5. 2002 i Dec

Min dotterdotter, Carolas dotter, hade skolavslutning och uppträdande inför julen och vi var där, Carola, jag och några fler.

Sambon körde, det var kallt men hon var envis, ville jag skulle sitta fram för att inte frysa. Hur orkade hon, vilken kraft hon ändå hade.
Julen firande vi som vanligt här hos mig, Carola med dotter o pojkvän och några fler.

Håret började växa ut men så fick hon åter börja en annan ny cellgiftbehandling och tappade håret igen. Det var mycket svårt för henne med allt detta, så många förluster och så mycken smärta. Men hon bar det tåligt. Carola var psykiskt stark, det sa hon själv också.

Men den här gången mådde hon inte lika illa efter behandlingarna. Den strålbehandling hon skulle haft efter första behandlingen blev alltså inte av. Som förut körde jag och stannade med henne där varje gång. Min känsla var att allt måste bli rätt från min sida, jag ville vara med henne så mycket som det bara gick.

Nu fick hon behandling i nästan ett år (15 ggr)och svarade lite bättre på den men hon fick röda
märken ovanför operations ärret vilket inte är bra, något pågick. Efter denna behandling och under april, maj 2003 fick hon åka till Umeå för att få strålbehandling , 2 ggr dagen och i drygt 5 veckor. Hon kom hem på helgerna. De röda utslag hon fått gick bort och hon var piggare men trött. Vi hade hoppet om att hon skulle få vara så här bra nu. För hennes dotter blev det ju en väldigt osäker tid och tung att behöva se sin egen älskade mamma gå igenom detta.
Den här tiden var mycket intensiv och tidsbegreppen är suddiga i kanten och hur skall de kunna vara annat.

2002 bjöd Carola och hennes bror, mig och sin far på resturang i stan och efter det bio.
Mot sommaren 2003 bjöd de ännu en gång på resturang, då satt vi ute men under tak.