Vi är många, många som ställer oss den frågan och det finns lika många svar som det finns sörjande föräldrar, så ingen väg är fel väg, vi måste alla hitta vår egen men den är inte spikrak, den är som stormiga hav, mörka skogar och djupa brunnar utan ljus, vissa dagar går det någorlunda några timmar, andra dagar vill man inte ens kliva upp ur sängen. Det går månader, år efter år, innan man kommer en bit. Men som alltid är det olika för olika personer.
Den här frågan ställdes till andra föräldrar, ja det var mammor som svarade. Det fanns olika svar men allas svar var, det vet jag inte men så här fick jag hjälp. osv.
Mitt eget svar blev
Jag säger som många före mig, en timma, en dag i taget och andas, andas. För mig var det nog så, att jag tänkte så här, att jag måste klara detta för dem jag har kvar (barn o barnbarn i mitt fall) för jag vill inte orsaka dem mer smärta än vi alla redan har. Hur svart jag än ser/såg på livet efter vår/min förlust. Många gånger ville jag ge upp, för det gjorde så ont, en smärta som är både psykisk och fysisk. Men jag har inte en aning om hur jag klarat det, för smärtan som rivit i både kropp och själ, är obeskrivlig, man är hudlös, kraftlös och totalt bortom verkligheten men sakta, sakta upptäcker man en dag, att idag har jag klarat det rätt bra, men det tar lång tid, flera år för mig, men det är bara min/din tid som räknas, inte vad andra tror, för din sorg är din, och i den är man helt ensam, även om det finns andra runt om. Att kunna prata med dem som själva mist barn och som gått och går igenom samma och överlevt, fast man inte tror det första åren, det gör att man ändå känner hopp, att en dag kan man faktiskt skratta, utan att känna skuld, man kan känna att det går att leva, men att man måste bygga upp ett nytt liv. Det tar tid, lång tid, många år och det tar mycket kraft. Det kan också dyka upp små guldkorn (som någon sa) på vägen, något som ger energi och glädje på vägen, den väg som vi inte valde själva. Det liv vi aldrig ville ha men blev påtvingade. Det är snart 9 år sedan jag miste min dotter i cancer men jag har fortfarande dagar då jag gråter, djupa smärtsamma tårar .
Naturligtvis kan jag inte skriva allas svar här men genomågende är det tydligt att vi alla kämpar var och en på vårt vis, en hård kamp, olika men ändå väldigt lika. Smärtsam, hudlös och väldigt slitsam både för kropp och själ och vägen tiden är lång, den går inte att räkna i månader eller år, för där finns inga klara stopp, det är en process som pågår hela livet ut. Men den blir lättare att leva med, på samma gång som man inte kan förstå, har det verkligen gått så lång tid sedan jag såg eller pratade med min son el dotter. Ibland känns det också som att - nej, det är inte verkligt, kan det verkligen vara sant, nog kan jag väl ta upp telefonen och ringa till mitt barn. I mitt fall fanns jag/vi där hos henne när hon lämnade oss, så vi vet, vi såg, vi hörde men ändå är det svårt att ta in att verkligen förstå det som hände. Hur skall då de föräldrar som mist sina barn på ett annat sätt, de som får besök av en präst el polis som meddelar vad som hänt, eller hittar sitt barn själva. Det måste vara ohyggligt.
Så klart skall jag träffa min dotter igen, men inte idag, utan en dag längre fram, då skall vi åter ses igen.
Carola1+t%C3%B6s3_1_22.jpg)
