3. Tuffa behandlingar

Det var en plåga för henne och gråten kommer när jag tänker på det och jag ser framför mig hur hon mår av alla dessa tuffa behandlingar, jag satt med henne varje gång, de timmar det tog med behandlingarna. Jag körde henne dit och hem och jag fanns där för henne hela tiden.

Vi hade väldigt fina stunder, bara hon och jag, jag ville ju vara med henne och hon ville ha mig, sin mor hos sig, jag är så tacksam för dessa stunder mitt i allt lidande hon fick utstå.
Efterverkningarna var svåra, det tog 4 dar varje gång innan hon kunde äta riktigt och började må bättre men då var det nästan dags igen för nästa behandling. De dagarna ville hon vara ifred.
Jag arbetade heltid och började tidigare på mornarna för att kunna ta ledigt och vara med henne för det tog en halv dag varje gång hon behandlades hon var tvungen att ta blodprover före varje behandling på labb och jag var ju med då med.

Min älskade duktiga flicka klagade aldrig. För mig blev hon åter mitt lilla barn, inte den vuxna kvinnan. Men jag måste behandla och respektera henne som den vuxna kvinna hon var, jag önskade och bad varje dag att jag fick ta över.
Behandlingen pågick i ett halvår. Sedan skulle det bli strålning.

Sommaren 2002 var vi mycket tillsammans vi solade och jag firade min födelsedag. På min 60 årsdag juni 2002 kom hela släkten, hon hade då en behandling kvar på första omgången och hade tappat allt sitt vackra hår. Det led hon för men hon ville inte ha på sig den peruk som hon hade, gillade inte ha den utan hade virkade mössor som hennes syster gjort och som dessutom var på mode.