onsdag 2 september 2009

326. Kanske eller...

Kanske kan det tyckas att jag tycker synd om mig själv för den dotter jag förlorat och visst finns det sanning i det, men jag tycker lika synd om - vilket ord - alla de som måste gå igenom förlusten av ett barn eller de barn som förlorat en mor (föräldrar) i så unga år.
Men mina tankar är offtare hos min dotter, hur hon fick lida, hur hon måste känna, hur hon kämpade utan att få minsta hopp om att bli bra eller bättre. Hur hon kände hur kraften, livet började rinna ut allt hon måste lämna här. All denna smärta känner jag nu fast på ett annat plan än hon.
Jag söker ständigt efter en förklaring som inte finns. Jag söker ständigt efter henne, att på något sätt få en kontakt från där hon är nu,att hon på något sätt skall kunna förmedla till mig hur hon har det nu.
Jag söker den inte genom medium och sånt för den kontakten vill jag ha personligen.

Jag tror det finns något mera efter detta liv, jag kan inte tro på en mening med att vi skall förlora dem för att aldrig ses igen.
Jag tror att det finns något mera men att vi inte kan se det eller ens förstår alla tecken som vi kanske får, men att vi en dag får veta. Allt för många upplever oförklarliga saker, allt för många som går bort pratar om vad de ser innan de ger upp livet, om inte det sker för hastigt.

Vetenskapen är inte allena rådande med dessa fenomen, de kan inte förklara allt. Jag tror många läkare och andra får upplevelser som de inte heller kan förklara. När ska de inse att den naturvetenskapliga förklaringen är otillräcklig.