246. Valborg

Åker till kyrkogården sätter blomlådan med penseer på plats efter att tagit bort all ljung som nu går att ta bort och snyggar till där framför stenen, tänder ljus.
Sedan står jag bara där framför min dotters sten ser hennes bild, tystpratar med ögon fulla av tårar, värkande hals och gråtfyllt hjärta, kämpar för att trycka ner så jag kan köra hem. Men det sitter i hela vägen hem måste trycka ner mera för att se att köra. Ett rent vansinne är det.
Det är soligt men inte varmt. Hör smällare senare på kvällen och rök från majbrasor.
Minnen dyker upp från forna dar. Så nära men ändå så långt borta. Två världar. Två liv. Vill ha tillbaka mitt förra liv, nu genast.