När man fått uppleva en stor sorg, är livet förändrat även när omgivningen tycker att allt verkar som vanligt igen. Livet upprepar sig aldrig. Ingenting blir riktigt som förut. Man kan jämföra det med om man skulle få ett ben amputerat. Så småningom hämtar man sig, krafterna kommer tillbaka och man kan ta sig fram på kryckor. Man får en protes som man lär sig gå riktigt bra med. Det kanske inte ens märks att man bara har ett riktigt ben. Men man kommer att förbli enbent, och man kommer troligen hela livet då och då få ont i stumpen. Många saker som man kunde göra förut, kan man aldrig mer göra. Knappt ett ögonblick kan man själv glömma att man saknar ett ben. Hela livet har förändrats.
Sorgearbetet är ett tungt arbete. Förutom tid, avskildhet och ro behöver man kraft för att orka igenom det. Man orkar inte sörja om man är utmattad av omvårdnad och tunga vaknätter. Man behöver få sova. Ensam är inte stark. Man behöver hjälp av andra. Mest av allt behöver man någon som lyssnar. Plikter och ansvar för andra kan göra att man tvingas skjuta undan sorgen för en tid, men så snart det går måste man ge sig tid att sörja.
Det kan ta flera år innan man hittat ett nytt sätt att leva, innan man fått tillbaka tilliten till livet. Ur sorgen kan växa kraft och styrka, men den känsla som sorgen gav och många obesvarade frågor kan ändå bli kvar. Sorgen blir ett ärr, ett minne, en erfarenhet.
Man kan tänka sig att man för varje sorg har en viss mängd tårar. Om tårarna blir kvar i kroppen mår vi inte bra. Därför är det så viktigt att verkligen tillåta sig att vara ledsen och att gråta ut sina tårar. Det kan till och med vara bra att tänka på sådant som framkallar minnen som får en att gråta, även om det känns svårt. Man kan ta fram fotografier och minnas det som varit. Man kan söka upp platser som är förknippade med minnen. Man kan berätta för sina vänner om hur han eller hon var, hur man haft det eller hur det var den sista tiden. Till slut kan man kanske titta på bilderna utan att gråta, och i stället stanna upp vid de ljusa minnena. Musik, dikter eller konstverk kan hjälpa oss människor att komma i kontakt med våra känslor. En spröd ton från en flöjt eller violin kan oväntat öppna hjärtats dörr så att vi börjar gråta.
Det är viktigt att vi ger oss den tid vi behöver för att sörja. Vi behöver stanna upp. Det är som om vi gärna skuffade undan det som är sorgligt. Om man försöker springa ifrån sina tårar lurar man bara sig själv.
Det är inte alltid man kan acceptera det som hänt ens efter lång tid. Särskilt svårt kan det vara när en ung människa eller ett barn har dött. Den obesvarade frågan ”Varför?” kan finnas kvar resten av livet.
Det här är en länk till en bra sidan. Det jag skrivit här är bitar jag tagit från den.
http://www.1177.se/artikel.asp?CategoryID=32979&PreView=
Carola1+t%C3%B6s3_1_22.jpg)
