Detta hittade jag för några år sedan i mitt sökande på nätet för att på något sätt förstå om jag hade blivit helt galen,jag mådde så förfärligt dåligt.
Mina personliga anteckningarAcceptera är nog inte det ord jag skulle använda,mer att "måste finna sig i" och "välja att börja sitt nya liv ". Meningen med livet och varför, vet nog ingen,det kanske vi får veta den dagen vi själva lämnar det jordiska, hel blir man aldrig av att mista sitt barn.Sorg har inga strikta faser de kan gå från den ena och tillbaka igen till föregående, huller om buller det är min erfarenhet.
I övrigt bra beskrivet.
------------------------------------------
SORG Regina Birkehorn Författare/kris- stresskonsultSorg är en nödvändig process vid förlust av en nära anhörig.
Sorg är ingen sjukdom, utan en naturlig reaktion på en extrem situation.
Sorg tar mycket längre tid än vad många tror.
Sorgen börjar ofta med en chock, där man inte är i stånd att känna något som helst.
När verkligheten komma in i medvetandet, kommer sorgen som en bölja av smärta – ofta rent fysiskt.
Sorgen har sin egen individuella rytm och förstärks vid märkesdagar,högtider och bestämda sinnesintryck som förbinds med den döde.
Det är vanligt med rastlöshet, handlingsförlamning, trötthet och dåligt minne en period.
Det är vanligt med skuldkänslor för sådant som blev sagt och gjort eller för sådant som inte blev sagt och gjort.
Det är vanligt att känna vrede – över sig själv, sjukhuset, läkaren och den döde.
Det är vanligt att känna sig helt nedbruten under en lång period och förlora tron på att någonsin kunna bli glad igen.
Det är vanligt att växla mellan gråt och skratt, sorg och glädje.
Det är vanligt att i perioder vara rädd för att bli tokig.
Det är vanligt att känna en lättnad tillsammans med sorgen, om förhållandet till den döde var svårt eller det har varit en lång eller svår sjukdom.
Det är vanligt att prata om och om igen om det som skedde i samband med dödsfallet – eller att låta tankarna kretsa omkring det.
Det är vanligt att uppleva sig själv förändrad – man känner inte igen sig själv.
Det är vanligt att man känna det som om man aldrig kommer ut tur den mörka tunnel man är inne i.
Sorgen är inte farlig – om alla olika känslor får släppas fram och inte hindras.
Obearbetad och förträngd sorg kan stänga ute känslor och djupa kontakter med andra människor. Man fryser ned sina känslor, stelnar och blir lättare sjuk.
Den sörjande har själv bästa möjlighet att veta hur han eller hon har det,hur sorgen upplevs, vad han eller hon behöver, vad som är det bästa.
Den sörjande har rätt att avgöra om han eller hon inte orkar eller vill släppa sorgen inpå sig.
Regina Birkehorn
Författare/kris- stresskonsult
TILL FAMILJEN, GRANNAR OCH ANDRA SOM VILL HJÄLPA MÄNNISKOR
I SORG
Du kan hjälpa den anhörige att få se och vara hos den döde, men respektera om han hon inte önskar det.
Ta inte omgående bort saker som tillhört den döde. Den sörjande bör få göra det i sitt eget tempo, med hjälp och stöd efter eget önskemål.
Du kan gärna komma med mat, städa ta dig an barnen – men inte vänta dig något tack.
Den sörjande har inte energi till att tänka på andra.
Den sörjande kan vara kort och irriterad, ta inte detta personligt. Kom igen en annan dag också.
Fråga den sörjande vad han eller hon önskar, om du är osäker.
Gå inte förbi den sörjandes sorg i tysthet. Undvik inte att prata om den döde.
Säger du något som får den sörjande att brista i gråt har du inte gjort något fel–kanske tvärtom.
Respektera att det blir paus i sorgen. Att den sörjande kan roa sig och le.
Det ger nya krafter till att släppa in sorgen igen.
Respektera den sörjande när han eller hon inte ser någon ljuspunkt i sin sorg.
Försök inte att få honom eller henne att se något annat.
Du kan inte hjälpa den sörjande att sörja.Du kan nämligen inte väcka den döde till liv igen. Här är du hjälplös.
Du kan stödja den sörjande på vandringen igenom sorgen, genom att acceptera och ta emot de känslor han eller hon delar med sig, lyssna och lyssna igen.
Gå in i den sörjandes förtvivlan istället för att springa undan den. Då kommer du att finna att sorgen är en process och att det sker något med sorgen,även om det tar tid.
Förvänta dig inte av männen att de skall vara starka och hjälpa sin hustru. De mår bättre av att sörja tillsammans.
