547. Lite tankar

Det är svårt skriva här just nu för jag är helt tom. Vädret har varit bra nu ett tag men rätt fuktig luft på
kvällen. Semester månaden har börjat för många och det måste kännas skönt för dem som arbetar.
Jag har ju semester jämt numera om man nu kan kalla det så. Har gått 6 år sedan jag fick min avtals pension och 4 år som vanlig pensionär. Märkligt hur tiden går.
Just nu vet jag inte hur jag känner sorgen saknaden finns ju där hela tiden men jag lär mig allt efter tiden går att leva med den och det är skönt att kunna stänga av och vila även om det inte behövs så mycket för att man skall falla igen. Allt är lika ofattbart nu men jag kan nog handskas med det bättre än förut kanske.
Jag har mina övriga 2 barn kvar här och nu 5 barnbarn.  Jag tänker på att min Carola går vid min/vår sida hela tiden, alltid närvarande fast vi inte kan se eller höra henne. Hon är med oss och hon är speciellt med sin egen dotter, de är och vill jag tro. Ingen kan ju säga att så är det inte.
Jag tänder mitt ljus här hemma varje dag och jag åker till kyrkogården varje vecka och tänder ljus och ser till att där är fint. Det känns så viktigt för mig och för hennes dotter också.

Ibland liksom fryser sorgen fast, jag kan inte gråta och det sitter som en klump i halsen och magen. Då brukar jag ta fram hennes foton eller filmer som jag har för att förlösa gråten för jag inser att den måste ut annars klarar jag inte dagarna och orkar inte göra någonting. Det är mitt sätt, andra har troligen sitt eget sätt när smärtan blir för mycket.
Jag älskar ALLA mina barn och ALLA mina barnbarn.