48. Tänder ett ljus

Tänder ett ljus för lilla Engla. Hur kan nån ta någon annans liv. Hemskt.

Tänder även ett för alla våra barn.

47. Låt mig få vara den jag är

Jag har en så fin familj, och mina syskon och min mor, min far gick bort för 11 år sedan, han var en sån ömsint och fin person med mycket humor. Vi syskon har alltid haft bra kontakt med varandra alla år. Även sedan vi själva bildat familjer.

Jag har fått så mycket stöd av min mamma och min lillasyster som själv drabbades av bröstcancer året efter min dotter, hon är nog den som bäst förstår, hon har ju själv haft sin egen ångestfulla upplevelse och det under den tiden min dotter blev allt sjukare, man kan ju bara tänka hur hon kände, men på något vis fick jag känslan när hon berättade, att det här klarar hon, till motsatsen när min dotter berättade om sin diagnos, och det har min syster gjort. Tack och lov.

Men så klart finns ju alltid oron kvar även om allt är bra. Men för dem går livet vidare, deras familjer är fullständiga.

Jag begär inte att någon skall förstå hur jag kände och känner efter allt detta. Det är omöjligt om man inte själv går igenom det. Vi skall och kan inte jämföra med andra. Men snälla, låt mig vara den jag är i min sorg och saknad, inte den ni tycker jag skall vara, säg inte att du vet eller förstår precis, för det kan du inte om du inte förlorat ditt barn. Säg inget, bara finns.

Jag kan inte heller förstå fullt ut andra, men jag vet hur det känns för andra mammor (föräldrar) som mist barn vi delar ju samma erfarenhet, den värsta av alla. Den vi inte fick välja och inte heller ville ha.

Jag har mitt i allt fått många nya vänner som själv mist och jag har också många vänner kvar. De som tar min energi är jag tvungen att välja bort för en tid tills jag själv får mer styrka att klara vardagen, den tiden är min tid, tills jag kan handskas bättre med verkligheten, det får ta så lång tid jag behöver. Det är ett annat liv och en verklighet som inte känns som en verklighet, så svår att förstå.

Vem som helst kan drabbas av det otänkbara och då står vi där helt hudlösa, mitt i en mardröm som inte tar slut.

Jag önskar ingen, absolut ingen, denna smärta.