Förvänta dig inte av barnen att de skall vara duktiga och snälla och inte kräva något.
Det är nu de behöver stöd och hjälp. Barn sörjer också.
TILL DE SÖRJANDE
Det hjälper ofta i längden att ha sett och varit hos den döde en stund, även om det kan kännas svårt och är mer än man orkar. Du har rätt avgöra vad som är bäst för dig.
Därför att fantasier som regel är värre än verkligheten och därför att fantasier kan ge skrämmande mardrömmar under en längre tid, kan det vara bättre att se den döde efter olyckan. Det kan räcka att få känna och se en kär hand om inte ansiktet kan ses.
Be om hjälp och det stöd du behöver – andra vet inte riktigt vad dina verkliga önskningar och behov är.
Undvik att ta stora och avgörande beslut, som att flytta från hus och hem för fort. Ta tid på dig att ta bort saker och ting efter den döde. Dessa ting kan hjälpa dig att minnas och att sörja.
Låt barnen delta i sorgen, även de har behov av att ta känslomässigt farväl av den som är borta. Låt en trygg vuxen vara nära dem, som kan förklara för barnet vad som händer. Svara på deras frågor.
Tala med någon om dina känslor, var inte rädd för att gråta. Det hjälper att sätta ord på sorgen.
Förklara för den som står dig nära att de inte behöver trösta eller säga mycket.Det är nog att de är där och lyssnar.
Om besöken mattas eller upphör efter en tid, så pröva att själv ta kontakt. Många är rädda för att "tränga sig på ".
Om du märker att du beter dig avvisande och är förtvivlad, säg till dina närmaste att de inte ska ta illa upp om du verkar kort. De kommer att förstå dig.Sök gärna stöd hos andra som har upplevt sorg. De vet hur svårt det är, men också att det finns en väg ut ur mörkret. Den vägen går till sorgens botten men leder med tiden fram i ljuset igen.
CHOCKFASEN
När man råkar ut för det mest hemska och det man minst kan ha kontroll på,nämligen att någon dör. Det är då man kliver in i chockfasen.
Om denna person har en central betydelse för just mig och mitt liv kommer nu mina känslor vara så starka att hela kroppen reagerar. Kroppen kan reagera med skakningar, darrningar, kyla, värme eller fysisk smärta i olika kroppsdelar.
Det är i den här stunden när informationen kommer som man själsligen,för att skydda sig mot det ofattbara, som hjärnan kapslar in känslorna.
Vi känner då ett " töcken". Det är då allt går långsamt, i slowmotion.
Man behöver höra orden många gånger innan det sjunker in i medvetandet.
Den medvetna delen av själen känner enorm smärta och gör allt vad den kan för att försvara sig. Man skjuter all information ifrån sig, man vill inte tro, man vill ha bevis, känslan att det gäller någon annan kommer.
En del människor kan känna en total handlingsförlamning. Medan vissa blir hyperaktiva. Allt detta för att skydda sig, själsligen.
Det är nu viktigt att man ger enkla ord och att man upprepar informationen om och om igen. Det här är något som man ofta missar vid hjälpen till anhöriga. Man tror bara för att dom inte har fysiska skador så kan dom ta emot informationen och sedan gå hem. Men tiden det tar att komma ur chockfasen är helt individuell.
Det är nu viktigt att man har någon som ser och kan hjälpa till med dom mest praktiska delarna av vardagen tills all information har nått fram.
Speciellt när det finns barn som har behov av daglig omvårdnad.
REAKTIONSFASEN
Den här fasen inträder så fort informationen har fått en verbal och mental betydelse.
Men därifrån till att man accepterat det är vägen lång.
Det är nu man verbalt upprepar all information man hört. Har man varit med om en olycka så är det nu olyckshändelsen man upprepar och pratar om.
Man gör det om och om igen. Det här kan bli tröttsamt och slitsamt för alla andra hjälpare. Det är nu som deras tålamod sätts på prov. Den drabbade behöver och har ett behov att få prata och upprepa händelsen om och om igen.
Rent fysisk så är sömnen och aptiten är bara några av många fysiska symtom som finns. Mardrömmar och sömnrubbningar är det som påverkar den drabbade mycket. För det i sin tur påverkar vardagen, aptiten, humöret och tankarna bli då begränsade.
Oftast är det just dessa symtom som får människor att söka till sjukvården.
Sömnpiller och andra lugnande medel är det vanligast som skrivs ut. I vissa fall är det helt rätt, men det finns nu många som tyvärr kör fast i dessa mediciner. Och resten av sorgen handlar om biverkningar till medikament och inte sorgen.
SORG TAR TID och måste få ta tid.
