Efter nån vecka var hon så pass bra att hon kunde åka hem men med ambulans för hon var så mager och slut. Kunde bara gå korta bitar, hemma fick syrgas installerad med en slang som räckte ända ut och även bärbara tuber. Hennes syster kom hem igen och tog hand om henne i en vecka för att avlasta mig lite och få rå om sin syster, först nu började nog hennes syster förstå att det var allvar. Ingen av oss ville ju släppa tanken på att det ändå skulle gå bra.
Jag och min ex. bestämde tid hos läkaren för samtal i jan. 2004 och frågade hur det verkligen stod till.
Läkaren sa, hon är mycket, mycket sjuk och det finns inte mycket att göra, bara försöka hålla tillbaka, vi frågade hur lång tid hon hade men han svarade, det kan jag inte säga, för det kan gå fort, det kan gå år, men 70 blir hon aldrig. Väldigt konstigt svarat. När vi berättade att hon planerade framåt hela tiden och hade planerat till augusti, blev han väldigt förvånad, men det var ju bra. Han berättade också att till nyår så hade de trott hon inte skulle klara sig men att hon svarat på behandlingen mot lunginflammation.
Vi var in till vår dotter efteråt och hon berättade att läkaren sagt detta om nyår till henne och att hon inte varit medveten själv om att det varit så nära trots att hon hade haft en upplevelse om att hon svävade ovanför sängen och såg sig själv ligga där, men hon klarade det den gången. Hon fick 4 mån till.
Carola1+t%C3%B6s3_1_22.jpg)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar