106. En tid efter, tro vad man vill

Tro vad man vill.
2004
Efter jordfästn:
En kväll så tittade jag av någon anledning på min sovrumsdörr och helt plötsligt började handtaget att röra sig snabbt upp och ned flera gånger, detta hände 2 ggr med någon veckas mellanrum. Även denna gång undersökte jag om dörren stod mot något, eller hur lätt det var att röra handtaget, men det var tomrum så inget hade kunnat påverka dörren och handtaget är trögt och går inte att trycka ned så lätt.

Ett år efter 2005.
Datorskärmen o datorn. Den gamla.
Datorn sätts på när jag är i köket fast jag stängt både skärm och dator.

Senare 2005
När jag sitter och skriver så blir det plötsligt som dansande figurer på skärmen ser ut som ett ansikte, först kollar jag om det är damm på skärmen eller om det reflekteras från tvn och putsar glasögonen, blinkar, gnuggar ögonen och kollar allt men de är kvar, försvinner sakta mot vänster och är borta.

2006
Skärmen släcks och tänds
Nu flera dar när jag sitter vid skärmen släcks den och tänds själv.

Är det Carolas sätt att säga att hon finns här nära mig nu? Åh, vad jag önskar att det är så. Varför gör den annars så här, har inte hänt på över ett år nu. Glapp?

Söndag eftermiddag 22 okt.2006
Detta är ingen dröm.

Har inte ens satt på datorn på hela dagen, orkar inte, vill inte, ligger bara på sängen, kollar lite tv.
Helt plötsligt när jag ligger där på sängen så startar skärmen till datorn jag hoppade till, jag har inte varit i närheten av den idag. Fick vara, efter en stund
tänkte jag släcka skärmen men innan jag tryckt på avknappen så stängde den sig själv.

Var och en är salig i sin tro, och jag tror på henne. Ingen kan heller motbevisa det jag upplever.
Jag har skrivit ned allt efter varje händelse och dröm jag haft under de här åren direkt efter för att inte glömma.

105. Tillbaka blickar

Skrivet juli 2007.

Några veckor efter min dotters bortgång satte jag mig ner i soffan, tände ett ljus, satt med korsslagna ben och händerna med handflatan upp och blundade och försökte rensa huvudet från allt och kallade på min dotter, då fick jag se hennes ansikte och jag frågande henne "har du det bra" svaret var "ja" då frågade jag "kommer vi att ses snart" svaret var "kanske" sedan var hon borta. Allt detta skedde i mitt huvud med slutna ögon.
Fantasi ja, kanske men vem vet.

2006
Så nu när det hade gått 2 år, så just i uppvakningsögonblicket en morgon hör jag en röst, även nu i mitt huvud. "Du måste släppa mig, du måste låta mig gå". Just i det
ögonblicket var jag lugn, alldeles lugn.

Men att släppa är inte så lätt och vart är hon på väg?
Och vad menas med att släppa taget? Det går ju inte bara att tro att man kan glömma bort sitt barn det är ju omöjligt. Men sorgen lindras antar jag med tiden.
Dröjer nog ett tag till innan jag kan "släppa taget" har för mycket att bearbeta ännu, efter allt som skedde under hennes sjukdom och bortgång. De gör för ont, är för plågsamt, tanken på hennes plågor,för mig som var med henne hela denna tid i över 2 år. Men så småningom kommer jag väl till det som var bra, de goda glada minnena. Det är en process som jag måste genom och det får ta den tid det tar. Jag strävar hela tiden efter de underbart fina minnen vi delar.

Mycken gråt blir det i min ensamhet, men jag kan glädjas över det jag har kvar här på jorden, mina andra barn o barnbarn.
De sörjer ju också. Hon gav så mycket till så många som den person hon var och fortfarande är, det är min tro.

PS. Kommer mera sedan Sus.