Många tror inte på att hjälp finns eller att det finns andra som kan förstå en.
Man tror oftast att man är den enda i världen som drabbats. Det är just den egna rädslan att så kan vara, som gör att man skjuter folk ifrån sig. Man isolerar sig från människor och platser som kan påminna en om hur det var innan jag blev ensamstående.
Den handlingsförlamning som rådde under chockfasen kan också bli den som orsakar enorma skuldkänslor i det fortsatta sorgearbetet. Har man en tanke eller uppfattning om jag bara hade stannat hemma, eller tänk om jag visste hur hjärt-lungräddning hade gjorts, då hade han säkert levt.
Alla dessa tänk om, vad , hur, varför……fyller hela ens tankeverksamhet vissa dagar och ibland alltid. Skuldkänslor är tunga och man önskar alltid att man hade vetat vad man vet idag, då hade jag aldrig gjort så eller så, då hade hon säkert varit vid liv.
Med andra ord man känner sig skyldig till att man överlevt. Detta gäller även den hyperaktiva som nu funderar på om dennes handlingar eller agerande var bidragande orsaken att utgången blev som den blev.
I den här fasen pratar man om flykt.
Man kan fly krisen som man drabbat av på många sätt. Dels genom mediciner,alkohol, tystnad, våld eller dels att alltid konstant upptagen av annat.
Man gör det man är mest omedveten om. Man gör oftast det man själv sett genom sin uppväxt, alltså sin barndom. Det är i den stunden man faller tillbaka på en omedveten kunskapsnivå. Man gör vad man sett sina närmaste gjort för att lösa krisen. Där finns oftast nyckeln till förändring. Det är när man medvetengör sig själv och sitt handlande som man får en självinsikt om varför just jag löser en kris så här.
Den här insikten behöver man oftast hjälp med att spegla och att finna.
Med anhöriga, goda vänner och med den egna viljan kliver man nu vidare i livet.
Tiden det tar är helt indiduell. En del fastnar här och kommer inte vidare. Det är nu som bitterhet, hämnd, hat och ilska fyller en människas inre.
Att förlåta sig själv blir helt otänkbart eller likaså förlåtelse av andra.
BEARBETNINGSFASEN
Det är nu som händelsen och tankarna inte upptar ens hela vardag. Fortfarande kan man ha dagar som känns som det gjorde i början av krisen. Men dessa dagar är oftast i samband med födelsedagar, jul eller andra sammanhang där ett starkt känslomässigt engagemang varit gemensamt.
Saknaden växer då inom en och det känns precis som i början av sorgen.
Men skillnaden är stor. Nu har man säkert funnit en anhörig- grupp eller en stödförening.
Desto lägre du kommit i ditt sorgearbete desto mer kan du också se och hjälpa andra.
Ditt egna behov av att prata om din sorg är inte lika stort längre. Du lyssnar nu gärna till andra och du kan nu söka information själv. Du tar även till dig nya rön och idéer. Allt för att förstå dig själv ännu bättre och då också med tanken att det kan säkert hjälpa andra som hamnar där du var förrut.
Överlappning mellan dessa faser sker successivt gränsen mellan reaktionsfasen och bearbetningsfasen är inte knivskarp. Långsamt, långsamt befinner du dig i den här fasen.
Många kan tack vare sitt dagliga nätverk komma hit. Det är just nu som man vill ha en djupare och större förståelse till sina reaktioner och känslor. Att söka det kan man nu göra på olika sätt, bl.a. genom böcker, seminarier, kurser, utbildningar, grupper eller enskild terapi blir ett av många sätt att söka sig själv och sina svar. Att bilda en förening till förmån för andra är ett annat sätt,FEBE, VSFB,VIMIL mfl. är ett levande bevis på detta.
NYORIENTERINGSFASEN
Det är nu som man accepterat sitt öde. Det är nu man ser en djupare kunskap i varför just det här har drabbat mig. Meningen med livet finner sitt svar.
Man önskar aldrig det inträffade, men man ifrågasätter den inte längre.
Den är en del av mitt liv. Jag är en del av alltet.
Det är nu man ser en framtid, en framtid av ljus, kärlek och hopp.
Minnen av den man älskade är just det som fyller mig med glädje och inte sorg.
Man känner sig helad och hel.
Just det att alla människor finner sin mening med livet gör alla liv så unika.
Med dessa ord och meningar om krisens mentala process i människans inre själ hoppas jag, som författare och medmänniska att Du som läser och är mitt i sorgen, finner några ord på vägen till ditt helande.
Regina Birkehorn
Författare/kris- stresskonsult
Carola1+t%C3%B6s3_1_22.jpg)
