40. 3 år och 8 månader sedan du lämnade oss - idag, 6 januari 2008

Den vackraste ängeln är du.

Min älskade dotter.
Idag är det 3 år och 8 månader sedan du lämnade oss.
Januari 2004 var du mycket sjuk och vi höll på att förlora dig. Den gången klarade du dig. Vi fick 4 månader till tillsammans.
Det är jag tacksam för men det var 4 plågsamma månader för dig som är svårt att förstå, för du var trots allt psykiskt stark och för mig var det panik och ångest och många böner. Men jag försökte inte visa det för dig. Men du såg det nog ändå.
Nu i början på detta år 2008 har dina syskon och jag pratat en del om dej och de har gett mig några små händelser som de minns och berättar och det är så fina lustiga minnen och jag är så tacksam att jag får dem. De har haft så svårt att prata om sin känslor denna tid men visst pratar vi om dig.
Min älskade dotter, du var ömsint och tog dig an andra men bestämd när det gällde dumheter. I ditt hem stod alltid dörren öppen.
Både skatt och gråt har präglat dessa minnen i dag.
Saknar dig sååå hemskt.
Kram
Din mamma

Du har blivit faster.
Den 29 januari 2008 fick din bror med sin sambo, en liten dotter. Hon skall få bära ditt namn också, Carola.
Och jag har blivit farmor för första gången. En underbar liten flicka, åh, så lik sin far, din bror. Tänk om du ändå vore här och såg henne, så mycket ni skulle ha att prata om. Jag ställde mig framför ditt porträtt med babyn och presenterade henne för dig och dig för henne med gråten i halsen. Vi saknar dig alla så hemskt mycket. Älskar dig evigt.

39. Carola, Carola kom hem 21 okt 2007

Aldrig kan jag förstå hur oerhört du måste ha lidit. Först beskedet om att du fått bröstcancer, sedan 2 operationer av ditt vänstra bröst. Du var så modig och visade oss ärret när de tagit bort ditt bröst.
Sedan dessa cellgifts behandlingar, så dåligt som du mådde, det kan jag aldrig föreställa mig, bara försöka förstå, du skall veta att jag plågas av vetskapen om att jag inte kunde lindra dina plågor, du tappade allt hår i två omgångar och det tog du hårt, det vet jag, ditt långa vackra hår men du var så vacker ändå, så modig, så tapper, så hoppfull, ingen klagan, hur kunde du vara så stark.

Om jag ändå kunnat byta med dig, så skulle jag gjort det.
Ingenting gick som det skulle, alla behandlingar, strålning, lungtömningar hjälpte inte, för du fick spridning.
Hur skall jag någonsin kunna känna vad du kände, jag kan bara föreställa mig och det gör så ont att leva med vissheten om din plåga. Ser dina ögon framför mig, hur du betraktar mej, det fanns smärta i de ögonen, din smärta, för även om du aldrig pratade om att lämna oss så tror jag ändå du kände och visste. Du sa ju vid flera tillfällen att det kändes som livet rann ut genom armarna. Dina ögon sa en hel del. Troligen mina också.

Att se dig där i sjukhussängen, så sjuk men ändå så vacker och ingen klagan, att se dej gå allt längre ifrån oss, det finns inte ord för det, att se dej försvinna in i koman och sedan in i evigheten det går bara inte att förstå, det kan inte finnas någon sanning i det, ingen verklighet, det är allt för grymt, vi var där med dig men du fick ändå gå ensam dit vi inte når och vad jag hoppas, till ditt paradis med allt den lugn, värme, lycka och glädje som finns att få.

Carola, säg att vi ses igen, jag står inte ut med tanken att du inte finns med oss, för visst gör du det, jag kommer till dig en dag eller hur. Du står där och tar emot mig.

Älskade barnet mitt, du finns här i mitt hjärta, i min själ, i mitt huvud, alltid, varje minut, timma alla dagar.

Varför du. Varför nu. Varför fick inte du leva ditt liv fullt ut, med din dotter, med din mor, med oss alla.

Om jag ändå kunde förstå varför, det finns ingen mening i detta, bara smärta, vi, jag blev kvar, fast egentligen borde det ju varit jag, din mor, om det varit rätt ordning och ålder.
Kära älskade Carola, jag saknar dig så mycket så jag vet inte vad jag skall göra av mig, jag är så trasig nu.
Du måste finnas, nånstanns måste jag väl hitta dig.
JAG ÄLSKAR DIG I ALL EVIGHET-SAKNAR DIG OÄNDLIGT.
VI MÖTS EN DAG IGEN.
MILJONER KRAMAR FRÅN
DIN MAMMA

38. Dagen då allt förändrades och bara smärta och saknad finns

Torsdag den 6 maj 2004 på morgonen klockan 08.23 lämnar Carola oss.
Skrivet höst 2007
Aldrig mer får jag prata med henne, aldrig mer kan jag ringa till henne, aldrig mer får jag se henne.
Aldrig mer kan vi träffas hos varandra, aldrig mer kan vi fira högtider ihop
Aldrig mer kan jag samla mina 3 barn och deras barn, mina barnbarn, alla tillsammans.

Aldrig mer får hon se oss, hur våra liv fortgår, hur tiden förändrar oss
Aldrig mer får hon se sin dotter växa upp till mogen kvinna, gå ut skolan, ta examen
Aldrig någonsin får hon se sitt första barnbarn. Se dem växa upp. Vara mormor.
Aldrig någonsin får hon se sin bror bli far och hon faster.
Aldrig se sin mor åldras till en gammal gumma som behöver henne också.
Aldrig någonsin kan hon följa sin mor till sista vilan.
I stället blev det jag, hennes mor och syskon och dotter, som fick följa henne till sista vilan.

Det kan inte vara rätt, det är så fel, så fel, så mycket hon förlorat, så mycket vi förlorat.
Vi har de ljusa fina minnena men också smärtan inför hennes lidande och ångesten under hennes sjukdom, rädslan och bönerna jag ständigt bad, men ingen hörde.
Hur kan det vara möjligt att förlora sitt barn, hur är det möjligt att leva vidare, vilka val hade hon, vilka val hade vi. Inga alls.
Hon reste bort från oss, måste lämna oss för en annan resa, ensam, där vi inte kan nå henne
Där vi inte vet var det landet ligger.
Jag söker och söker men vet inte vart jag skall gå för att hitta henne, jag har ju ingen adress. Är det så att när min stund är slut på jorden då får jag adressen och vi får åter mötas, kramas, prata, vara tillsammans för att aldrig skiljas igen och då skall vi vänta och ta emot de som kommer efter, alltid veta var vi har varandra, få vara lugna och lyckliga ihop. Evigt.

Men under tiden går jag här med tunga steg, jag har fyllt sjöar av tårar som aldrig sinar, ångesten och den fruktansvärda smärtan sliter och drar i kropp och själ. Solen försvann, verkligheten blev en mardröm, allt blev bara mörkt och ödsligt.

Djupet är nära, står på kanten och vinglar vill inte vara här längre men kämpar ändå.
Inte för min egen skull, utan för mina barn och barnbarns skull, de lider nog ändå nu.
Ensam är min vandring här med min sorg, fast vi är flera att dela den, är den ändå personlig.
Var och en av oss sörjer på sitt sätt och allas är lika tunga.