ville inte veta mer. Men vad tänkte hon, vad kände hon. Det får jag aldrig veta för hon pratade aldrig om den möjligheten, hon såg ändå framåt, men det syntes i hennes ögon.Hon pratade aldrig om detta igen. Inte med någon av oss.

Att höra detta, min gud....hur hårt är inte det för henne .. kan knappt skriva om det, får svårt att andas, de är alltför hemskt att minnas men finns ständigt där i mina tankar. Allt kommer tillbaka i fragmentbitar, minnen som jag är tvungen att skriva ner, gode gud så ont det gör..att höra...att minnas...att se..men det finns ingen annan väg.. jag måste få det ut mig och ner det i skrift.

Carola, Carola hur kände du, du sa aldrig något mer om det här, du fortsatte att planera, du kämpade vidare....efter detta också, ända tills...din kropp sa ifrån. Du ville leva.
Du pratade aldrig med mig om möjliheten om att du inte skulle få leva, du sa aldrig ett ord till mig om att du inte skulle klara det här utan att du skulle kämpa. Om du pratade med någon annan det vet jag inte för ingen sa nåt till mig. Och vem pratade med Carolas dotter om allt, till mig sa hon alltid att det här sköter jag själv med min dotter, det är jag som pratar med henne om det är nåt.