2. Så började det

År 2001 i november kände Carola en knöl i vänster bröst och uppsökte läkare, denne sa, det är nog inget farligt för du är så ung men du skall ändå få tid till mammografi.
4 Januari 2002 fick hon tid för mammografi hennes pojkvän följde med, beskedet där blev direkt, du har bröstcancer och Mammografi-läkaren sa, att den är allvarlig. Det skulle tas prover på den på sjukhuset.

När min dotter ringde mig på jobbet och berättade trodde jag först att hon skojade med mej men så var det inte, hela min värld rasade ihop , liksom hennes, jag kände genast av någon anledning att detta är inte bra, allt blev kolsvart mörker i mina tankar och jag kände redan då att det här skulle aldrig bli bra. Varför jag kände så vet jag inte eftersom jag hade motsatt känsla året efter, när min syster fick sitt besked. För min syster har det gått bra. Hon är "frisk" idag.

Det togs prover och beskedet var inte bra. Men det tog ändå flera veckor innan hon fick komma in för operation och ytterligare provtagning och så väntan på svar.
Det visade sig vara en elakartad tumör och hon fick tid för operation, där skulle de ta en tårtbit och avlägsna så mycket som möjligt och ta bort körtlar. Detta med tårtbit anser jag vara ett stort misstag eftersom hennes diagnos var så allvarlig redan från början. De visste ju läkarna.

Dagen kom och jag körde henne in till operation och led alla kval tills jag fick besked hur det gått.
Jag ringde och frågade hur det gått och för att fråga när jag fick komma.
Jag hämtade hem henne och efter en tid började hennes cellgift behandling, vilken fruktansvärd
behandling detta är, blodprovstagning inför alla behandlingar, väntan på svaren och sedan ligga där medan giftet droppar in i kroppen och sedan illamåendet, trots tabletter, tröttheten,
orkeslösheten och redan efter någon vecka börjar håret lossa. Då tog denna tuffa tjej och rakade bort sitt långa, tjocka, vackra hår.

Carola 63-04

1. Kampen för livet. Till minne av Carola. Saknaden, smärtan.

Denna blogg skapas till minne av min dotter Carola som lämnade oss 6 maj 2004 i bröstcancer.
En slags dagbok om hennes kamp för sitt liv, mina tankar och sorgen, saknaden,tomrummet .

Det är så svårt att skriva detta men jag känner att jag måste om inte annat så för att få andra att
förstå lite av vad det innebärde att förlora sitt älskade barn. Bara de som själva upplevt att förlora sitt barn vet hur det känns. Jag har följt min dotter från den dag hon växte i min mage, och jag födde henne, gav henne liv och hon är mitt barn och som alla föräldrar följer vi våra barn genom livet alla år vi får vara här till den dag jag skall lämna denna plats, men det var jag (vi) som förlorade henne och nu har hon en sten på kyrkogården. Där står fel namn, det borde vara mitt namn men ordningen blev fel, en länk bröts.

Det är svårt att förstå för mig.

Hon skall inte glömmas eller gömmas och många förstår inte hur svårt det är för en mor och
efterlevande, hur det känns att förlora ett av sina barn. En sådan enorm smärta och hjälplöshet man har och känner som förälder, att mista sitt barn oavsett orsak och ålder.

Och som hon sa till mig en dag, mamma navelsträngen har aldrig gått av mellan oss, det gör den
aldrig om än den blivit tunnare på grund av avståndet, så finns den kvar.
Inga böner hjälpte, böner som jag ständigt bad, låt mig få ta över sjukdommen, hennes lidande, snälla hela henne, ge henne av all den energi och kraft jag har och kan uppbringa .

Sådan var hon

Carola som barn

Carola föddes som mitt andra barn av 3. En liten tös på 2.850 gr och 48 lång. En söt, glad, charmig tös.
Carola var en tuff och rak tjej med en dröm, att köra motorcyckel, vilket hon också gjorde och att skaffa hund när hon flyttat hemifrån och även det gjorde hon.
Hon förälskade sig i rasen rottweiler och köpte sin först valp, en hanne, när hon var omkr. 19 år och allt sedan dess fortsatte hon med den rasen och började som uppfödare -Grozzos kennel – vid omkr. 25 års ålder efter sin egen dotters födelse -88, hennes enda barn.

Den första tiken hon hade fick endas ett par valpar. Men så skaffade hon sig en ny valp, tiken Kessy. Kessy fick 10 valpar i sin första kull och i den andra kullen 9 st, men hon tog inga fler efter Kessy.
Hon skaffade även en yngre tik Lurvan (Olivia)) en lugn och underbar tik och när hon blev gammal nog tog hon 2 valpkullar efter henne, i den första blev det 6 valpar och den andra kullen födda mars 2004, 6 valpar, , tyvärr blev det den sista kullen för Carola som uppfödare Hennes egna 3 hundar och valparna fick nya hem och finns fortfarande kvar när jag skriver detta.

Hon var mycket seriös och strikt när det gällde valpköpare och sålde inte om hon ansåg att de inte passade för rasen m.m. Carola följde upp sina valpar efter försäljning, gav råd och tips. Skapade genom sitt intresse för hundar en stor bekantskapskrets med många vänner.

En del valpar med framgång, bl.a en av Lurvans valpar Nova som nu är assistenhund till sin matte som är beroende av hjälp för sitt handikapp på grund av att hon blivit förlamad när en
åder i nacken brast.
En del hundar har blivit hemvärnshundar m.m.