539. En trist söndag

Idag regnar det är allmänt grått och inte varmt. Väntar på sol och värme. Visst träden börjar grönska liksom gräsmattorna men det står ändå ganska stilla.
Vi behöver en solig och skön sommar för att orka med en vinter och förhoppningsvis blir den bättre än den som var. Usch, vill inte tänka på vintern nu den var ovanligt jobbig tycker jag.

Veckan och dagarna efter den 6 maj har varit väldigt jobbiga, just den dagen gick rätt bra men så kommer allt tillbaka. Alla tankar snurrar som en karusell och gråten blir smärtsam.
Dagen för hennes födelsedag kommer också närmare, den lyckligaste dagen är när man får sitt, sina barn i famnen för första gången. Den dagen glömmer man aldrig. Så stolt som man är då att detta lilla underverk har jag skapat i min kropp, en del av mig själv men som också blir en egen självständig person med en egen vilja och ett eget liv. Att ett av dessa små under en dag skall tas ifrån mig har jag aldrig kunnat föreställa mig och aldrig velat tänka tanken men det har hänt, och det är det absolut värsta som kan hända. Att mista ett av sina barn att aldrig mera kunna prata, träffa och krama om det är h-vetet. Där ingen återvändo finns hur man än söker för att hitta ett svar finns det inget hur man än söker kan man inte hitta sitt barn. För visst söker man hela tiden för det är svårt att förstå att de inte finns här kroppsligen hos oss.
Det som består är kärleken, saknaden och smärtan. Alla minnen som man samlar och korten man har kvar och som man inte får flera av, efter en viss dag när allt tog slut finns inga nya minnen eller kort, det är förfärligt att veta. Hennes dotter får inte heller flera minnen eller en mor som alltid stod på hennes sida och stöttade. För hennes dotter blir tomrummet större ju äldre hon blir. Carola vi behöver dig här.