22. Den sista gången jag såg dig, gör så ont, så ont

Dagarna fram till bisättningen finns inte. Den dagen minns jag, visste inte om jag skulle våga eller vilja se henne i en kista. Tvekade hela tiden men beslöt ändå att se henne denna sista gång, prästen och Carolas bästa vän stod med mig där, kunde inte se henne riktigt men smekte hennes kalla kind den var så hård, höll hennes hand och arm en stund, sedan låste prästen kistan och gav nyckel till Carolas dotter. De andra hade redan sett. Så överlämnade vi hennes kropp till evigheten, själen var ju redan där, aldrig skall vi ses igen på denna jord. Så ofattbart, sån smärta, sliter mig i bitar. Hur kan man överleva? Efteråt lade jag den synen längst bak i huvudet, för den kan jag inte handskas med, den är inte sann. Min hjärna och mitt hjärta kan inte ta in den. Vill inte ha den, vill inte se henne så. Vill inte minnas men en dag skall vi ses. Jag är förvissad om det. Måste tro för att finna nån slags mening, för jag kan inte finna nån mening med detta, att vi skall överleva våra barn. Min underbara dotter, mitt vackra Änglabarn. Varför?