456. Tankar som skenar iväg

Lördag mitt på dan.
När jag skriver detta sitter jag på min balkong och tittar ut pår grönskan och mandelträdet som håller på att slå ut med rosa röda blommor och spirerahäcken med sina vita blomhängen. Vattnet i sundet mot Alnön är mörkt och småkrusigt, himlen är blå med vita moln, solen skiner det blåser lite så det ser ut som trädens blad glittrar lite i solen.
Allt är ganska lugnt här utanför. Det är lördag och jag kan höra trafiken från den större vägen en bit bort som ett brus och så en och annan barnröst.

Fridfullt, men inte med mig. Det är svårt att glömma det som var de åren min dotter var sjuk, det finns så många svåra stunder och tankar kring just när våren kom och sommaren låg framför oss, just då måste hon lämna oss, det känns så svårt när jag sitter här och ser ut mot vattnet och allt som rör sig, allt som blommar , allt det vackra i naturen. Barn med föräldrar, vuxna som promenerar här nedanför min balkong.
Båtarna som åker förbi på vattnet.
Jag önskar så innerligt att hon kunde sitta här med mig, fika och prata eller att jag kunde åka hem till henne där dörren alltid stod öppen och hennes vänner och bekanta ofta tittade in. Hundarna som leker på hennes gräsmattor, liv och rörelse.
Det är så svårt att släppa den svåra tiden, den kommer alltid upp i mina tankar och jag undrar, hur kände hon, att måste lämna allt det här, att veta att hon hela tiden blir allt svagare och sämre, att måste lämna sin dotter, ja allt.
Accepterade hon det, när orken sinade ut ? Hon sa alltid  -- Nu är det som det är ---

Mitt hjärta gråter för henne, för oss, det känns så overkligt att hon inte finns här att jag inte kan nå henne på något vis, kroppsligen eller ens med telefon. Tänk om man på något sätt kunde ringa och få personlig kontakt fråga hur hon har det.
Jag vet ju att vi skall träffas igen men jag vet också att jag aldrig kan glömma den tid vi hade varandra här i vårt liv så länge jag själv finns kvar här.
Allt blev så förändrat, jag måste fortsätta men på ett helt annat sätt.
Jag kastas fram och tillbaka utan att riktigt ha kontroll på hur dagarna blir, orken finns inte, hjärnan och hjärtat styr om än jag kommit en bit till ett slags lugn där jag kan vila min trötta kropp och själ.
Ännu ett år har gått, åter en sommar utan min dotter och dagar med längtan, saknad och svårmod.
Så blev det och ingen kan ändra på det, min dotter finns fortfarande inte här med oss.

I morgon är det Svenska Flaggans dag, nationaldagen den skall vi värna om tycker jag, vi lever och bor i Sverige, det är mitt land och många andra svenskars, vi skall vara rädda om varandra och bevara Sverige svenskt.